Berget svetsar ihop oss

KIRUNA

Ovan jord är Gruvtolvans ordförande Lars Törnman som ett rött skynke för somliga.

Men nere i mörkret, 654 meter under jord i gruvan, syns han knappt.

Med undantag för skenet från hjälmens pannlampa.

-Mitt hem är gruvan. Jag har inte tänkt bli någon arbetarförrädare, säger han.

ETT HELVETES LIV

Lars Törnman valdes till Gruvtolvans ordförande 1989. Sedan dess har rubrikerna om honom varit många.

Eller som han själv skulle ha sagt:

Det blev ett helvetes liv.

Och ett ”helvetes liv” blev det ju.

För han angrep facket för att aldrig vara i gruvan, och gick själv ner.

För att han var med om att dra in partistödet;

att gå ur LO-sektionen för att sossarna toppstyrde; och nobba Stig Malm som ville medla;

att lämna försäkringsbolaget Folksam;

att skrämma näringsministern som tyckte att Törnman uppviglade folk att demonstrera;

att använda uttrycket sossemaffia när Gruvtolvans kandidater inte valdes in i styrelsen för Fårö semesterhem.

INTE SÖMNLÖS

Men det som hänt har inte gjort honom sömnlös.

-Jag sover bättre när det blåst kring öronen. Bra ventilation gör att man sover bra, säger han.

Han har kallats diktator och despot.

-Det är ju tvärtom. Vi försöker uppmuntra kritiska röster. Livligare möten gör att risken för att man själv blir utkastad ökar, säger Lars Törnman.

Som ömsom sagts gå borgarnas ärenden genom att splittra sossarna, ömsom fått höra att tolvans nya styrelse tillhör bokstavsvänstern.

-Om jag vore kommunist skulle jag vara stolt. Det är inte lätt att vara kommunist i dag, säger han.

Som med viss ironi talar om när han ansågs som en god socialdemokrat.

Somliga ansåg det vara en kupp när Lars Törnman valdes till ordförande.

-Vet inte om dom tänker på att vi åkte till mötet i Folkets Hus med arbetskläderna på?

-Om det är vad dom menar med kupp?

-Det var ju inte bara vi underjordsarbetare som röstade på Törnman, säger en gruvarbetare.

TORNEDALSFINSKA

Med rätt eller orätt. Lars Törnman har sedan han blev fackbas fått personifiera GRUVARBETAREN, i både läns-och riksmedier.

-När jag varit i tv så sa ungarna till mej att det inte heter en bibliotek, eller jenerera. Men inte spelar det någon roll, säger Törnman.

Han växte upp med tornedalsfinska i ett småbrukarhem i Nedre Soppero, och lärde sig svenska först i skolan.

-I gruvan talar jag mest finska. 70-80 procent av samtalen här är på tornedalsfinska.

Lars Törnman ser till att vara ute i produktionen två-tre gånger per vecka.

-Numera är man väl mest ett produktionshinder för företaget, säger han.

Vi följer med honom till en ort 654 meter under jord där berget skjutits bort, men inte helt.

Ett farligt häng finns kvar, det måste sprängas bort.

LASTARE OCH LADDARE

Två laddare förbereder en ny sprängning.

Någon gång hörs en sten rasa, då springer alla fort undan.

– Man blir alltid svettig när man måste skjuta om gamla hål. Men vet inte när biljetten klipps, säger en av laddarna.

-Här finns kanske tiotusen ton lössprängt berg som ätit sig fast. Det behövs inte mycket för att allt ska lossna.

-Det räcker med en sten som faller ner på en axel från 50 meters höjd, då blir det inte mycket kvar av axeln.

-Men ofta faller stenarna bredvid oss. Kanske han däruppe vet att vi i gruvan är så nära han där nere.

-Har man laddat länge lär man sig känna när det börjar släppa. Som ett slags varsel, säger Lars Törnman.

Han har varit både lastare och laddare, i kulsinterverket i Svappavaara arbetade han nätter.

-Lastare var jag elva år. Man körde fram och tillbaka, fram och tillbaka. Enformigt. Till slut visste man knappt om det var måndag eller fredag.

– När jag lämnar facket är laddare mitt jobb. Det är ju inte sagt att man ska sitta i facket till pensionen. Ingen är oersättlig, det kommer alltid nya, säger han.

STORSKALIGHET OCH VINST

Och menar att storskalighet och teknik gör jobben farligare, men att utvecklingen ändå inte får stoppas.

-Vi måste gå med vinst, annars kommer gamarna och pratat om att stänga. Vill man bara skapa arbetstillfällen kan killarna börja handplocka sten, säger han.

På väg från orten kör Törnman bil genom en mörk och ödslig gruva. Han talar om en annan slags ödslighet.

Om isolerade gruvarbetare; om att somliga kan bli sittande ensamma en hel dag i en borrmaskin.

Delvis en strategi från arbetsgivaren anser Törnman.

-Företaget försöker medvetet isolera gubbarna, slå sönder enigheten. Olika arbetstider är ett sätt. Nästa slag blir personliga löner.

-Förr kunde 50-60 man samlas i Rep-orterna. Det skapade stor gemenskap och många trevliga diskussioner. Vi löste nog de flesta världsproblem där.

-Jag har alltid trivts förjävligt bra i LKAB. Men det beror inte på cheferna utan på kamratandan. Här har vi inget skitsnack eller intriger som på andra arbetsplatser.

-Det är berget som svetsar ihop oss.

PAPPREN PÅ BORDET

Om Lars Törnman oroar ”ovan jord” så tycks detsamma inte gälla under jord.

Eller som en gruvarbetare säger:

-Förr satt vi här som idioter utan att veta någonting. Med Lasse är det pappren på bordet.

-Lasse får mycket skit, men han är öppen och uppriktig, och inte rädd att sticka huvet i snaran.

-Det har blivit en riktig omrörning jämfört med när de gamla satt. Om man ringer Törnman så komer han ut, det gjorde inte dom andra.

Som ny fackbas satt faktiskt Lars Törnman på kontor, en kort period.

-Men vi satt bara och kucklade med tjänstemännen. Det var inte klokt egentligen, en hel armé med förtroendevalda.

-Det blev ju panik i leden när jag gick ut och jobbade. Det måste ha blivit en kulturchock när fackliga företrädare också måste börja jobba.

-Egentligen är gruvan ett stort jävla hål. Då är det lätt gjort att sätta sig på kontoret. Men om man själv får det bekvämare och renare är det risk att man slutar slåss, säger han.

HUSTRUN GÖMDE PENSELN

Ibland har det fackliga arbetet gått ut över det personliga.

-Särskilt när den gamla styrelsen bars ut. Då ringde det på nätterna. Varje gång rusade man upp i panik, rädd att något hänt mamma. Det var svårt att somna om.

Fackjobbet har också gjort att Törnman ställt sina målningar åt sidan.

-Tidigare målade jag i olja, stora jävla dukar. Då tappade jag allt begrepp om tid och rum. Men motiven blev så märkliga att Ulla hjälpte till att gömma penseln.

Ulla är hustrun, som han för länge sedan träffade ”på fjället” i Kilpisjärvi.

Hon kommer från den finska gruvorten Pyhäsalmi.

-Så jag rör mej mellan två gruvorter, säger Törnman.

Privat är det också sönerna och stugan i Nedre Soppero som är viktiga för Lars Törnman.

-Tiden man inte unnat barnen får man aldrig igen, säger han.

FÖRÄLDRALEDIG

Själv var han föräldraledig ett halvår med varje son, och tycker att fler gruvarbetare bör göra så.

-Jag satt på gruvfogdeområdet och talade blöjor och salvor med fruarna. Jag var lite expert på att sköta små barns stjärtar, säger han.

Något han har svårt för är att inte vara sysselsatt.

-Jag kan inte sitta och pimpla en hel dag utan att det kommer något. Därför lägger jag nät istället.

Uppvuxen i ett småbrukarhem blev han van vid djur.

-Jag är nog en av få här i gruvan som kan handmjölka kor på rätt sätt, så att det låter. Det är jag stolt över.

Jagar gör han däremot inte.

-Jag har alltid tyckt om att arbeta med djur, levande väsen. Men det är bättre att se djuren leva.

-En levande älg eller en harunge. I Nedre Soppero kan man ser harungarna med sina konster vid tre-fyratiden på morgonen.

-Jag har svårt att ens döda en mus eller en råtta. Kanske det är en svaghet.

© Helena Viita
Publicerad
5 maj 1992
NSD

Comments are closed.