Stenig stig

Den stigen var verkligen inte lätt att gå. Jag hittade den när jag var i ett ärende utanför stan.

Kunde inte motstå att gå den.

För i slutet av den stigen syntes ljuset från öppet vatten. Och där hördes fåglar som lockade med vackra läten.

Så jag började gå.

Fick gå så försiktigt. Alla stenar var ojämna, olika stora, olika formade. Många beklädda med förrädiskt mjuk grön mossa som kunde få en att halka och falla hårt.

Mot stenarna, mellan stenarna, på stenarna…

Inte kunna nå fram till målet där vattnet glittrade och fåglarna lockade med musik.

När jag gått halvvägs ångrade jag att jag ens börjat gå.

Jag hade hoppats att stenarna skulle bli färre efter en bit.

Men stigen bestod av dessa oförutsägbara ojämna stenar hela vägen.

Det kändes som att den där stenstigen aldrig nådde målet.

Jag tog mig fram till vattnet till slut. Kunde se fåglarna jag hört på avstånd.

Det var väl Karin Boye som skrev:

” Nog finns det mål och mening i vår färd
 Men det är vägen, som är mödan värd”

Jag vet inte om det stämmer.

Vägar kan se så olika ut.  På somliga kan stegen vara lätta, frimodiga och raska. På andra måste vare steg vägas försiktigt, sakta och osäkert.

IMG_2015 (1)

livet ,

Comments are closed.