När debatten om mentalitet och våld runt idrott än en gång – för vilken gång i ordningen utan att det leder till någon förändring ? - blivit aktuell är det slående att läsa Ivar Lo Johanssons kritik av idrotten.
Även om Ivar Lo Johansson inte inkluderade genusperspektiv eller feminism i sin debattskrift – så känns hans argumentation lika aktuell som Cronemans.
Trots att Ivar Lo Johansson alltså skrev boken ”Jag tvivlar på idrotten” år 1931!!
Här är ett referat av boken:
Boken inleds med att bokens berättare ser en folkmassa välla ut från Stadion i Stockholm. Massan beskrivs som en skrikande hop vars argument om matchens slutresultat tycks ligga snubblande nära knytnävarna.
Där kommer också Kvickenberg, studenten som blev eldig samhällsomstörtare, och senare en känd idrottsman vars vägar gick både till Stadion och internationella idrottsplaner.
Kvickenberg har varit tacksam över att ha fått födas i ett sekel som skapat sig en ny religion; en fysisk religion.
Kvickenberg säger: Såg du de dräglande djuren där inne.
Han syftar på idrottens publik, som han anser vara det värsta med idrotten.
Kvickenberg har börjat ansättas av ett allt djupare tvivel på idrotten. Hans kris beskrivs som den moderna människans kris; han sägs brottas med ett problem som är ett av de stora nutida mänskliga.
En skadad hälsena gör att Kvickenberg blir sängliggande.
Diskussionen om idrotten och idrottsrörelsen inleds av en grupp unga män som gör sin värnplikt tillsammans.
Det talas om högern som håller styvt på idrotten. Att idrotten skulle vara neutral förkastas.
Den är istället militärisk – om än bara till det yttre.
Den sägs leva i en glans av krig. När svensken åker ner till Tyskland för att tävla med en tysk i löpning jämställs löparna med två nationer i krig.
Två grupper idrottsmän på en plan beskrivs som två krigshärar med både uniformer, samling, drill, musik, fanfarer, ära, patriotism.
Diskussionen svallar vidare i kompanikorridoren. Någon tycker att idrotten lär ut att förstora segrarna och förklena motståndarna. Att den lär idrottsfolket att feghet räcker när modet inte räcker till.
Det är främst Kvickenberg som får formulera tvivlen på idrotten. En dag stannar han i förtvivlan upp på gatan och ropar ut: Jag tvivlar.
Hans bild av idrottspubliken är att den inte bryr sig om vilken idrott den ser för att den bara vill ha något att skräna åt. Han beskriver idrottsmän som en gång varit friska men som tränat så ensidigt och rationellt att deras kroppar deformerats.
Själv tycker Kvickenberg att han känt sig smutsig om händerna när han rört vid idrotten – även om han också känt en viss avund för de som med liv och själ kunnat gå upp i dyrkan av kroppen.
Kvickenberg polemiserar med bokens berättare. Han anser att denne är gammal; att det bara är de gamla som inte orkat tänka igenom frågan som ger idrotten sitt starkaste försvar.
Han anklagar de passiva för att ha gött idrotten. För att de passiva motståndarna alltid varit de som betytt mest för framgången av alla rörelser.
De som låter bli att rösta talar därmed om att allt egentligen är bra. Samtidigt är det idrottens rättrogna som får de viktiga lärarplatserna och som sedan lär ut sina idéer till nästa generation.
Den svenska idrottsrörelsen beskrivs som överorganiserad. Pappersvälde och byråkrati firar orgier i överstyrelser och småstyrelser. Men idrottens goda har tagits för självklar – utan att någon tagit sig tid att klarlägga idrottens mening.
Och medan det talas om nationalhälsa och de gamla grekernas kroppskultur så mördar idrotten årligen inte främst kroppar – utan själar.
Dessutom är idrotten en av de företeelser som inte får ifrågasättas.
Trots att det går att tala fritt om såväl religion, äktenskap som samhälle.
Kvickenberg anser att det finns mycket tragik i idrottens korta historia. Att det grekiska arvet förvaltats dåligt. Han påminner om baron de Coubertin som 1896 åter satte igång den första Olympiaden och som gjorde ett misslyckat försök att också blåsa in lite andlig kultur i idrottstävlingarna.
Pengarnas inflytande över idrotten blir brutalt ifrågasatt. Kvickenberg talar om yrkesprostitution och amatörprostitution. Och så finns där även allmänheten som vill bli förd bakom ljuset. För att den bara vill ha rekord och resultat. Hälsan och harmonin blir en bisak medan penningbegäret blir en huvudsak.
Till det kommer en låtsad idealitet – alltmedan idrottsmannens yrke är på väg att bli ett av de bäst betalda.
Skillnaden mellan en pedagogisk idrott och en affärsmässig tror Kvickenberg inte särskilt mycket på.
Han anser tvärtom att folkmaterialet sovras, silas och undersöks i skolorna; att det prövas efter storidrottens principer och för den stora idrottens skull.
Samtidigt som idrotten betraktas som ett motgift mot specialisering består den själv av en fulländad specialisering.
Barnen får lära sig att se idrotten som en religion. De tror på skolidrotten. Deras föräldrar tror på lärarna, medan lärarna tror på vad de själva lärt.
Om gymnastiken varit småbarnsskolan så utgör idrotten den högre undervisningen och professionalismen den slutliga examen.
Bokens berättare kommer i samspråk med en lärare som uttrycker starka tvivel på hur idrotten påverkar ungdomar.
Denne anser att idrottsungdomen har egenskaper som är motsatsen till skärpa och iakttagelseförmåga. Att unga förlorar sin initiativkraft anser han beror på drillen och bristen på självständighet inom idrotten.
Läraren tycker det ligger en hel värld mellan dagens muskelbragder och det gamla folkets skönhetslängtan.
Att de gamla atenarna idag inte ens skulle klara sig mot ett B-lag från landsorten – eftersom vi idag har andra mått på idrotten.
Idrottspressen beskrivs som skrämmande dekadent.
Kvickenberg konstaterar att en ordinär dagstidning avsätter cirka 40 sidor sport per vecka åt sport men endast en sida för kultur. Han anser att folk inte vill någonting särskilt; att de tar det som bjuds.
I boken förs även en diskussion om idrott och klass. Bokens berättare talar om de bildade klassernas nyttiga konservatism; om en idrott som drar fram underklassen till ära och ställning; om idrotten som upphöjer de mindre begåvade på de högre begåvades bekostnad; om idrotten som revolution.
Men Kvickenberg anser att folket som helhet förlorar om överklassen sänks utan att underklassen samtidigt höjs.
- Och när man tror att det är sättet att internationalisera folken, genom att göra dem till kålhuvun allihop, då blir det inte bättre, anser Kvickenberg.
Han efterlyser en harmonisk idrott istället för sensationella idrottstävlingar. Han anser till och med att idrotten exploaterar dispositionerna för det sjukliga – det som är rafflande och nervuppslitande.
Han beskriver situationen före en tävling. Pressen, pratet, vadhållningen, pengar som sätts in.
Och så publikens insats som är retning. Den stampar, jublar, visslar eller väser av avsky.
Kvickenberg samtalar också om människors likhet. Han menar att masströmningarna, där det är idrotten som genomsyrar folkmassan, gjort att människor blivit lika.
Att människor trott att livet skulle bli lättare att leva om alla var stöpta i samma form, lika klena, lika fattiga, eller lika rika, lika inskränkta och utan några särskilda begåvningar att frukta inom räckhåll.
Samtidigt ser han i idrottstanken ett slags tro på den nya tidens övermänniska.
I idrotten är det färgerna, klubbarna, sammanslutningarna, byarna och nationerna som tävlar.
Massan av idrottsmän liksom publiken som tittar på är mycket homogena.
Få ting anses som uniformer skapa en känsla av kollektivitet. Till och med under en revolution anlägger människor någon slags uniform, om så bara i form av en näsduk knuten runt armen.
Människor känner sig säkrare ju fler som bär samma tecken. En svaghet som Kvickenberg anser att allt föreningsliv, men i synnerhet idrotten, ockrar på.
Massan är egentligen inte heller intresserad av idrotten i sig, utan av slagsmålet som krig.
En allmän idrott för alla, tror han bara leder till att idrotten inte kommer att kunna visa upp några individer som är över medelmåttan, allra minst övermänniskor.
Istället kommer landet att ha ett stort antal fenomenala idrottsmän, ett andligt kastrerat proletariat.
Att tävlan kan vara en drivkraft för människors ansträngningar – det förnekas inte.
Inte heller att människor har ett behov av att idealisera, att de behöver ha någon att se upp till; att de som befinner sig längst ner annars skulle sluta streta.
Kvickenberg börjar ha tömt ut sina argument. Hans profetia för idrotten och för andra värden är präglad av svartsyn. Han säger sig tro på det slags seger för idrotten – som är ett nederlag.
Han tror att också andra viktigare värden som offrats för idrottens skull kommer att gå förlorade.
Två veckor senare dör Kvickenberg. Den inflammation han fått i hälsenan under sin idrottsutövning har spridit sig.
***
