Grabben som blivit stor

Av Helena Viita

Robert ”Nobbe” Nordberg, 20, från den lilla byn Buddbyn utanför Boden är grabben som plötsligt blivit stor.

Det vill säga på rinken.

Men själv är han fortfarande mycket av en grabb.

Omedelbar, spontan och lekfull.

Också i sin inställning till ishockey.

– Jag tror man måste vara lite barnslig för att spela ishockey. Det är ju en lek. Fast det är ju bra när man får betalt för att leka, säger han.

Vi besöker honom i föräldrahemmet i Buddbyn, en bit utanför Boden.

Vintern har kommit till Buddbyn och där ser ut som ett julkort.

Här växte Nobbe upp med tre syskon, tvillingsystern Sofia, storasystern Susanne, 23, och lillebror Anders, 11.

Och så med sin mamma och sin ”barnsliga” pappa.

– Farsan har alltid varit intresserad av idrott, det är nog för att han är lite barnslig. Han har alltid ställt upp och skjutsat mig till träningar, men jag har aldrig känt någon press på mig, säger Nobbe.

– Nu när jag bott hemma har farsan och jag ofta spelat bordtennis innan vi gått och lagt oss. Farsan brukar alltid säga: Nu ska jag slå dej.

– Men han förlorar nio gånger av tio, säger Nobbe.

Även om Nobbe tillfälligt flyttat hem så är han på väg att flytta ut igen. Till en tvåa i Bergviken i Luleå.

Ojämn kamp 

För att slippa ständiga körningar till och från matcher och träningar i Luleå.

Fast när vi träffas sitter han alltså vid köksbordet, och för en ojämn kamp med mamman Barbro om vem som vet att berätta mest om just Nobbe.

På bordet står ett mjölkpaket med bild på lagkamraten i Luleå Hockey, Stefan ”Skuggan” Nilsson.

– Den här mjölken är bara blask jämfört med den mjölk dom fick som små, direkt från kornas spenar. Vi har haft 15 kor, men förra året brann ladugården ner. Nog har han fått känna på ladugårdslukt. Redan som små fick dom hjälpa till med mjölkningen, säger Barbro.

– Inte. Jag skottade mest skit. Jag fick ju göra skitjobbet, säger Nobbe.

Barbro minns att ungarna som små älskade kalvdans, som hon gjorde av råmjölken från kor som nyss kalvat.

Ibland fick Nobbe hjälpa med att dra ut en kalv, när pappan inte var hemma.

– Morsan orkade inte. Vi fick sätta rep runt klövarna, och sedan bara drog vi, säger Nobbe.

Och minns jobbet med att slå hö, kasta in höet i logen…

– Jag fick jobba och slita mycket när jag var yngre, eftersom jag var äldsta grabben. Det var tungt, men i dag saknar jag det nästan, säger Nobbe.

Och minns när han som 14-åring fick förtroendet att köra självlastarvagnen. För att regnet var på väg och det var bråttom att få in höet.

Lasset i diket

– Första lasset gick bra. Vi hade bare en fyra-fem vändor kvar. Min kusin satt bakom mej och berättade något, jag tittade på honom…!!

– Jag försökte undvika diket, men jag körde ner hela lasset, berättar Nobbe.

– Jag fattar ännu inte hur jag kunde köra ner. Vi var ute på en stor linda, med ett enda dike i mitten. Jag fick skämmas för den som kom och hjälpte oss upp med vagnen, fortsätter han.

– Så gör inte en bonde. Jag tror du grät efteråt, säger Barbro.

Fast Nobbes uppväxt i Buddbyn handlade nu inte bara om arbete.

I ett träd finna kojan kvar, den som han och en kusin byggde som små.

Ett stenkast bort finns Buddbyträsket.

– Det har varit bra att växa upp på landet, för att vi hade sjön här också.

– Jag lärde mej spela ishockey på Buddbyträsket. Vi åkte och åkte, och lirade. Från tio år till tretton nästan bodde jag på träsket, säger Nobbe.

Senare åkte han lite längre bort, till grannbyn Svartbjörnsbyn, eller Björns, som dom kallar den.

– Jag var väl rätt duktig på att spela ishockey. Så i Björns fick jag stryk av storpojkarna. Jag fick lära mig att ta stryk då, säger Nobbe.

Barbro säger att Nobbe alltid varit mycket viljestark.

– Han har alltid varit charmig, och tjurig. Redan som baby. När han var nyfödd sa min mamma: Vad ska det bli borti den pojken?

– Han har alltid haft en egen vilja, och bestämt själv. Ibland grät jag. Räddningen var att han fick skridskor som liten, där fick han utlopp för sin energi, säger Barbro.

Den dag vi besöker Buddbyn har Nobbe en studiekamrat där, de pluggar tillsammans inför nästa dags provräkning.

Vid det provet kan Nobbe inte sitta tiden ut, han måste gå en halvtimme före, för att det är träning.

– Säger Osten, tränaren, att jag ska komma, så måste jag ju komma. Det har blivit att jag fått vara borta en del från skolan för matcher och träningar, säger Nobbe.

Han tycker att social linje, som han läste på ishockeygymnasiet i Skellefteå, var ett felval.

Därför pluggar han på Komvux för att komplettera sina betyg. Efter matten ska det bli fysik och kemi.

Gillar ungar

För Nobbe vill lösa på högskolan, för att bli låg-och mellanstadielärare.

– Jag gillar ungar. Jag vikarierade som lärare före lumpen, och det var skitkul, säger han.

Så blir det plötsligt bråttom.

Nobbe ska köra kamraten hem, och sedan vidare till träning i Luleå.

Det går undan längs vägarna.

Vi talar lite om ishockeyn.

Om varför han är oförvägen och respektlös trots att han just börjat spela med de ”stora grabbarna” i Luleå Hockey och Tre Kronor.

– Det kan bero på att jag alltid varit späd och liten. Att jag är van att vara minst. Jag är nog nästan minst i Luleå Hockey också, säger han.

– Men det är ju inte med kroppen man spelar, utan med insidan av huvudet, säger han.

Lite på skämt, lite på allvar, förefaller det.

Ryssarna förebilder

Ishockey tycker han ska vara kul att se på.

– Det ska vara underhållande. Jag vill själv se dom roliga dragningarna och läckra passningarna. När jag växte upp hade jag ryssarna som förebilder i ishockey. Men det är viktigt att släppa sina förebilder när man blir äldre, fortsätter Nobbe.

Som faktiskt tycker att det är lite tråkigare att spela i ett elitlag än i division ett.

– Det var friare när man spelade i ettan. I ett elitlag är det mer disciplinerat. Det blir förmodlingen bättre hockey, men lite tråkigare, säger han.

Han verkar nästan bara artigt intresserad på tal om hockey.

– Alla ska prata hockey med en. Man får ju hålla masken, men visst kan det bli lite tjatigt ibland, säger han.

Åter igen lite på skämt, och lite på allvar.

Nobbe hamnade nästan i en handvändning i elitens rampljus.

Någon han tycks klara bra. För även om han är spontan och helt naturlig, och han samtidigt självironisk och mogen.

– Nu går det bra. Det går ju upp och ner. Men man får väl le så länge man kan, säger han.

Julgrisar

Och menar att det på elitnivå minsann inte går att klara sig särskilt långt bara på talang.

– Jag har slitit och tränat mycket. Jag tränar mycket ensam också. På somrarna tränar jag nästan mer än på vintrarna, styrketräning exempelvis. Man måste ju bli starkare och snabbare. Där finns mina ryssar igen. Dom är så vältränade att dom nästan ser ut som julgrisar.

– Det går ju inte att ligga på sofflocket och tänka; Jag har talangt, fortsätter han.

Han tror att en annan förutsättning för att nå elitserien är ett starkt psyke.

För att klara spelet, och uppmärksamheten, inte minst från medierna.

– Än har jag inte blivit nerskriven, men det kommer väl dagar när dom börjar skriva ner mig också, säger han.

Om han varit viljestark i sin idrott tycks han lika självklar när det gäller sitt mål privat.

– Jag får väl skaffa mig en tre-fyra snorungar. Det blir väl att träffa någon, och sedan bygga hus, säger han.

Han ser nästan förvånad ut över att frågan ens behövde ställas.

– Det vill väl alla, säger han.

I Norrbotten vill han bo kvar.

– Jag tror inte jag skulle trivas söderut. Som nu när det nyss har snöat. Se så fint det är, säger han.

Och så gör han en gest ut mot landskapet.

© Helena Viita

NSD

11 december 1990

 

Comments are closed.