Spetsgardinsljus

Normalt brukar snön komma just den här tiden – kring Allhelgonahelgen.

Har gjort så i många år; och det minns jag eftersom allhelgona även är kyrkogårdsbesökstid.

Men i år är det ingen snö ännu.

Så om somligt är upp-och ner så kan jag väl vara det också och använda mina sommarspetsgardiner.

Äkta vackra tantgardiner, mammas.

Som jag älskar, just för att dom gör att ljuset – ja, särskilt försommarljuset – silar in så vackert.

Fallet i gardinerna blev inte alldeles så vackert som jag vill ha det – det måste rättas till – och något försommarljus silar förstås inte in just nu; men det får väl gå ändå.

Kaffe

Dricker man kaffe klockan elva på kvällen; bara för att det är lockande att prova om det stämmer när ett kaffe beskrivs i lyriska ordalag då är det givetvis självförvållat när nattsömnen ryker.

Så vad skulle nu det här kaffet ha smakat.

Jo, så här:

En lätt nötsmak, en nyans av honung och en smak av choklad för att bönorna mörkrostats varsamt.

Och på det; fylligt, välbalanserat, rikt och elegant.

Märkte ingetdera.

Förutom att sömnen stack sin kos förstås.

Det här med att använda överdådiga ord för att göra varor lockande får mig att tänka på de som

bluffar med att spruta på sig parfym istället för att tvätta sig med tvål och vatten.

Den här bilden – från en av mina promenadvägar – känns i alla fall lite mörkrostad.

Blev för övrigt lite upplivad när jag sprang på en blogg som gjort en lista på

grymma norrlänningar.

Vi som praktiskt taget bor endast nåt stenkast från Nordpolen kan nog behöva en sån lista

så att vi kan burra upp oss lite när det drar kring benen.

Det går ju inte att sitta och vara osynlig i storstadsskuggan och bastudunklet för jämnan.

Folktandvård – med förhinder

Det ser nästan lite flott ut när man läser om folktandvården i Norrbotten.

Här finns både vardagsjour – och helgjour minsann.

Men fullt så välordnat är det inte.

Bet av en bit av en tand i lördags och ringde det enda tillgängliga nummer som det hänvisades till – dvs 112.

Känns lite olämpligt att överanvända larmcentralen och ringa dit för en avbiten tandflisa – men som sagt det var det enda nummer det hänvisades till.

Vad fick jag då för lindrande besked om länets tillgängliga jourtandläkare under helgen.

På lördag fanns det en öppen tandläkarjour mellan klockan 10 och 11 i Norrfjärden.

Från Luleå är det 4 mil till Norrfjärden. Det vill säga 8 mil tur och retur för att få tillgång till en jourtandläkare.

Om jag då leker med tanken att jag istället skulle ha bott i Övertorneå och dessutom haft en sjujäkla tandvärd.

Då skulle jag allt ha fått proppa mig full med smärtstillande och satt mig för att köra 18 mil till Norrfjärden. Det vill säga 36 mil tur och retur.

Söndagens akuta öppentimme – mellan klockan 10 och 11 – var flyttad till en annan tandvårdscentral.

Faktiskt mitt i Luleå.

Inga problem för mig alltså; frånsett den sparsamt hållna akuttiden.

För övertorneåbon skulle resan till tandläkare ha förblivit ganska lång.

15 mil från Övertorneå till Luleå – det vill säga 30 mil tur och retur.

Vi brukar ju ibland snobba lite med att norrbottningar minsann är vana vid långa avstånd.

Men det betyder ju inte att svårtillgänglighet, obekvämlighet, långa avstånd bör upphöjas till

en dygd.

En sådan otillgänglighet – för att inte säga omöjlighet – förtjänar nästan inte namnet.

Dessutom; en sådan här jourberedskap förutsätter väl nästan att norrbottningen har bil.

Det finns för all del Länstrafik och bussar – men det skulle nog vara en ganska komplicerad uppgift

att försöka pricka in de allmänna kommunikationernas tidtabell med den ynka timme som jouren höll

öppen.