Ekoparken Dubblabergen

Hittade av en slump en artikel som någon (annan) skrivit – från en invigning av en av Sveaskogs Ekoparker, Dubblabergen i Arvidsjaur kommun, – där jag anlitats som moderator.

En lärorik skogsmulledag som jag är riktigt glad över att ha fått vara med på.

Den enda som störde mig var en övernitisk ung tjej på Sveaskog som i förberedelserna för exkursionen satt och instruerade mig om vad jag skulle ställa för frågor.

Kan inte upphöra att förvånas över de som anlitar en person just på grund av dennes yrkeskunskap – och sedan tycks glömma bort att den personen har just den yrkeskunskap man anlitat.

I mitt fall bland annat att ställa frågor.

Vilket jag alltså gjort – om alla möjliga och omöjliga – enkla och kvalificerade ämnesområden – under sisådär ett helt yrkesliv.

Ungefär som att jag skulle anlita en golvläggare – och sedan stå lutad över denne stackars golvläggare och detaljerat tala om hur han bör arbeta när han lägger golvet.

Frånsett sådan amatörism hos uppdragsgivare – halvunga tjejer är värst – skulle jag gärna vara med vid fler invigningar av Ekoparker, även om dom väl tyvärr inte duggar alltför tätt.

För när det gäller skog och natur finns det mängder jag vill lära mig mer om.

Slit och släng

Konsumentjournalistiken är död.

Om den inte vore död skulle det vara otänkbart att sälja diskborstar som kostar nästan sju kronor – och som ser ut så här efter EN ENDA disk!!

När jag ändå håller på med temat handdisk.

Undrar vilken jubelidiot som ansvarat för planeringen av det här kökets inredning.

Just precis på den plats där man ska stå och diska och alltså behöver stå tätt intill diskbaljan så har någon med total befrielse från praktiska insikter placerat ett par prydnadsnycklar – ja, dom fyller ingen låsfunktion alls.

Dom sticker ut och gör det nödvändigt att stå med krum rygg hela tiden man arbetar med disken för att undvika att få nycklarna i ljumsken.

Jag tar mig för pannan.

Eller rättare sagt jag slår mig för pannan.

Skogen är en kvinna

Min lånetid för boken ”Erotiska väsen” av Ebbe Schön har gått ut.

Den handlar om Näcken, Skogrået, Sjörået och hur de beskrevs som farliga, lockande, attraktiva eller falska erotiska väsen.

Men när Gunnar Ekelöf gestaltar skogsrået litterärt så blir det med en annan bild.
Ett skogsrå som är gott och ger vandraren njutbara sinnesintryck, som tröstar den som längtar efter frihet och självständighet, som hjälper den som är vilsen och söndersliten.
Ett slags ”modernistiskt porträtt av skogen själv, symboliskt framställd som ett kvinnoväsen.”

Skogsrået

Hennes mun är de ljummaste vindarnas källa och rösten ett
valv som ekar av fågelstrupar.

Hennes björkögon glittrar, hennes lindöron susar vid sommarens sjöar.

Hennes tankar är myror som vandrar fram över de vita molnen på himlen
och molnen är hennes lugna, flyktiga känslor.

Hennes otaliga bröst är träskets mjukaste mossgula tuvor
och hennes sköte liknar ett fågelbo mellan två kraftiga kraftiga grenar
eller en näckrostjärn med hundraåriga gäddor
eller en blåklocka eller en doft av murknande trä…

Hon ger dig blickar med trollsländorna, hon ger dig kyssar
med röda bär, hon smeker dig med sina späda grenar.

Hon är ett hem för alla som älskar hemlöst, en lya för nakna
kroppar, en famn för barn som gått vilse och grova
lemmar som vägarna brutit.

Hon gömmer skuld eller oskuld utan att fråga.

Hennes andedräkt är frisk som ett lockrop och hennes väldiga
kropp ligger orörd kvar när vandraren återvänder – men
hennes själ flyr bort mellan träden och svarar alla som
ropar.

Frågar du henne det som du helst av allt ville veta ger hon dig
sanningens svar – din egen fråga tillbaka.

Sommar ”natt”

Nattsolen fick blommorna att nästintill glöda.

Jag tog bilden klockan halvtre på ”natten”. Då hade solen redan varit uppe ett tag.

Den gick upp klockan 1.19. Efter att nästan bara ha varit nere och vänt. Den hade gått ner

klockan 23.43.

Det är en vecka före midsommar här i Luleå och Norrbotten. Vem vill sova när ”natten” är

så vacker?

 

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Harry Martinsson