Allt fler sjuka kvinnor…


Av Helena Viita

 


…Och vad de kostar sen!!

Nog borde de bära åtminstone en antydan till skammens rodnad på sina kinder.

Alla de här kvinnorna som inte orkar gå till sitt arbete.

För att inte tala om alla ansvarslösa läkare som sjukskriver kreti och pleti.

Så har jag många gånger upplevt de budskap – uttalade eller outtalade – som hörts i debatterna om de ökande sjukskrivningarna.

Debatter som accelererade i samband med det senaste valet där partiledare bjöd över varandra med tänkbara åtgärder.

Men visst tycks sjukskrivningarna skena.

I oktober 2002 var det 338 000 personer i Sverige som fick ersättning från sjukförsäkringen i form av sjukpenning, rehabiliterings-eller arbetsskadeersättning.

212 000 – cirka 63 % – var kvinnor.  126 000 – 37 % – var män.

Av de långtidssjukskrivna i juli 2002 var 65 % kvinnor och 35 % män. Utgifterna för sjukpenning under januari-oktober var 34,1 miljarder kronor och för förtidspension/sjukbidrag 37 miljoner kronor.  (1)

I december 2002 var antalet personer med förtidspension/sjukbidrag 488 500, varav 58 % kvinnor och 42 % män.

Antalet förtidspensionärer,sjukbidragsmottagare var i december 2002 cirka 32 000 fler än ett år tidigare.

Antalet nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag var 62 000 under perioden januari-november 2002, en ökning med 23 % jämfört med motsvarande period förra året. (2)

Att söka statistik, rapporter, analyser och medierapportering kring kvinnors ökade sjukfrånvaro är som att ösa en läckande båt med en kaffekopp.

Det strömmar hela tiden in nytt.

Genuskontrakt eller modernitet

Jag kommer att resonera utifrån två motpoler; genusordning och modernitet.

Yvonne Hirdman använder ordet genus för att visa hur människor formas till man eller kvinna; hur formeringar av kön ingår som bärande kolonner i både kultur, politik och ekonomi; att allt kan få genus:

Kläder, saker, sysslor, platser där sysslor utförs, kroppar….

Genusordningen och genusmönstret reducerar människors liv och begränsar dem.

De två renodlade motpolerna i genusordningen – som blir till en genuskonflikt – beskrivs av Hirdman som A och B.

I A och B betonas det särskiljande; de totala skillnaderna mellan man och kvinna; två helt olika arter; en tvåkönsmodell.

I den modellen är kvinnan mer natur, mer hona, medan mannen är mer kultur, mer människa, mer förstånd.

Mannen står för den stora världen, kvinnan står för den lilla – allra mest står hon kanske för moderskapet.

Men könen kan enligt Hirdmans modell också ta formen A – a.

I den modellen är mannen normen. Det lilla a.et, kvinnan, är en ofullgången man, ett måndagsexemplar.

A-a är en enkönsmodell där kvinnan bara är en sämre upplaga av mannen. (3)

Om Yvonne Hirdman i sina genusmodeller visar upp fasta formar – vara sig formarna heter A, B eller litet a så visar Thomas Johansson och Anthony Giddens på motsatsen.

Eller som Thomas Johansson formulerar det: En radikal dekonstruktion av subjektet.

Utifrån den litteratur jag läst har jag fångat upp ett antal nyckelord för moderniteten:

Flexibilitet, reflexivitet,  gränsöverskridande, ambivalens,  ifrågasättande av normer,  oförutsägbarhet, osäkerhet, rationalitet …..Och möjligen också otrygghet. (4)

Efter att under lång tid ha följt debatten kring sjukskrivningarna har jag inte kunnat undgå att fundera kring sambandet mellan sjukfrånvaro och kön.

När sjukskrivningstalen för kvinnor rusar i höjden vad är det då uttryck för?

Är det ett svenskt jämställdhet-och jämlikhetsfiasko?

En skriande backlash?

Är de omfattande sjukskrivningarna en följd av och ett bevis för att vårt samhälle är genomsyrat av ett traditionellt genuskontrakt med en kvinnlig underordning?

Ett genuskontrakt som inte går i takt med kvinnors kvalifikationer och drömmar om ett liv?

Är dagens sjukskrivna kvinnor i så fall A, B eller a?

Eller är det tvärtom så att kvinnorna är kanonmaten; att de går först.

Att kvinnorna bär symptomen på ett modernt/postmodernt samhälle – och att männen kommer i nästa våg?

Eller kan det vara så att kvinnor befinner sig under ett tryck från två motsatta håll?

Trycket från både en traditionell och stereotyp genusordning och trycket från en modernitet som kräver gränsöverskridanden och flexibilitet

Är kvinnors sjukskrivningar en följd av att kvinnor varken är A, B eller a – utan ett slags modernitetens C?

De här frågeställningarna avser jag att resonera omkring med utgångspunkt i litteratur, rapporter, statistik och tidningsartiklar.

Jag kommer först att presentera utdrag ur statistik, rapporter och pressklipp för att åskådliggöra dagens verklighet och samhällsdebatt.

Därefter kommer jag att utifrån litteraturen beskriva ett antal begrepp som jag anser viktiga för min diskussion kring kvinnors sjukskrivningar.

Eller för att använda ett mer adekvat ord – kvinnors fysiska och psykiska hälsa.

Klipp ur verkligheten

Hårda fakta.

Andelen kvinnor, åldrarna 20-64 i arbetskraften, var 79 % år 2001. Andelen män var 84 %.  50 % av kvinnorna fanns i offentlig sektor och 50 % i privat sektor år 2001. 18 % av männen fanns i offentlig sektor och 82 % i privat sektor.

Andelen dagar med föräldrapenning för vård av små barn som togs ut av män var 14 % år 2001.

Andelen högskoleutexaminerade kvinnor 1999/00 var 61 %, andelen  män 39 %.  Andelen nyantagna kvinnor i forskarutbildning var 45 % andelen män 55 % Andelen kvinnor med doktorsexamen var 37 %,  andelen män 63 %.

Andelen kvinnliga lärare i grundskola år 2001/02 var 67 %, andelen män 32 %. Andelen kvinnliga gymnasielärare var 48 %, manliga 52 %.

Andelen kvinnliga lektorer vid universitet var 2000, 27 % andelen män 73 %.

Sett över alla veckans dagar arbetar kvinnor och män lika mycket, cirka 8 timmar per dag.

Kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt.

0 Kvinnor har minskat sin tid i obetalt arbete. Under en vecka utför kvinnor drygt 28 timmar och män nära 20 timmar obetalt arbete.

0 År 2001 var 67 % av alla kvinnor i åldern 20-64 år sysselsatta på heltid och 33 % på deltid. Andelen för män var 92 respektive 8 %.

Exempel på yrkesgrupper med hög anspänning dominerade av kvinnor: grundskollärare, 71 %, gymnasielärare, 56 %, övriga sjuksköterskor, 93 %, sjuksköterskor, 91 %, förskollärare och fritidspedagoger, 90 %, undersköterskor/sjukvårdsbiträden, 93 %, barnskötare, 92 %.

Exempel på yrkesgrupper med hög anspänning dominerade av män: Maskinförare, 95 %, lastbils-och långtradarförare, 99 %, lager-och transportassistenter, 76 %, maskin-och motorreparatörer, 100 %, verktygsmaskinoperatörer, 89 %, maskiningenjörer – och tekniker, 94 %, säljare, inköpare, mäklare, 66 %.

Med hög anspänning menas att det ställs höga krav i arbetet men att det saknas förutsättningar/möjligheter  till kontroll och påverkan.

År 2000 hade 189 400 kvinnor och 166 700 män förvärvs-och kapitalinkomster under 20 000 kronor.

Samma år hade 154 400 kvinnor och 499 700 män förvärvs-och kapitalinkomster över 340 000 kronor.

Förtroendevalda och medlemmar inom fackliga organisationer år 2001:  LO: Styrelse, 33 % kvinnor, 67 % män. Förbundsordförande, 19 % kvinnor, 81 % män. Medlemmar 46 % kvinnor, 54 % män.

TCO: Styrelse, 70 % kvinnor, 30 % män. Förbundsordförande, 42 % kvinnor, 58 % män. Medlemmar, 62 % kvinnor, 38 % män.

SACO: Styrelse, 50 % kvinnor, 50 % män. Förbundsordförande, 27 % kvinnor, 73 % män. Medlemmar 48 % kvinnor, 52 % män.

Könsfördelningen bland styrelseledamöter i börsnoterade företag var år 2002, 6 % kvinnor och 94 % män.

Samma år finns det 6 kvinnliga ordinarie verkställande direktörer i 335 börsnoterade företag.

Andel chefer i olika sektorer: Privat sektor; kvinnor 18 %, män 82 %. Offentlig sektor, 53 % kvinnor, 47 % män. (5)

Lite mjukare fakta

1. ”Den stora ökningen av långtidssjukskrivna kvinnor under senare delen av 1990-talet utgörs till större delen av kvinnor. Det framgår av en ny jämförande studie av långtidssjukskrivna åren 1999 och 2000./…/De sjukskrivna kvinnorna är yngre än män, har oftare psykiska sjukdomar och blir arbetsföra i mindre utsträckning. Tidigare har en stor ökning av sjukskrivna skett hos arbetsgivare i offentlig sektor. Nu ökar även andelen sjukskrivna kvinnor med privat arbetsgivarn./…/ en analys av bakgrundsfaktorerna yrke och arbetsgivare./…/ pekar på en överrepresentation av långtidssjukskrivna bland främst kvinnor inom den offentliga sektorn. Det finns också ett klart samband mellan yrke/utbildning och långvarig sjukskrivning. Den största enskilda förändringen mellan 1999 och 2000 gäller de psykiska sjukdomarna. De vanligaste besvären är depressioner, ångesttillstånd och stressreaktioner./…/ – Det är den kanske intressantaste utvecklingen och en trend som förstärks i det här materialet. Vad den utvecklingen beror på kan man bara spekulera i./…/” (6)

2. ”Ohälsa och höga kostnader i samband med sjukskrivningar och rehabilitering har satt fokus på arbetsmiljöfrågan. Trots det är kvinnors arbetsmiljö fortfarande ett försummat område. De största problemen finner man inom den kvinnodominerade kommunala vården och omsorgen, och det handlar om ett uppdrivet tempo, ständiga nedskärningar och omorganisationer, säger Ewa Menckel, professor i folkhälsa./…/ ” (7)

3. ”Vad jag minns mest från tiden som småbarnsmamma är tröttheten och det dåliga samvetet. Hur jag sprang till dagmamman i förtid. Lämnade den halvskrivna artikeln och hämtade min son en timme tidigare än överenskommet. Nästa morgon behöll jag honom hemma och då var det trädgårdsarbete, tvätt, bakning och lek på golvet som gällde. Tills längtan efter skrivbordet, böckerna, efter att Tänka, Att leva i Den Stora Världen igen besegrade den så kallade Lilla Världen./…/

Till slut slet vreden itu förhållandet. Samma historia upprepas i skrivande stund i hem över hela vårt land. Kvinnorna tar initiativet till skilsmässorna och de gör det allt tidigare….små barn tillbringar uppemot tio timmar i stora barngrupper med alltmer uttunnad personaltäthet./…/ personalen övertar platsen som den viktigaste vuxne. Men denne vuxne är inte konstant. Utan tillhör just den epidemiskt växande gruppen av sjukskrivna kvinnor. 15 av 100 kvinnor i arbetsför ålder är i dag långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade./…/ Hur känns det frågar reportern de unga kvinnorna som lämnar barnen i tio timmar på dagis./…/Ingen pappa intervjuas./…/ Jag tror inte att det endast är barnen som misshandlas. Utan även kvinnorna. Det är en psykisk kvinnomisshandel som nu exploderar i vårt land. Det som samhället ger med ena handen – rätt till utbildning och arbete – tar det med den andra: stress, skuld, sjukskrivningar, skilsmässor./…/ ” (8)

4.  ”./…/ Samtidigt har professor Magnus Henreksson på Handelshögskolan kommit fram till att ökningen av sjukskrivningarna beror på att ersättningsnivån är för hög och att en karensdag är för lite. Hjälper verkligen karensdagar mot reumatism?./…/” (9)

5. ”./…/ Högavlönade unga kvinnor är de som ökar mest bland långtidssjukskrivna. Bland kvinnor under 35 år med över 379 000 kronor i årslön har antalet nya långtidssjukskrivningar blivit nästan 50 gånger så många sedan 1998….Ett stort forskningsprojekt på Karolinska institutet har intervjuat 200 personer som är sjukskrivna på grund av utbrändhet. De flesta är kvinnor – och chefer. Intervjuerna har visat att de som ställer störst krav på de utbrända – är de själva. Därefter kommer kollegorna./…/ ” (10)

6. ”./…/Under hela våren har pannor rynkats i bestörtning över de ökade sjukskrivningar som ”kostar Sverige 120 miljarder” i  år. Det är mest bland kvinnor i kommuner och landsting som långtidssjukskrivningarna ökat. Människor som i åratal har gjort fleras jobb säckar förr eller senare ihop. Jag känner några av dem./…/ I fyra månader försökte hon plikttroget göra sitt bästa. Sedan bröt hon ihop, sjukskrevs ett drygt halvår. Hon var pedagog av en kaliber det skrevs tidningsartiklar om. Efteråt försökte hon gå tillbaka, men blev sjuk igen. Hon blev istället utvecklingspedagog i en rikare kommun. Nu har hennes tjänst åter delats på fyra personer./…/ Och nu ska de hånas. Kristdemokraten Alf Svensson påstår att de fuskar. Anna Hedborg, generaldirektör för Riksförsäkringsverket, säger att företagsläkarna bör återta långtidssjukskrivningarna./…/ Och sorgligast av allt: LO.s välfärdsutredare Irene Wennemo säger: ”Vi måste ändra inställning. Det ska vara möjligt och naturligt att vara på jobbet fast man är sjuk. I dag finns bara antingen eller, sjuk eller frisk. Men vi har inte råd med det längre.”./…/ Hennes sambo Kenth Pettersson, generaldirektör på Arbetsmiljöverket, håller med./…/ ” (11)

8. ” Personalens hälsa borde följas upp lika noggrant som aktiekursens utveckling. För när pengarna får tala – då kan det hända saker. Det konstaterar Paula Liukkonen, ekonomie doktor och docent på Tekniska högskolan i Tammerfors och på Stockholms universitet./…/ ” (12)

9. ”./…/ Herrar Freud och Jung var ivrigt upptagna med det kvinnliga själslivets gåta, inte utan patriarkala analyser. Hysteri kallades sjukdomen då. I dag säger vi utbrändhet./…/

Kanske är sjukskrivningarna nutidsmänniskans protest mot de ständiga kraven på flexibilitet och anpassningsförmåga? När tillvaron förändras i rasande tempo blir hälsotillståndet vår enda visshet och sjukjournalen en sorts bärare av mening. I ett samhälle där tryggheten blivit tabu kan vi inte bli annat än sjuka. ” (13)

10. ”./…/ det är inte sjukfrånvaron som är problemet, den är konsekvensen. Tar man inte hänsyn till de behov människor har för att fungera som bäst biter man sig själv svansen./…/ Lösningarna som rekommenderas blir ökade resurser och lagändringar. Med ökade resurser brukar det bli ”mer av samma lösningar”. Lagändringar leder ofta till att man omdefinierar delar av verkligheten, så att man med hjälp av statistiken kan visa att problemet blivit mindre eller försvunnit./…/ Enligt den politiska retoriken låter det som om den svenska befolkningen skulle bära skulden för den höga sjukfrånvaron./…/ Det innebär inte heller att jag skuldbelägger alla som har någon typ av ledande befattning. Däremot har de som leder organisationer/samhället en större möjlighet att påverka förhållandena i organisationerna/samhället genom sin formella och ekonomiska makt./…/ har man inte ”tid” så blockeras ens känsla och förnuft av stresshormormoner. Man avfärdar då sådant som är av grundläggande värde för att skapa de trygga, effektiva, flexibla, lärande, utvecklingsinriktade, vinstgivande företag/organisationer som de flesta säger sig vilja ha./…/ Talesättet att utvecklingen går framåt förutsätter att det finns definierat vad ”framåt” är./…/ ” (14)

11. ”Stressrelaterad ohälsa ger skador på begränsade delar av hjärnan på samma sätt som stroke. Centrala nervsystemet drabbas av något som kraftigt begränsar hjärnans normala förmåga att lära in, minnas, hantera ny information, planera och fungera i situationer som kräver bearbetning av en rad intryck. Det visar en svensk studie, den första i sitt slag, av 67 kvinnor sjukskrivna för stress./…/ Arbetsplatser måste synas och tillämpning ske av kunskaper inom ”hjärnergonomi”. Detta är ett nytt fält som kan betecknas som en ny sorts ergonomi, med fokus mot hjärnans möjligheter och begränsningar./…/ ” (15)

12. ”Svenska kvinnor är jämställdhetens stora förlorare – både i jämförelse med sina svenska män och jämfört med män i flera europeiska länder./…/ När första barnet fötts skulle 40 procent av kvinnorna vilja ha kortare arbetstid (men bara cirka 10 procent av männen)./…/ Svenska kvinnor som valt att bryta mot traditionella könsroller, genom att satsa på en yrkeskarriär, upplever rollkonflikter och stress i betydligt högre utsträckning än vad svenska män och förvärvsarbetande kvinnor i andra länder gör. Detta är med största sannolikhet en avgörande förklaring till de höga nivåerna av stress, utbrändhet och långtidssjukskrivningar som breder ut sig bland kvinnor i Sverige./…/ ” (16)

13. ”Kvinnornas genomsnittslön är fortfarande 18 procent lägre än männens./…/ Om hänsyn tas till ålder, utbildning, yrkesgrupp med mera krymper löneskillnaden till 8 procent, en oförändrad nivå sedan mitten av 1990-talet./…/ Skulle förklaringen till löneskillnaderna därmed kunna vara att kvinnorna själva väljer yrken eller arbetsgivare som är oattraktiva? Är det med andra ord ”kvinnornas eget fel” om de har lägre löner än männen? Nej, självklart finns det andra förklaringar. Mycket talar nämligen för att värderingen av olika yrken och befattningar i sig återspeglar en diskriminering av kvinnodominerade arbeten, så kallad värdediskriminering.

Ett annat problem på arbetsmarknaden är att kvinnor i högre grad än män arbetar på lägre befattningsnivåer. Detta brukar benämnas befattningsdiskriminering./…/ De löneskillnader som beror på värdediskriminering eller befattningsdiskriminering är dock betydligt svårare att komma till rätta med än osakliga löneskillnader vid lika arbete./…/ ” (17)

14. ”./…/ Tidigare genomförda studier tyder på att könsskillnaderna i ohälsa kan förklaras av att kvinnorna har betydligt svagare positioner på arbetsmarknaden./…/ att de i högre utsträckning än männen arbetar i dåliga fysiska och psykosociala arbetsmiljöer vilket i sin tur leder till högre sjukfrånvaro./…/ Det är också möjligt att kvinnor generellt har en betydligt större total arbetsbörda än män genom ett större ansvar för hem, barn och omsorg om andra anhöriga. Den större arbetsbördan för kvinnor skulle kunna utgöra en hälsofara, särskilt för ensamstående kvinnor med barn. Men den traditionella arbetsfördelningen i hemmet kan också vara en bidragande förklaring till varför kvinnor hamnar i svagare positioner på  arbetsmarknaden./…/ ” (18)

15. ”./…/ Utbränning antas uppstå när en person av långvariga stressorer hotas och hindras i sitt utförande av en roll som är central för personens identitet. Rollen kan vara knuten såväl till profession, försörjning, familj som ideell verksamhet./…/ praktiskt taget alla negativa förhållanden som höga arbetskrav, låg grad av kontroll och autonomi samt stöd liksom begränsade möjligheter till lärande visar positiva korrelationer med utbränning./…/ ” (19)

Några byggstenar.

Om makt och genus.

Thomas Johansson konstaterar att en analys av kön och manlighet – jag får väl då även tillägga kvinnlighet – är närmast omöjlig om inte maktaspekten berörs.

Han anser att en av mansforskningens viktigaste uppgifter är att identifiera och analysera maktförhållanden.

Han urskiljer tre huvudströmmar vad gäller diskussionen om makt:

En patriarkatsteori. Den forskningen beskriver han som inriktad på empiri; kvinnomisshandel, våldtäkt, incest och arbetsmarknad. Här är utgångspunkten att kvinnor och barn utsätts för maktmissbruk via traditionella patriarkala strukturer.

En rationalitetsteori. Ett rationellt tänkande – mål-medel – genomsyrar mäns känsloliv och samhällsstrukturer och påverkar allt mänskligt liv. Men inte bara kvinnor, utan även män förtrycks och stympas av denna rationalitet.

Manlig hegemoni:  Hegemonisk maskulinitet är den bild som genomsyrar de flesta mäns erfarenhetssfärer och manlighetsbilder. En hegemonisk manlighet förutsätter vissa maktförhållanden mellan könen men de är mindre statiska än i ett patriarkat. Män har olika positioner i den manliga hegemonin. Bara en minoritet förkroppsligar den hegemoniska positionen.

De som finns i den är män som har ledande positioner inom näringsliv och statlig sektor, som har ekonomisk och kulturell makt och kan påverka hur samhället utformas. En annan position är den delaktiga manligheten. Den är i allians med eller i  ett slags medlöperi till den hegemoniska makten och lever i sitt vardagsliv med ständiga kompromisser och förhandlingar med kvinnor.

Ytterligare två positioner i den manliga hierarkin är den oppositionella – som samarbetar nära med kvinnor och är kritisk till de dominerande manliga strukturerna – och den nostalgiska – som längtar tillbaka till en urmanlighet.

Thomas Johansson understryker vikten av att skilja mellan olika strukturella nivåer vid diskussioner om jämställdhet.

Graden av jämställdhet kan variera mellan olika nivåer.

Därför bör också relationerna mellan olika nivåer analyseras.

På en ekonomisk nivå kan jämställdhet mätas med statistik, exempelvis jämförande statistik över mäns och kvinnors löner eller andelen män och kvinnor som chefer.

På en social nivå kan antalet skilsmässor ses som markörer för bristande jämställdhet – eller kanske för ökad jämställdhet.

På en kulturell nivå kan genus analyseras genom massmedier, filmer, musik, videor. På den subjektiva nivån finns reflexiviten kring jaget och identiteten. (20)

En annan maktteori erbjuder Michel Foucault.

Han hävdar att det finns en disciplinär makt som vill åstadkomma en sak – fogliga kroppar.

Disciplinen ökar kroppens krafter – ur ekonomisk synpunkt – och minskar dem – ur politisk synpunkt – genom att få dem att lyda.

Makten har ett grepp om kroppen; dresserar den, etiketterar den, plågar den, tvingar den att arbeta.

Men kroppen blir inte någon användbar kraft om den inte är både produktiv och beroende.

Kroppen kan underkuvas med olika medel. Med våld eller ideologi.

Makten kan vara direkt och fysisk, den kan spela ut krafter mot varandra, riktas mot materiella förhållanden, den kan vara noga uträknad, organiserad och tekniskt genomtänkt, den kan vara subtil och varken använda vapen eller terror men ändå förbli fysisk.

Människan bebos av en själ som ger henne existens men som också är en bricka i det herravälde makten har över kroppen.

Själen är både resultatet av och redskapet för en politisk anatomi.

Själen är kroppens fängelse.

Foucault ser ingen grundläggande frihet för människan; människan är hopvävd med makten.

Foucaults beskrivning av Panopticon konkretiserar maktens position.

I fängelset som är format som ett Panopticon kan individen övervakas, vara ett ständigt objekt men aldrig ett subjekt i en kommunikation.

Den övervakade är medveten om att hon ständigt är sedd; vilket gör att makten fungerar automatiskt.

Den som är fången i ett Panopticon införlivar maktrelationen inom sig själv; hon tar på sig båda rollerna.

Ett Panopticon kan också användas som ett laboratorium där man gör experiment, förändrar beteendemönster, dresserar eller korrigerar individerna.(21)

Till de mer subtila maktmetoderna hör rätten att klassificera människor.

Det finns en koppling mellan makt och vetenskap.

Vetenskapliga klassifikationssystemen används för att bygga murar runt avvikande i samhället. Individer behandlas utifrån i förhand fastställda kategorier, de ses som representanter för specifika störningar – och inte som unika personer.

Här måste dock slutligen tilläggas. Foucault utesluter inte förändring. Tvärtom. Han visar på maktens strukturer och erbjuder därmed också redskap.(22)

När Foucault definierar makten anger han inte någon könsmakt.

Det gör däremot Yvonne Hirdman.

I sin renodling av könsstereotyper erbjuder hon ingen uttalad definition av begreppet makt men hennes definition av vem som har makten löper implicit genom hela boken.

Makten formas av männen; med hjälp av genusordningen; genuskontraktet.

Genusordning är detsamma som manlig könsmakt.

I genusordningen finns en maktlogik som inte är någon enkel förtrycksmekanism utan en mer subtil relation; även om den går att avläsa tydligt i hierarkier där män tjänar mer än kvinnor och där män dominerar i de olika maktsfärerna.

Maktlogiken finns inbyggd i samhällets alla institutioner, konkreta och abstrakta.

Och som i alla maktrelationer färgar makten av sig på den som äger makten.

Makt korrumperar alltid, utropar Hirdman.

När Yvonne Hirdman resonerar kring sina stereotyper ger hon inte någon uttömmande analys av  A – som symboliserar den traditionella mansschablonen.

Hon förklarar varför: Det beror på att hopklumpningar, stereotyper är en av underordningens principer – något som också drabbar de som underordnas på grund av ras, klass eller etnicitet.

Att värja sig undan etiketter, att förbehålla sig rätten att vara den differentierade, mångfasetterade människan är en del av det manliga privilegiet, en form av överordning.

Hirdman beskriver processen när genus blir till genuskonflikt.

Processen liknar en korkskruvsrörelse: Integrering av könen följs av nysegregering.

Förändring följs av återställande. Återställarna gör att det skapas en ny segregering på nya platser.

Fler nya möten mellan könen, på nya platser, gör att talet om kön intensifieras alltmer.

Det leder i sin tur till en extremisering av könsschablonerna. De nyideologiseras.

Den nya genusformeln byggs in i nya samhällsinstitutioner.

Samtidigt är det A-a som blir den gällande formeln inom vetenskap och på arbetsmarknaden. Ett dilemma mellan likhet/särart skapas.

Men slutligen rycks mattan undan och möjligheterna till nya fria kvinnoliv har öppnats. (23)

Modernitetet.

Några kännetecken för den samtida identiteten är – enligt Johansson: Att människor inte identifieras en gång för alla p g a släktband eller föräldrars status.

Att människor själva måste engagera sig för att utveckla sin identitet.

Att  människor rör sig mellan olika miljöer och skapar sig olika identiteter beroende på miljö.

Att den egna friheten och rätten till ett eget liv blir allt viktigare och att synen på det kollektiva därmed också förändras.

Den postmoderna människan är fri från konventioner, moraluppfattning, religion, traditioner och utmanar kulturella konventioner för att kunna forma en ny människa.

Det finns otaliga möjligheter till sexualitet och könsidentitet.

En dekonstruktion av subjektet och av alla fasta förankringar leder till frigörande av potentialer och möjlighet till nya identiteter.

Samtidigt måste människan lära sig att leva i ambivalensens tecken.

Den postmoderna människan lever mellan olika identiteter, utvecklar plastiska identiteter.

Turisten är närmast paradigmatisk för vår tid.

Människor vill ha frihet och individualitet men risken är samtidigt att mänskliga relationer blir avskalade och avpersonifierade.

Thomas Johansson gör en lång odysse över olika tänkares syn på subjekt, modernitet och postmodernitet.

Jag använder modernitet och postmodernitet parallellt för att begreppen ibland tycks flyta in i varandra – beroende på vilken författare som gör definitionen – och för att jag uppfattar att verkligheten tycks befinna sig mellan modernitet och postmodernitet beroende på vilket fält definitionerna appliceras på.

Thomas Johansson föredrar att använda ordet sen modernitet eller radikaliserad modernitet.

I ett postmodernt landskap är gränserna om möjligt ännu mer upplösta än i ett modernt; det går inte att göra någon skillnad mellan ont och gott, verklighet och illusion, allt vi trodde hade en mening har förlorat denna; inte minst det kroppsliga och sexuella.

Thomas Johansson anser det  nödvändigt att socialpsykologin intresserar sig för det som finns mellan individen och samhället; för att de diskussioner som förs inom den postmoderna diskursen har mycket att tillföra i analyser av dagens identitetsmönster.

Sigmund Freud och Friedrich Nietzsche sägs ha bidragit till att skapa huvudfåran inom postmodernitetens socialpsykologi.

Både Freud och Nietzsche ifrågasatte den autonoma människan; båda betonade det komplexa i att skapa en identitet i ett modernt samhälle.

De var båda kritiska till samhälle och kultur; de ansåg att normer, lagar,  moraliska system och traditionalism förkvävde människors sexualitet, livsvilja och kreativitet.

Båda ansåg att den kulturella varelsen tvingas stympa sig själv och reducera sina möjligheter för att passa in i kulturens snäva ramar.

När Nietzsche ansåg att godhet och god moral endast var en religionens maktstrategi så ansåg Freud att han patienter blev förtryckta av en sträng sexualmoral.

En annan tänkare som Johansson refererar till är Victor Turner.

Han beskriver två modeller för social organisation.

Antingen är samhället ett organiserat, strukturerat, hierarkiskt system.

Eller så är det i en fas utan fasta strukturer där alla individer är likvärdiga som medborgare.

Liminaliteten innebär att gränser löses upp.

Det leder till en ökad frihet, till att relationerna mellan kön blir mindre fasta eller försvinner helt.

Men Turner ser en risk med liminalitet.

Den kan slå över i auktoritära system; där nya och än värre maktstrukturer skapas.

Liminaliteten kan också aktivera återställande krafter.

Också karnevalen innebär ett brott mot tidigare normer och föreställningar; den är överskridande och kan ses som ett hot mot ordningen.

Zygmunt Bauman är såväl postmodernist som utopist.

Han kritiserar sociologin för att den mer intresserar sig för det som hindrar utveckling och kulturell förändring än för det som gör att människor överskrider det givna.

Bauman är enligt Johansson kritisk till det som kännetecknar det moderna projektet; det vill säga reflexivitet, fritt tänkande, överskridande, självsäker optimism, långt driven rationalitet.

Något som enligt Bauman leder till den så kallade trädgårdsmästarstaten:

”Trädgårdsskötseln och läkekonsten är funktionellt utpräglade former av den verksamhet som innebär att nyttiga element, som ska få leva och frodas, avskiljs och isoleras från skadliga och osunda element som måste utrotas”.

Modernitetens behov av att skapa ordning visade, enligt Bauman, sitt allra fulaste ansikte i förintelsen.

Bauman vill inte veta av ett tänkande som bygger på antingen-eller och som vägrar hantera det ambivalenta.

Ett sådant tänkande är resultatet av ett genomrationaliserat samhälle.

I ett samhälle där människor slutat tro på auktoriteter, där spelets regler ständigt ändras kan människan inte leva efter någon snäv rationalitet.

Bauman bejakar människans förmåga till tolerans och empati och ser en fara i att vilja kontrollera, styra och skapa ordning – att sträva efter villkorslös makt.

Enligt Bauman producerar vår samtid det som här kallas avfall.

Det vill säga fattiga eller marginella människor.

Effektiviteten gör att de marginaliserade drivs ut allt snabbare.

I ett samhälle där valfrihet, individualism och flexibilitet bejakas i allt högre grad blir också restkategorin allt större. (24)

Sexuell revolution och demokrati.

Anthony Giddens anser visserligen att kroppen är föremål för administrativ makt men menar att den i ännu högre grad är bärare av en jagidentitet; eftersom kroppen i allt högre grad är integrerad i de livsstilsbeslut människor gör.

Han anser att jagidentiteten har blivit särskilt problematisk i ett modernt samhälle som kännetecknas av att både jagidentitet och kropp har en öppen reflexiv karaktär.

Den rena relationen är vad Giddens tror på.

En sådan relation är sexuellt och känslomässigt jämställd – den spränger därmed könsmakten.

Den rena relationen är en förutsättning för en plastisk sexualitet.

En sexualitet som kan formas som vilket personlighetsdrag som helst.

Giddens konstaterar att sex är nödvändigt för släktets fortbestånd – samtidigt anser han att den plastiska sexualiteten är befriad från fortplantningens behov.

Den rena relationen är en förutsättning för en sammanflödande kärlek.

Den skiljer sig från  den romantiska kärleken som kopplar ihop kärlek, äktenskap, moderskap med sann och evig kärlek.

Om den romantiska kärleken innebär en skev maktbalans, kvinnors underkastelse i hemmet; så innebär den sammanflödande kärleken ett jämlikt känslomässigt utbyte.

Den sammanflödande kärleken är inte nödvändigtvis monogam; den placerar erotiken i fokus.

En sammanflödande kärlek innebär att öppna sig för en annan; relationen är viktigare än personen.

Den rena relationen, den plastiska sexualiteten och den sammanflödande kärleken skapar tillsammans en intimitetens omvandling.

En jämlik utveckling är ett inneboende element i intimitetens omvandling.

I en  fixerad relation  är individen beroende av relationen för att kunna uppleva en trygghet.

I en fixerad relation sker en uppdelning och konservering av roller.

Beroende är motsatsen till ett fritt val; det är en tvångsmässighet som innebär en avtrubbad autonomi.

Beroende och medberoende är motsatsen till reflexivitet.

Människor kan bli beroende av sex, droger, mat, arbete, rökning, shoppande, träning, spel – och av kärlek och relationer.

Den som är beroende är missbrukare.

Giddens anser att allt beroende är uttryck för försvar och flykt; och brist på autonomi.

Och beroendet står alltid i motsättning till det fria valet – betraktat ur det reflexiva självprojektets synvinkel.

Tvångsmässighet handlar på alla områden om avtrubbad autonomi.

Medberoende handlar om omvänd reflexivitet. Medberoende kvinnor….även om termen inte bara avser kvinnor – har behov av att ge näring åt andra men förväntar sig att deras hängivenhet ska avvisas.

Den medberoende försöker få gillande från praktiskt taget alla hon kommer i kontakt med; sin mor, sin far, kvinnliga vänner, sin chef, expediten i köpcentret, älskaren…Hon formar sitt liv efter andras behov.

Giddens analyserar inte ekonomi och politik utan hellre känslor.

Han tror att det finns en revolutionerande sprängkraft i de rena relationerna.

Sexuell emancipation kan, enligt Giddens, bli en väg för en omfattande omorganisation av samhällslivet.

För intimitetens omvandling bär inom sig ett starkt radikaliserande frö som inte bara kan demokratisera människors relationer utan även undergräva moderna institutioner.

I ett samhälle där ekonomisk tillväxt ersätts av känslomässig tillfredsställelse blir förändringarna, enligt Giddens, revolutionerande.

En demokratisering av privatlivet får en återverkan på samhället – och vice versa. (25)

Den flexibla kapitalismen

Det som är utmärkande för dagens kapitalism är, enligt Richard Sennett, en global marknad och nya tekniska landvinningar.

Men dit hör lika mycket det nya sättet att organisera tiden.

Tiden blir fragmenterad.

Kortsiktigheten förändrar synen på begreppet arbete.

Starka band mellan människor är beroende av långvariga relationer.

Men kortsiktigheten undergräver  förtroende, lojalitet och engagemang i andra människor.

För hur går  det att avgöra vad som är av bestående värde hos en själv i ett samhälle som saknar tålamod, i ett samhälle som endast är inriktat på nuet.

Tidsbetingelserna under en global kapitalism har skapat en konflikt mellan inre egenskaper och yttre erfarenhet.

Den sönderhackade tiden hotar människors förmåga att utvecklas till moraliskt fullödiga individer. Karaktären krackelerar.

Flexibilitet lyder dagens stridsrop.

Ett begrepp som används för att dölja kapitalismens förtryck.

Dagens företagsstrukturer vill ha kortvariga och svaga band mellan människor.

Det leder till att obundenhet och ytligt samarbete står högre i kurs än lojalitet och tjänstvillighet.

Kortsiktigheten kräver människor som både i arbetsliv och privatliv är beredda att flytta på sig, inte engagera sig, inte uppoffra sig.

En gång var tid den enda fria tillgången för de sämst ställda.

Tiden kunde ackumuleras med hjälp av en byråkratisk struktur.

Arbetsår lades till arbetsår; lönen följde en reglerad lönetrappa.

Men dåtida rutiner har ersatts av flexibilitet och flexibla organisationer.

Men, hävdar Sennett, det är en flexibilitet som främst syftar till att kuva människor.

Om tiden  befriats från järnburen så har den idag ersatts med elektronisk övervakning.

Den nya tidens flexibilitet innebär en tid för en ny maktelit.

Det är en flexibilitet som skapar oreda, men inte en frihet utan tvång.

I dag får människor inte status och rättigheter utifrån en kompetens som byggts upp genom många års yrkeserfarenhet.

Vi har fått en förnedrande ytlighet på grund av en samhällsekonomi som ständigt struktureras om, som är rutinfientlig och kortsiktig.

Arbetslagen utgör exempel på en sådan förnedrande ytlighet.

Egenskaper som krävs i arbetslagen är lyhördhet, samarbetsvilja och förmåga att lyssna på andra.

Arbetslaget formar en arbetslivsideologi som passar den flexibla samhällsekonomin.

I arbetslaget finns ingen auktoritet även om makten formellt ändå finns kvar.

Men den vill inte befalla. Det är en makt som inte behöver ta ansvar. Grupptrycket från arbetskamraterna får ersätta chefen.

Sennetts analys leder till frågan: Kan den flexibla kapitalismen komma att undergräva sig själv? (26)

Slutdiskussion.

Bevisen för att vi har ett genuskontrakt tycks stå utom tvivel.

Att det finns ett genuskontrakt med en kvinnlig underordning tycks också vara det vanligaste temat i den allmänna debatten.

Samtidigt uttrycks mer subtila värderingar.

Att prata om kvinnors sjukskrivningar istället för om kvinnors ohälsa innebär ett slags förminskande av skälen till arbetsfrånvaron.

Ordet sjukskrivningar fokuserar mer på samhällskostnader, administration och skuld än på ohälsan.

Hur ser då genuskontraktet som uttrycks i statistik och debatt ut?

Är det ett A-B kontrakt eller ett A-a kontrakt?

Statistiken speglar ett genuskontrakt på såväl ekonomisk som social nivå.

Hälften av de förvärvsarbetande kvinnorna finns i offentlig sektor – men endast 18 % av männen.

Kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt.

Det är i kvinnodominerade yrken med hög anspänning och låg grad av inflytande – främst inom offentlig sektor  – som sjukskrivningarna skenar.

Män har starkare ekonomi än kvinnor.

Möjligheten till inflytande och makt i näringsliv tycks  försumbar.

Samtidigt tar kvinnor ut merparten av föräldradagarna.

När kvinnor i hög utsträckning arbetar inom offentlig sektor – vård skola omsorg – är hon inte längre mor bara i privatlivet.

Kontraktet som mor och vårdare gäller också i yrkeslivet.

I den kvinnodominerade offentliga sektorn har kvinnor tilldelats både egna och extra rum.

Hon tar fortfarande delvis hand om folkhemmet.

Hon är alltså ett B.

Men hon blir också sjuk av att arbeta i yrken där hon har litet inflytande och där hon generellt har lägre lön än mannen och förväntas vara ett a.

För att låna ett citat ur Hirdmans bok:

” Inte ett enda ögonblick i sitt liv får de känna sig utan tygel. De bör vänjas vid att utan knot få avbryta sig mitt i sina lekar och få sysselsätta sig med annat./…/Av detta ständiga tvång uppstår en foglighet, som kvinnorna behöver hela livet igenom, eftersom de aldrig upphör att vara underkastade antingen en bestämd man eller också männens omdömen och eftersom det aldrig är tillåtet för dem att sätta sig över dessa omdömen./…” (27)

Kontroll, möjlighet till påverkan och grusade förhoppningar om att kunna leva upp till sin potential kan göra människor sjuka – exempel 15.

Befattningsdiskriminering – exempel 13 – förekommer ymnigt inom den privata sektorn.

Om ett genuskontrakt ger utslag vid rekrytering till chefstjänster är det ganska självklart att samma manliga hegemoniska tänkande genomsyrar hela organisationens struktur.

Men genusordning kan inte alltid bara avläsas i lönestatistik och befordran – den kan vara mer subtil.

Fördelning av arbetsuppgifter och värderingen av olika arbetsuppgifter kan få genus även på könsblandade arbetsplatser.

Det alstrande, det produktiva, kan förväntas ligga på männens lott, och det reproduktiva, det närande på kvinnornas.

Även om – de sjukskrivna kvinnorna idag främst beskrivs som tärande så är det väl just näring de ger – de många som arbetar inom vård, skola och omsorg.

I både offentlig debatt och i rapporter är det många gånger kvinnan i egenskap av vårdare och moder som fokuseras – exemplen 3, 12, 14.

Kvinnan a blir sjuk för att kvinnan B kräver sin tribut.

Eller som Hirdman konstaterar: ./…/Som kvinna i det tidiga 2000-talet framställs vi som ett slags aB eller Ba. Något felas oss fortfarande./…/

Och alltjämt finns samma skräck för att en felaktig fostran och felaktig politik ska skapa ett slags hybrider av B och göra oss alla olyckliga./…/ (28)

Foucault talar om maktens grepp om kropparna.

Makten dresserar, etiketterar, plågar och tvingar kroppen i arbete.

Kroppen blir inte användbar om den inte är både produktiv och beroende.

Till maktens subtila hjälpmedel hör också rätten att klassificera människor.

Det finns en koppling mellan makt och vetenskap och det byggs murar runt de avvikande.

Idag klassificeras kvinnorna.

De psykiska besvären ökar – exempel 1 – kvinnor blir om inte hysteriska – så åtminstone hjärnskadade av stressen – exempel 11.

Makten vill göra kropparna fogliga – det ena politiska åtgärdspaketet efter det andra erbjuds för att på ordning på den bristande disciplineringen.

Karensdagar kan kanske vara ett knep för att tvinga de sjukpenningberoende att åter bli produktiva – exempel 4 – eller för att åtminstone öka deras medvetenhet om att de är beroende av maktens välvilja?

Maktlogiken finns inbyggd i samhällets alla institutioner; både konkreta och abstrakta.

De sjuka kvinnorna placeras i ett samhällets Panopticon.

De övervakas – via rehabiliteringsutredningar,  arbetsgivare, försäkringskassor och medier – de blir objekt men inte subjekt i en kommunikation.

Det talas om och till kvinnorna – men inte med dem.

Enligt Hirdman, har inom loppet av ett par decennier den politiska, manifesta genusordningen förändrats från en stereotyp vision av gamla Han och Hon till ett jämlikhetskontrakt mellan moderna människor med samma möjligheter, skyldigheter, ansvar och rättigheter både i hem och i arbetsliv.

Har hon verkligen rätt?

Innebär för övrigt inte hennes teoretiska uppdelningar i A och B ett slags konserverande struktur av ett tänkt genuskontrakt?

Jämställdhetsstatistik kan ju för övrigt användas på ett missvisande sätt.

Nyckeln söks under lyktstolpen för att det är just  där belysningen är bäst.

Fast det går å andra sidan lika väl att ifrågasätta det riktiga i hennes påstående om kvinnors ohälsa betraktas som markörer för bristande jämställdhet.

Sennett pratar om det farliga pronominet – Vi.

Ett Vi som han anser blivit till en skyddsmekanism på grund av den samhällsanda vi lever i.

Vi används som ett skydd mot rotlöshet och förvirring och mot de andra:  invandrare,  kvinnor, män, uteliggare….

Enligt Sennett, riktar politiska åtgärder som baseras på en sådan skyddsinstinkt hellre udden mot de svaga, de som vistas i utkanten av den globala arbetsmarknaden, än mot de starka och de institutioner som drar nytta av utsatta grupper.

För att föra in moderniteten/postmoderniteten.

När kvinnor blir sjuka kan det bero på  gränsöverskridandet,  flexibiliteten,  reflexiviteten,  oförutsägbarheten.

Kvinnorna är alltså inte främst kanonmat de är – för att använda Giddens formulering – istället  modernitetens emotionella revolutionärer.

Det är i själva verket kvinnorna som bär fram moderniteten/postmoderniteten.

Men att bära något så förpliktande som en modernitetens emotionella revolution kan kosta på både rygg och axlar.

Inte minst om bördan tyngs ner både av ett yttre tvingande genuskontrakt – och en inre ambivalens.

Hirdman beskriver genuskonfliktens korkskruvsrörelse.

Integrering följs av nysegregering, förändring följs av återställare, återställarna skapar ny segregering på nya platser…

På vägen uppstår ett dilemma mellan likhet och särart.

Trots att det tycks handla om två steg fram och ett steg tillbaka så innebär processen att rummet för jämställdhet/jämlikhet successivt expanderar.

Så småningom kommer mattan att ryckas undan så att nya fria kvinnoliv kan skapas.

Fast just nu har den förstås ryckts undan på ett sådant sätt att många brutit lårbenshalsarna och blivit långtidssjukskrivna.

Thomas Johansson urskiljer tre huvudströmmar i diskussionen om makt.

Teorier om rationalitet, manlig hegemoni och patriarkat.

Men manlig hegemoni och patriarkat betraktar jag som varandras förutsättningar – för att inte säga samma andas barn.

En teori är rationalitetsteorin; mål-medel tänkandet.

I en långt driven rationalitetsprocess finns det risk för att en trädgårdsmästarstat växer fram.

En stat som gallrar bort ogräset  för att de vackra växterna ska kunna bli ännu mer livskraftiga.

Bauman är kritisk till rationaliteten.

Enligt Bauman ger ett genomrationaliserat samhälle inte utrymme för att hantera ambivalenser.

I ett genomrationaliserat samhälle kan det mesta vara bara antingen/eller, svart/vitt

Men människor är ju inte antingen/eller.

Män och kvinnor är inte antingen/eller.

Att relatera till människor inkluderar flexibilitet, oförutsägbarhet, ambivalens.

Thomas Johansson anser det viktigt att skilja mellan olika strukturella nivåer vid diskussioner om jämställdhet för att graden av jämställdhet kan variera mellan dessa.

Jag tror tvärtom att graden av jämställdhet mellan olika nivåer är som kommunicerande kärl.

Det tycks exempelvis nära till hands att se samband mellan skilsmässor – en social nivå – och lön – en ekonomisk nivå.

Om löneskillnader och makt bidrar till att den ena parten i en relation självklart förväntas stanna hemma så snart barnen är sjuka – så påverkar det självklart livet också på en annan nivå – exempel 3.

Vips, börjar vi då få höra nyhetsrapportering om att allt fler kvinnor anställda inom Handels blir uppsagda när de väntar barn.

Eftersom  genuskontraktet förutsätter att just kvinnors frånvaro från arbetet då kommer att öka.

Den som stannar hemma i den  lilla världen utvecklar troligen också en annan reflektivitet kring jag och identitet än den som ständigt utvecklar sin rationalitet och instrumentalitet i den stora världen.

Att röra sig flexibelt mellan olika världar förutsätter förmåga till gränsöverskridande, flexibilitet, överskridande av normer, förmåga att leva med ambivalens.

Därmed kan också könsmakten sprängas.

I en värld med sexuellt och känslomässigt jämställda rena relationer, som Giddens tror på, blir inga Handelsanställda kvinnor uppsagda när de väntar barn.

Åtminstone inte i teorin.

Giddens säger sig inte fokusera på vare sig ekonomi eller politik – utan på känslor.

Han konstaterar att kvinnor inte längre accepterar manlig sexuell dominans och att båda könen måste ta sig an konsekvenserna av detta faktum.

Det individuella livet har nämligen blivit ett allt mer öppet projekt som skapar både nya krav och nya bekymmer.

Vår mellanmänskliga tillvaro håller på att omformas radikalt; övergripande sociala förändringar tvingar oss att ägna oss åt sociala vardagsexperiment.

Om jag vid en kopp kaffe skulle hamna i ett samtal om intimitetens omvandling med Giddens  så skulle jag utan tvekan utbrista: Jag önskar dina visioner. Men vad gör du med barnen?

Även om Giddens anser att sexualiteten numera är så plastisk och så fri från fortplantning att den kan ersättas med fortplantningsteknologi – så  måste det väl ändå födas ett och annat barn.

Den romantiska kärleken – som är ett förebud till den rena relationen – skiljer sig tydligt från den rena relationen.

I den rena relationens sammanflödande kärlek finns den sexuella glädjen men där finns också friheten att vandra vidare till en ny sexuellt och emotionellt jämställd relation.

I den romantiska kärleken ingås ett slags traditionellt genuskontrakt.

Skevt ur maktsynpunkt eftersom det leder till obeveklig underkastelse i hemmet för kvinnorna.

I den rena relationens sammanflödande kärlek utgörs kittet istället av att båda parter godkänner att relationen pågår tills vidare; att den är värd att upprätthålla så länge båda får ut tillräckligt mycket av relationen.

I den rena relationen söker sig båda parter vidare när de känner att de inte längre kan godkänna relationen.

Barnen lämnar de månne av någonstans längs vägen?

De rena relationer som Giddens beskriver kan övergå i ensamt föräldraansvar och det Hirdman beskriver som ett pimp-society.

Kvinnorna skickas ut att jobba medan män sitter hemma och samlar in förtjänsten.

Kvinnorna blir Försörjarslavar.

Här kommer kvinnan helt säkert att behöva sina förmågor till flexibilitet och gränsöverskridande; när hon ska vara både A, B, a och dessutom en intimitetens emotionella revolutionär.

Barbara Ehrenrech anser att männen startade sitt uppror mot traditionella könsroller långt före kvinnorna.

Vid en viss tidpunkt blev män oroliga för att bli indragna i äktenskap.

De ville bevara friheten, njuta frukterna av sitt arbete utan krav på fru och etablerat hem.

Vinsten för männen blev dubbel. De kunde lägga av försörjarrollen utan att offra sin starkare ekonomi jämfört med kvinnor.

Männen vann sin frihet – medan kvinnorna fortfarande väntar på sin.

Kvinnorna tog över det ansvar som männen kastade av sig.

Avslutningsvis vill jag resonera mer konkret kring de frågor jag formulerat.

Är de omfattande sjukskrivningarna – kvinnors ohälsa – ett bevis för att vårt samhälle är genomsyrat av ett traditionellt genuskontrakt med kvinnlig underordning?

Ett genuskontrakt som inte går i takt med kvinnors kvalifikationer och drömmar om ett liv?

Är dagens sjukskrivna kvinnor i så fall A, B eller a?

Eller är det så att kvinnorna går först; att de bär symptomen på ett modernt/postmodernt samhälle?

Eller kan det vara så att kvinnor befinner sig under ett tryck från två motsatta håll?

Trycket från en traditionell och stereotyp genusordning och trycket från en modernitet som kräver gränsöverskridanden och flexibilitet?

Är kvinnors sjukskrivningar en följd av att kvinnor varken är A, B eller a – utan ett slags modernitetens C?

Statistiken och de tidsdokument som tidningsartiklar och rapporter är innebär för mig ett bekräftande av att vi fortfarande har ett traditionellt genuskontrakt.

Men till det traditionella genuskontraktet har nu också fogats ett nytt.

Kvinnan är både moder och yrkesarbetande – hur stark vardera roll är kan ha ett samband med klasstillhörighet.

Hirdman hävdar att det finns en nystark koppling mellan genus och klass; att det inte i första hand är män ur arbetarklass som tar ut sin föräldraförsäkring, att manlighetsidolen tar sig grövre former ju längre ner i den sociala hierarkin vi kommer.

Mot det kan möjligen Thomas Johanssons definition av den manliga hegemonin användas.

Den manliga hegemonin bärs upp av en minoritet av män; de män som har makt inom näringsliv och statlig sektor och som med sin ekonomiska och kulturella makt kan påverka hur samhället utformas.

Det nya genuskontraktet kan tänkas innebära att kvinnor på högre nivåer i hierarkin tar slut för att de brottas med uppgiften att vara A – fast ändå lite a – och med att inte tillräckligt väl klara av att samtidigt vara B – exempel 5 och 12.

Ett nygammalt genuskontrakt innebär att begåvade kvinnor kan använda sin kapacitet till en viss gräns oavsett arbetsområde  – därefter klipper det traditionella genuskontraktet till och kräver underordning.

När det tagits två steg framåt kan det vara svårt att gå ett steg tillbaka. En tryck av en traditionell genusordning i arbetsliv och  privatliv hamnar i  konflikt med det nya genuskontrakt som många kvinnor bär inom sig.

Kraven på kvinnors flexibilitet kan i somliga situationer handla om att kvinnor ska vara så flexibla att de kan anpassa sig till ett föråldrat genuskontrakt.

Trycket mellan en yttre genusordning och en inre påverkar ekonomi, politik, känslor, hälsa….

I ett modernt/postmodernt samhälle är inte bara genusordningarna i gungning; det är också näringsliv och arbetsorganisationer.

Dagens kapitalism som leder till kortsiktighet och fragmentering av tid undergräver värden som har med engagemang, förtroende och lojalitet att  göra.

Kvinnor arbetar i hög utsträckning inom yrken där sådana värden har grundläggande betydelse.

I mänskliga möten med barn, sjuka och gamla kan en ytlig flexibilitet och rationalitet inte användas som arbetsredskap.

Oavsett hur många arbetslag som formas i exempelvis skolans värld.

När kvinnor blir sjuka tror jag det beror på att de försöker vara både A, B och a.

Men när samhället fokuserar så intensivt på kvinnors sjukskrivningar kan det vara ett uttryck för en oroad makt.

Nu måste kvinnors kroppar – och själar – disciplineras på nytt.

Liminalitet innebär att gränser löses upp – något som delvis lett till ökad frihet och till att genusformerna börjat mjukna i kanterna.

Men liminalitet kan också aktivera återställande krafter.

Om Foucault ser makten som tvingande på de flesta områden så känns det lite mer hoppfullt att  hänvisa till Giddens.

”Utrymme för mobilisering och motvikt mot makt, uppstår just som en följd av expanderande övervakning.” (29)

Avslutningsvis en tanke från Bodil Jönsson.

Hon skriver:

” Om normerna släpar efter och relaterar till en gammal eller en inte existerande verklighet, uppkommer det inre konflikter som man bara orkar med till en viss gräns. Sedan kan normerna tvinga oss att handla och kanske göra långt mer än vi orkar med eftersom vi skall hantera allt det nya också. Somliga försöker strunta i normerna men jagas ändå av dem./…/ (30)

Sett ur ett sådant ljus – och ur Richard Sennetts – skulle de ökande sjukskrivningarna kunna vara ett slags ”friskhetstecken”.

Det vill säga om de normer som släpar efter handlar om en gammal kunskap som värderar långsiktighet, förtroende, lojalitet och engagemang mellan människor.

Sett ur ett sådant perspektiv kan pucklar av sjukskrivningar rent av vara försvarsreaktioner –   mot  krackelerande  karaktärer.

© Helena Viita

Skrivet 2002

Referenser:

Aftonbladet (2002) Det lönar sig att satsa på kvinnor och barn. 2002-06-13.

Aftonbladet (2002) Bot mot värk. 2002-06-12.

Aftonbladet (2002) Utbrända, utslitna, utskämda. Margareta Norlin om rovdriften på offentliganställda. 2002-05-11.

Aftonbladet (2002) Bra lön, ung och kvinna? Då lever du farligt. 2002-05-14.

Aftonbladet (2002) I går var vi hysteriska – i dag är vi utbrända. 2002-12-23.

Dagens Nyheter (2002) Sjukfrånvaron är inte problemet. 2002-05-24.

Dagens Nyheter (2002) Stress ger samma skador som stroke. 2002-06-17.

Dagens Nyheter (2002) Ny forskarrapport om jämställdheten. Svenska kvinnor förlorare. 2002-06-21

Dagens Nyheter (2002) Löneklyftorna har inte minskat. 2002-08-16.

Foucault, Michel (2001) Övervakning och straff. Tredje svenska upplagan. Arkiv Förlag.

Giddens, Anthony (2001) Intimitetens omvandling. Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället. Nya Doxa. Andra oförändrade upplagan.

Göteborgs-Posten (2002) Kvinnors arbetsmiljö eftersatt. 2002-02-01.

Göteborgs-Posten (2002) Hälsa lika viktigt som ekonomi. 2002-05-24.

Hirdman, Yvonne (2002) Genus – om det stabilas föränderliga former. Liber AB. Lund.

Hallsten, Lennart, Bellaagh Katalin, Gustafsson, Klas (2002) Utbränning i Sverige – en populationsstudie. Arbetslivsinstitutet. Arbete och hälsa, vetenskaplig tidskrift. Nr: 2002: 6.

Johansson, Thomas (2001) Socialpsykologi – subjektivitet, överskridande och förändring. Studentlitteratur. Lund.

Johansson, Thomas (2000) Det första könet? Mansforskning som reflexivt projekt. Studentlitteratur. Lund.

Jönsson, Bodil (2002) I tid och otid – hemma och på  jobbet. Brombergs.

RFV  (2002) Pressmeddelande. Ökningstakten avtar för antalet sjukskrivna – kraftig ökning av förtidspensioner. 2002-11-22. 45/02

RFV (2002)  51/02. Pressmeddelande. Sjukskrivningarna har vänt – men förtidspensionerna ökar. 2002-12-20. 51/02.

Rfv.se (2001)  Allt fler långtidssjukskrivna med diagnosen psykiska besvär. Nummer 4:2001.

RFV (2001) Kvinnor, män och sjukfrånvaro – om könsskillnader i sjukskrivning, förtidspensionering och rehabilitering. 2001:5.

SCB (2002) På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet.

Sennett, Richard (2000) När karaktären krackelerar. Människan i den nya ekonomin. Atlas. Stockholm.

Fotnötter:

[1] RFV, 2002, november

[2] RFV, 2002, december

[3] Hirdman, 2002

(4)Johansson, 2001

[5] SCB, 2002

[6] rfv.se, 2001

[7] Göteborgs-Posten, 2002

[8] Aftonbladet, 2002

[9] Aftonbladet, 2002

[10] Aftonbladet, 2002

[11] Aftonbladet, 2002

[12] Göteborgs-Posten, 2002

[13] Aftonbladet, 2002

[14] Dagens Nyheter, 2002

[15] Dagens Nyheter, 2002

[16] Dagens Nyheter, 2002

[17] Dagens Nyheter, 2002

[18] RFV, 2001

[19] Hallsten, 2002

[20] Johansson, 2000

[21] Foucault, 2001

[22] Johansson, 2001

[23] Hirdman, 2002

[24] Johansson, 2001

[25] Giddens, 2001

[26] Sennett, 2000

[27] Hirdman, 2002, s 21

[28] Hirdman, 2002, s 44

[29] Giddens, 2001, s 151

[30] Jönsson, 2002, s 59

 

Comments are closed.