Det här är en pinne…

…ja det är så dom kallas. Fast pinnen är egentligen en elektrod.

I pinnen finns något som kallas tråd. Det vill säga en tunn tråd av metall. Det är den tråden som ska smälta när man svetsar. Runt tråden finns ett grått hölje – som väl egentligen inte gör någon större nytta förutom att skydda tråden.

Höljet kan ha olika innehåll. Rutila pinnars hölje har ett visst innehåll. Basiska pinnars hölje har ett annat.

När man svetsar med pinne sätts pinnen i ett handtag. I handtaget finns en kabel som är kopplad till en strömkälla.

Så – förenklat – går det till så här:

Strömkällan slås på. Pinnen vrids fast i handtaget. Sedan dras pinnen – ungefär som en tändsticka – mot den plåt som ska svetsas. Pinnen ska tändas ungefär som en tändsticka. Värmen från strömkällan gör att hela pinnen successivt smälter bort – det blir kortare och kortare pinne kvar i handtaget.

Tråden som smälter gör det möjligt att svetsa ihop olika typer av material.

Det här låter väl enkelt som en barnlek?

Men nja, riktigt så enkelt är det faktiskt inte.

För pinnen måste kunna styras så att det blir en snygg och hållbar svetsfog.

Och ja, även det skulle fortfarande kunna vara förhållandevis enkelt för den som är tillräckligt stadig på handen – vilket ofta inte är fallet – om det inte vore för svetsljuset.

När stickan dras över plåten och stickan tänts så brinner ett starkt ljus. Svetslågan är farlig. Den består av ultraviolett strålning som kan skada ögonen. Och även huden.

Till det kommer svetsloppor som kan sprätta iväg och ge brännskador – i allra sämsta fall kan svetslopporna sprätta in ögonen. Den som tittar in i det starka svetsljuset kan dessutom få svetsblänk. Vilket innebär att det skaver och ger stark smärta i ögonen.

Att det är hål lite här och där på arbetskläderna av svetsloppor är nog vardagsmat för de som svetsar.

Häromdagen studsade en svetsloppa in i min skyddshandske. En annan dag studsade en liten bit het slagg in under overallen – bakom ryggen.

Det hölje som ligger runt och döljer tråden på pinnen smälter också ner under svetsningen.  Höljets innehåll blir till slagg och ligger som ett svart täcke över den smälta elektroden på plåtbiten. Slaggen ska bort och den knackar man bort med en slagghacka så snart strängen är klar. Slaggen är het – men kallnar efter en liten stund. Även slaggbitar kan alltså yra iväg när man knackar loss den från svetssträngen. Häromdan fick en svetsbåsgranne en liten bit slagg i ögat.

När det svetsas med pinne så blir det så klart också rök. En svetsrök som innehåller gaser och olika partiklar. Vilka gaser och partiklar, och hur farliga de är, varierar beroende på vilket material det svetsas på och vilket material som finns i pinnen.

Beskriver bara manuell svetsning med pinne här. Det finns flera svetsmetoder.

Jag har främst tränat på att göra raka strängar på en järnplåt.

Men även på att först göra en sträng – och sedan delvis täcka den strängen med en ny sträng.

Får nog medge att det gått åt ganska många järnplåtar hittills

De första pinnar jag svetsade med kallas rutila. Nu har jag börjat svetsa med basiska pinnar.

De basiska pinnarna har ett annat hölje än de rutila och är därför svårare att tända.

Det där med att tända pinnen lätt som man tänder en tändsticka stämmer inte riktigt.
Den första svetsdagen med basiska pinnar fastnade de förbannade pinnarna hela tiden i plåten.

Så istället för att långsamt och harmoniskt smånynnande förflytta pinnen framåt längs plåten alltmedan pinnen smälte undan och bildade en snygg rak svetssträng så stod jag där och slet i mitt anletes svett för att rycka loss en pinne som fastnat hårt i plåten.

För att jag inte hittat rätt knyck med handen; att dra pinnen lätthårt mot plåten så att pinnen tänds – men inte så hårt att den fastnar.

Till det kommer att snabbt växla mellan de olika skyddsglasen i svetsskärmen.

Längst ner i svetsskärmen finns ett ofärgat glas.

Det används för att kunna se när pinnen inte brinner.

Men så fort pinnen börjar brinna – så måste svetsaren växla – och istället titta genom de tonade skyddglasen. Eftersom ljuslågan i den brinnande pinnen innehåller farlig strålning som kan skada ögonen.

Och att tända pinnen genom att bara dra den en gång som en tändsticka över plåten är alltså lättare sagt än gjort.

Ibland har det dessutom svetsats en sträng som blivit för kort – för att pinnen tagit slut.
Då blir det nödvändigt att fortsätta på den strängen med en ny pinne. Stumpen som är kvar av den första pinnen kastas, en ny pinne skruvas i handtaget. När det ska göras en fortsättning på strängen måste den nya pinnen läggas en bit in på den förra strängen. Ungefär som när två tygstycken sys ihop, skarven bör göras så osynlig som möjligt.

I en perfekt värld drar jag alltså lätt med pinnen i slutet på den tidigare strängen och den tänder och börjar brinna omgående.

Vilket alltså tyvärr inte alltid är fallet.

När jag prickar in den nya pinnen på den plats där jag ska skarva på den gamla strängen måste jag kunna se.

Jag tittar genom de otonade glasen och håller pinnen strax ovanför strängen utan att tända den.

Sedan flyttar jag blicken och tittar istället genom de mörka skyddsglaset.
Och sänker pinnen för att kunna dra igång den mot strängen – eller mot plåten.

Det finns bara en hake med skyddsglaset.

Man ser absolut ingenting genom skyddsglaset om pinnen inte brinner.

Så då ska jag närmast oseende sänka pinnen och dra den mot underlaget exakt på den plats där jag höll den när jag kunde se den  genom det ofärgade glaset.

Vilket inte är det lättaste om pinnen dessutom inte behagar tända direkt.

Försök att dra en tändsticka upprepade gånger på exakt samma plats. Utan att kunna se. Då gäller det att ha precisa och stadiga handrörelser.

Så, visst, något slags hantverk har det ju blivit – men alltför ofta med betoning på konsthantverk.

Strängarna har inte direkt blivit raka och precisa utan krumbuktat sig i konstnärliga svängar på helt andra ställen på plåten än vad som var planen från början.

Det lär visst gå att tända den basiska pinnen lite lättare om man använder en fjärrkontroll.

Den hålls i den andra handen – och då kan värmen regleras lättare.
Amperen kan höjas tillfälligt just när stickan ska tändas – så att den inte fastnar i plåten – och sedan sänkas när stickan väl brinner.

Fast dit har jag tydligen inte kommit ännu.
Men det börjar gå lite bättre att tända stickan…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arbete , ,

1 response to Det här är en pinne…


  1. Har det numera blivit trendigt att kunna svetsa precis som partiordförande Stefan Löfvén, ett slags politiskt adelsmärke och bevis på att man är jordnära? Ty utan jord kan gnistan nämligen inte tändas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>