Sinnen, färger, frid

Av Helena Viita

SALTOLUOKTA

 Bränd ockra, gulockra, guldockra, signalgult, knallorange, blåsvart, skirt blått, mörkt rött…

Hösten har gjort om naturen vid Saltoluokta till en sprakande och brinnande färgpalett.

– När solen lyser på ripriset ser det ut som att det glöder i backen. Den färgen går nästan inte att hitta i färglådan, säger konstnären Tord Pettersson från Malmberget.

Han leder en kurs i akvarellmålning vid Saltolukota fjällstation.

Foto: Helena Viita

Kvinnorna – för de flesta deltagare är kvinnor – har kommit från Hörby, Höör, Kungsbacka, Sundsvall, Göteborg, Enköping, Surahammar och Luleå för att mötas i färger i väglöst land.

De har kommit för att lära sig måla akvarell – men också för att med hjälp av målandet ta in naturens skönhet.

– Jag ser formerna och djupet. Jag lär känna fjällen på ett annat sätt när jag målar av dem, säger Gören Holmgren från Enköping.

Ser hela tiden

Tord Pettersson håller med och förklarar vad han menar – med viss överdrift.

– Jag kan sitta och prata med andra vandrare i bastun på kvällen. De kanske berättar at de gått en viss sträcka på fyra dagar. Jag kan inte förstå det. Vad hinner de se då?

– Jag berättar att jag gått samma sträcka. Men att jag gått så länge, två månader, så att maten tog slut.

Akvarellmålarna sitter en bit från bruset i Stora Sjöfallets, Hermelins fall.

Vägen dit går med båt över Langas sjö och till fots över bäckar, genom ris, uppför stenblock…

Tord Petterssons ögon ser hela tiden.

– Se på lingonrisets och hönsrisets färger… Se på den djupröda sjöfallskvartsiten. Den finns bara här… Ripriset i vinrött mot stenarna med grågröna och svarta lavar…Färgskiftningarna i urberget…Björkskogen med gulgrönt och ockragult…

Dagen börjar i lätt duggregn.

– Egentligen är det mest spännande att måla i sådant väder. När det är vackert väder ser det så tillrättalagt ut, tycker Tord Pettersson.

Senare spricker solen fram över fjälltopparna.

– Ibland ser klipporna hotfullt svarta ut. Ibland ser de så vänliga ut att man skulle vilja gå och lägga sig där uppe, säger han med en yvig gest upp mot fjället.

Tar sig tid

Lena Svala från Kungsbacka talar om färgernas ständiga förändringar.

– Imorse vad det mycket grått. Sedan kom en solstrimma. Då lyste björkarna upp, gyllengula. Nu är det mycket rött, gult och grågrönt, säger hon.

Hon arbetar på apotek i Göteborg och har kommit till Saltoluokta med hjälp av ett stipendium från sin arbetsgivare.

Hon reser med arbetskamraten Gudrun Hedström.

– Det händer någonting i mig när jag målar i den här miljön. Jag blir förhäxad när jag sätter mej. Hemma stressar jag, ska hinna så mycket. Om jag inte gör något får jag dåligt samvete för det, säger Gudrun Hedström.

– Här ger vi oss själva tid, säger Lena Svala.

Stort intresse

Även om det är elfte året som Tord Pettersson håller kurs i akvarellmålning land fjälltopparna så är han lite förvånad över intresset.

– Gör man fel med akvarell måste man måla om. Med olja och akryl går det att måla över, säger han.

Anita Hylén från Hörby har tidigare bara målat i olja och ser nu en oändlighet i motiv.

– Fjällen. Alla skiftningar. Träden, buskarna, vattnet.

– Och så tystnaden, säger hon.

Marianne Jönsson från Höör har tidigare gått kvällskurser i akvarellmålning.

– Jag tycker om det skira i akvarellfärgerna. Och så är de lätta att ta med sig. Färglådan är så liten att den går att ha med sig i en handväska, säger hon.

Många skäl

Akvarellisterna har mötts i den storslagna naturen vid Saltoluokta av många skäl.

– Fjällen ger en frihet. Samma frihet som när jag åker långfärdsskridskor i Stockholms skärgård, säger Göran Holmgren.

Med sinnena fyllda av färger, frid och nya kunskaper om akvarellmålning väntar målarna på båten tillbaka till Saltoluokta fjällstation.

Vid fjällstationen samlas några på bryggan för att prata kontraster, ljus och skiftningar med Tord Pettersson.

Ulla Burmeister sätter sig med ett ölglas i fjällstationens sällskapsrum och bättrar på färger.

Brinnande brasa

Det är rofyllt och stilla. Här finns varken tv eller radio. Här hörs endast sprakandet från en ständigt brinnande öppen brasa, småprat från gäster och tidningsprassel.

– Den här stillheten är lyx, säger Ulla Burmeister.

Senare på kvällen bryts tystnaden. Göran Månsson och Nora Roll spelar och sjunger folkmusik i fotogenlampornas sken.

”Det flög två vita duvor allt uppi himmelens höjd. När de kom tillbaka så var de vänt till tre. Den förste var Gud Fader den andre var hans son, den tredje var en speleman. Jag tror han spelar än…”

Nästa dag går färden högre upp – till sjön Pietsaure. De flesta målarna är vana fjällrävar. Vandringen är en dryg mil lång. På vissa sträckor är lutningen brant och går över rötter, stenar och vattendrag.

Respektingivande

Vandringsstavarna ger stöd. För att skuta på, uppför, och för att hålla emot på väg ner.

Det som lockar oss uppåt är färgerna.

– Här nere är nästan bara gult. Där uppe är nästan bara rött, säger Tord Pettersson.

Efter en sista brant öppnar sig fjällets sluttningar. De breder ut sig i sprakande mjukt guld, gult, orange, rött…

Fjälltoppen Lulep Gierkav som ser mörk, respektingivande och nästan ödesdiger ut sedd nerifrån fjällstationen är alldeles nära – och ser nu nästan vänligt hanterlig ut.

Akvarellmålarna sprider ut sig längs sluttningarna.

Tar fram färglådor, akvarellblock, penslar, burkar med vatten.

Och målar, målar…

Inget av det som växer fram på blocken kan överglänsa den storslagna tavla som vi alla befinner oss mitt i. Naturen själv.

Eller som en av kvinnorna säger med en lätt suck:

– Det är nästan för vackert.

© Helena Viita
14 september 1998
NSD

 

Comments are closed.