Har slutligen tagit mig igenom boken Happy, happy

Långt efter att den för länge sedan glömts bort av storstadsdominerade sociala och traditionella medier.

Ja, boken kom ut i augusti – så fort går det att bli bortglömd – och i den har kvinnor – givetvis främst från medie/kultur/politik/storstadssfären – berättat om sina erfarenheter av skilsmässor.

Boken ska lära oss att det finns lyckliga skilsmässor.

Det vill säga slå in redan vidöppna dörrar.

För DET är väl knappast en nyvunnen kunskap!!

Visst, boken innehåller enskilda guldkorn men också ganska mycket sten och smågrus.

Blev framför allt både provocerad och förvånad när jag hörde intervjuer med Maria Sveland.

Det hon sa i det här tv-inslaget – och i andra intervjuer – andas samma häpnadsväckande värderingar som återkommer i förordet till boken Happy,happy.

”Vi har velat komma bort från den här uppdelningen som finns i vårt samhälle och som är oerhört tydlig. Där man pratar om äktenskap som lycka och skilsmässa som misslyckande.
Vi vill mer prata om skilsmässan som en utveckling. Att det inte nödvändigtvis måste vara dåligt.
Bredvid den här sorgen, smärtan, vemodet, rädslan som finns, för det är ett jättestort och svårt beslut, så kan det också finnas glädje…
Det här handlar om vad som händer när man vågar ta det beslutet, vilken styrka som kan komma ur att man vågar vara sann mot sig själv…Jag förstår inte varför det ska vara så tabu att prata om att man faktiskt kan må bra av att göra det också…”

Jag hör henne upprepa liknande åsikter i andra intervjuer.
Och jag förstår inte vad hon säger.
Eller snarare; jag förstår inte att en kvinna år 2011 hävdar att ”man” – vilka syftar hon på? – betraktar äktenskap som lycka och skilsmässa som misslyckande.
Eller att hon kan påstå att det är tabu att prata om skilsmässa som en befrielse.

I vilken verklighet rör sig människor som säger så.

År 2011 när seriemonogami – upprepade separationer följda av nya förhållanden – väcker mindre förvåning än förhållanden som håller en livstid.
Idag när stjärnfamilj blivit ett civilstånd och ett ord på modet.
Eller för den delen, när det nyss hållits  en Upprättelseceremoni i Blå Hallen i Stockholm.

Så här står det i antologins förord.

”Vi hade inte riktigt förstått vilken inneboende politisk sprängkraft skilsmässan har förrän vi själva skilde oss. En skilsmässa, förstod vi, ansågs av många vara lite av ett tabu, ett misslyckande enligt uppdelningen äktenskap=lycka, skilsmässa=misslyckande. Det vi upplevde som en spännande förändring och utveckling möttes med affekterade reaktioner som fick oss att inse att samma tystnadskultur som finns runt familjen och äktenskapet finns också runt skilsmässan.
Tonfallet från bekanta vi stötte ihop med på gatan var ofta spontant ömkande och beklagande, när det lika gärna hade kunnat vara spontant uppmuntrande. Och den oro som många ogenerat gav uttryck för – olyckskorpar som kraxade
`mengudhurskadetgåmedekonominbarnenflyttenensamheten`
- var knappast till någon hjälp.
Tvärtom.
Till och med bitterfitta-feminister kan i vissa avseenden vara äppelkindat naiva, och i denna naivitet hade vi gått runt och tyckt att en skilsmässa på 2000-talet var ett lysande bevis på feminismens framsteg: en förutsättning för jämlikhet mellan män och kvinnor, möjligen att kunna lämna exakt i den stund då man vill det.
På pappret och i teorin så skrev alla under på det, men de känslomässiga reaktionerna var betydligt mer förlegade och kändes ibland som kvarlevor från ett annat decennium.

Nä, åsikterna är inte representativa för antologin. Men nä, jag förstår inte innebörden i det hon säger – eller det som skrivs i bokens förord.
Äktenskap=lycka?!
Skilsmässa=misslyckande?!
Tabu att prata om skilsmässor?!
Politisk sprängkraft i skilsmässor?!
Tystnadskultur runt skilsmässor?!

Jag hade förstått ordvalen om det varit 1950-tal.
Men nu skriver vi 2011 – snart 2012.

Vem har sådana värderingar idag?
Boken vill väl sticka hål på otidsenliga värderingar – men i sina intervjuer ger Maria Sveland bara ny luft åt åsikter som jag trodde legat gömda under en stor sten sedan evigheter.

Antingen har backlashen tagit gigantiska jättekliv bakåt hos storstadens yngre kvinnliga medie/kultur/politik/medelklass generellt – eller så är jag uppvuxen med – och har levt – ett ovanligt självständigt otraditionellt icke-medelklasskvinnoliv.

För, som sagt, somligt i den här boken – som för övrigt känns väldigt mycket medelklass - och intervjuerna om den – fortsätter att förbrylla och skava.
Som grus i skorna.

Nä, jag tycker nog inte som Natalia.
Jag säger istället.
Spräng kärnfamiljerna – inklusive kärnfamiljsmyterna.

Mari Jungstedt har skrivit det sista bidraget i antologin Happy, happy.

Så här:

”…Mina föräldrar skildes när jag var tio år gammal…
Den ideliga rädslan för högljudda bråk hemma gjorde att jag skämdes inför grannarna dagen efter. Samhället var litet och alla på gatan kände alla. Nu som vuxen förstår jag att de flesta i vår omgivning visste att pappa var alkoholist, men det pratades inte öppet om det…Jag tror att stunden hemma i köket när mamma berättade om skilsmässan blev så betydelsefull därför att någon satte ord på mina känslor, klargjorde att det jag upplevt under barndomen inte var okej. Äntligen sades det rätt ut att förhålllandena hemma hos oss inte var som de skulle. Att vi inte skulle behöva ha det så här…Jag är inte rädd för att förändra mitt liv om jag inte är nöjd med hur det ser ut. Det lärde mamma mig, där vid köksbordet i radhuset, för nästan fyrtio år sedan. Och det har betytt mycket för mig i livet. Så tack mamma. Tack pappa. Tack för att ni skilde er.”