Sportnyheter är riksnyheter och sportangelägenheter riksangelägenheter.

Om så är fallet också i andra länder har det i varje fall undgått mig. Här är det omöjligt att inte märka.

Hoppas andra halvan av folket – kvinnorna – är lika sportintresserade som männen.

För rättvisans skull…”

Ur Drabbad av Sverige av Marianne Alopaeus.

När snopna väljare står där bland arbetslösa lyftkranar, mörkt blickande mot nya djuphamnens permitterade mudderverk, utan arbete i sikte men med nytagna banklån för sina nybyggda hus, omöjliga att bli av med…”

Ur boken Drabbad av Sverige av Marianne Alopaeus

Långt efter att den för länge sedan glömts bort av storstadsdominerade sociala och traditionella medier.

Ja, boken kom ut i augusti – så fort går det att bli bortglömd – och i den har kvinnor – givetvis främst från medie/kultur/politik/storstadssfären – berättat om sina erfarenheter av skilsmässor.

Boken ska lära oss att det finns lyckliga skilsmässor.

Det vill säga slå in redan vidöppna dörrar.

För DET är väl knappast en nyvunnen kunskap!!

Visst, boken innehåller enskilda guldkorn men också ganska mycket sten och smågrus.

Blev framför allt både provocerad och förvånad när jag hörde intervjuer med Maria Sveland.

Det hon sa i det här tv-inslaget – och i andra intervjuer – andas samma häpnadsväckande värderingar som återkommer i förordet till boken Happy,happy.

”Vi har velat komma bort från den här uppdelningen som finns i vårt samhälle och som är oerhört tydlig. Där man pratar om äktenskap som lycka och skilsmässa som misslyckande.
Vi vill mer prata om skilsmässan som en utveckling. Att det inte nödvändigtvis måste vara dåligt.
Bredvid den här sorgen, smärtan, vemodet, rädslan som finns, för det är ett jättestort och svårt beslut, så kan det också finnas glädje…
Det här handlar om vad som händer när man vågar ta det beslutet, vilken styrka som kan komma ur att man vågar vara sann mot sig själv…Jag förstår inte varför det ska vara så tabu att prata om att man faktiskt kan må bra av att göra det också…”

Jag hör henne upprepa liknande åsikter i andra intervjuer.
Och jag förstår inte vad hon säger.
Eller snarare; jag förstår inte att en kvinna år 2011 hävdar att ”man” – vilka syftar hon på? – betraktar äktenskap som lycka och skilsmässa som misslyckande.
Eller att hon kan påstå att det är tabu att prata om skilsmässa som en befrielse.

I vilken verklighet rör sig människor som säger så.

År 2011 när seriemonogami – upprepade separationer följda av nya förhållanden – väcker mindre förvåning än förhållanden som håller en livstid.
Idag när stjärnfamilj blivit ett civilstånd och ett ord på modet.
Eller för den delen, när det nyss hållits  en Upprättelseceremoni i Blå Hallen i Stockholm.

Så här står det i antologins förord.

”Vi hade inte riktigt förstått vilken inneboende politisk sprängkraft skilsmässan har förrän vi själva skilde oss. En skilsmässa, förstod vi, ansågs av många vara lite av ett tabu, ett misslyckande enligt uppdelningen äktenskap=lycka, skilsmässa=misslyckande. Det vi upplevde som en spännande förändring och utveckling möttes med affekterade reaktioner som fick oss att inse att samma tystnadskultur som finns runt familjen och äktenskapet finns också runt skilsmässan.
Tonfallet från bekanta vi stötte ihop med på gatan var ofta spontant ömkande och beklagande, när det lika gärna hade kunnat vara spontant uppmuntrande. Och den oro som många ogenerat gav uttryck för – olyckskorpar som kraxade
`mengudhurskadetgåmedekonominbarnenflyttenensamheten`
- var knappast till någon hjälp.
Tvärtom.
Till och med bitterfitta-feminister kan i vissa avseenden vara äppelkindat naiva, och i denna naivitet hade vi gått runt och tyckt att en skilsmässa på 2000-talet var ett lysande bevis på feminismens framsteg: en förutsättning för jämlikhet mellan män och kvinnor, möjligen att kunna lämna exakt i den stund då man vill det.
På pappret och i teorin så skrev alla under på det, men de känslomässiga reaktionerna var betydligt mer förlegade och kändes ibland som kvarlevor från ett annat decennium.

Nä, åsikterna är inte representativa för antologin. Men nä, jag förstår inte innebörden i det hon säger – eller det som skrivs i bokens förord.
Äktenskap=lycka?!
Skilsmässa=misslyckande?!
Tabu att prata om skilsmässor?!
Politisk sprängkraft i skilsmässor?!
Tystnadskultur runt skilsmässor?!

Jag hade förstått ordvalen om det varit 1950-tal.
Men nu skriver vi 2011 – snart 2012.

Vem har sådana värderingar idag?
Boken vill väl sticka hål på otidsenliga värderingar – men i sina intervjuer ger Maria Sveland bara ny luft åt åsikter som jag trodde legat gömda under en stor sten sedan evigheter.

Antingen har backlashen tagit gigantiska jättekliv bakåt hos storstadens yngre kvinnliga medie/kultur/politik/medelklass generellt – eller så är jag uppvuxen med – och har levt – ett ovanligt självständigt otraditionellt icke-medelklasskvinnoliv.

För, som sagt, somligt i den här boken – som för övrigt känns väldigt mycket medelklass - och intervjuerna om den – fortsätter att förbrylla och skava.
Som grus i skorna.

Nä, jag tycker nog inte som Natalia.
Jag säger istället.
Spräng kärnfamiljerna – inklusive kärnfamiljsmyterna.

Mari Jungstedt har skrivit det sista bidraget i antologin Happy, happy.

Så här:

”…Mina föräldrar skildes när jag var tio år gammal…
Den ideliga rädslan för högljudda bråk hemma gjorde att jag skämdes inför grannarna dagen efter. Samhället var litet och alla på gatan kände alla. Nu som vuxen förstår jag att de flesta i vår omgivning visste att pappa var alkoholist, men det pratades inte öppet om det…Jag tror att stunden hemma i köket när mamma berättade om skilsmässan blev så betydelsefull därför att någon satte ord på mina känslor, klargjorde att det jag upplevt under barndomen inte var okej. Äntligen sades det rätt ut att förhålllandena hemma hos oss inte var som de skulle. Att vi inte skulle behöva ha det så här…Jag är inte rädd för att förändra mitt liv om jag inte är nöjd med hur det ser ut. Det lärde mamma mig, där vid köksbordet i radhuset, för nästan fyrtio år sedan. Och det har betytt mycket för mig i livet. Så tack mamma. Tack pappa. Tack för att ni skilde er.”

….Så heter en bok som jag lade vantarna på när jag plockade åt mej ett antal böcker om katter; kattvård med mera när jag var på biblioteket förra veckan.

En sådan fin liten bok; skriven och fotograferad av Anders Johansson.

A 5 – format, endast 60 sidor.

Det är en sorgebok; en bok där Anders Johansson beskriver sorgen efter att han tvingats avliva sin katt för att den blivit svårt sjuk.

Men det är inte bara en bok om en katt; det är en bok om att leva och dö, om att våga leva; och om att inte få leva….

Det är också en bok med naturupplevelser som Anders Johansson delade med sin Snuffe.

Anders Johansson skriver om hur Snuffe gjorde att han själv fick kontakt med glömda zoner i sitt väsen.

Han beskriver också sitt ifrågasättande av att det finns en gud, ett himmelrike, en annan värld, eller att människan kan skiljas från de andra djuren…

Men han uttrycker även respekt för de som tror på en gud, eller på en religion.

För som han skriver:

”Att leva är svårt och vad är mänskligare än att försöka se de tecken och skapa de berättelser som kan lindra vår gemensamma förtvivlan”.

Anders Johansson formulerar tankar jag själv har tänkt; i synnerhet under perioder när jag varit särskilt förtvivlad och pratat och bett till Gud.

Samtidigt som jag gjort det; har jag betraktat mej själv utifrån och tänkt:

Är jag verkligen övertygad troende; eller ber jag just nu för att det är det absolut enda jag kan hitta som är tillgängligt; för att det är den absolut enda tröst jag kan få just nu.

Så funderar jag; och påminner mej om att jag måste se till att läsa den tjocka bok Göran Skytte skrivit om sin tro.

Kommer även att tänka på en journalist som har en förkärlek för att skriva gråtmilda artiklar om svåra människoöden.

Som också tycks ha en förkärlek för att kungöra att människor som blivit svårt sjuka, eller haft anhöriga som blivit svårt eller dödligt sjuka; anser att de utvecklats som människor på grund av sina dödshotande sjukdomar.

Det har aldrig låtit trovärdigt för mej.

Varför skulle människor utvecklas av att gå igenom eget svårt lidande – eller tvingas se en nära anhörig gå bort efter svårt lidande?

Inte krävs det väl erfarenheter av att leva med – eller överleva – livshotande sjukdomar för att utvecklas som människa?

Anders Johansson säger sig ha läst om en kvinna som hävdat att ” döden kan vara en berikande erfarenhet”

Skälet till att hon sa det var att hennes man fått beskedet att han inte hade långt kvar att leva.

Anders Johanssons reflektion:

”Det jag kom att fundera över var dödandet av språket. Det är en extrem form av alienation från livet och den visar sig i att ord används som inte har någon egentlig resonans…..döden kan inte vara en berikande erfarenhet innan den inträffat, antagligen inte sedan heller.

När jag hörde sådant var språket förvandlat till etiketter, vilka behärskar vår förmåga att känna, ifrågasätta och reflektera över saker och ting.

Etikkettspråket är som pengar utan värde. George Orwell skrev att om tanken korrumperar språket, så gäller även det omvända, att språket korrumperar tanken…”

Jag funderar vidare i Anders Johanssons lagda spår:

Kanske är det så att de som säger att de utvecklats för att de själva - eller någon nära anhörig – haft en livshotande sjukdom –  främst söker tröst i en sådan tanke.

För att klara av att hantera sin förtvivlan inför ett fysiskt eller psykiskt lidande som annars skulle kännas både grymt, orättvist och meningslöst.

På samma sätt som de troende behöver tron för att kunna lindra sin förtvivlan.