Inte som Carema

Generellt och i allmänhet anser jag att utvecklingen av äldreomsorgen står – och har stått stilla – i evigheter.
Fast undantag finns.
Midskogens äldreboende i Luleå känns som ett bra alternativ – i synnerhet när det handlar om att skapa en vardag med innehåll, omväxling och stimulans.
Här är ett reportage som jag gjorde från Midskogen för en tid sedan.
Idag kom det en ny rapport från ett Caremaboende.
En 90-årig kvinna vid ett av Caremas boenden har avlidit av svält.
Många som är senildementa äter allt sämre i takt med att sjukdomen fortskrider/förvärras.
Närmast slutar äta.
Låter lite märkligt när de anhöriga i det här nyhetsinslaget bara pratar om grädde, smör och kärlek.
Har dom inte alls pratat – blivit upplysta – om möjligheten att få näringstillskott.
Jag vet inte riktigt vad som görs när senildementa helt slutar att vilja äta.
Samtidigt känns det självklart att inse att det finns ett samband mellan livslust och aptit.
Vem skulle inte tappa livslusten av att vara instängd på ett äldreboende där det enda som syns – dag ut och dag in, månad efter månad – är samma korridorväggar – eller väggarna i det egna rummet.
Realiteten är att gamla förväntas behålla livslusten trots att de kanske inte får komma utanför huset eller ut i friska luften under en hel lång vinter.
Vilket i Norrbotten kan innebära en period från ungefär oktober/november till april/maj. Det vill säga cirka åtta månader. En gammal människa som inte längre får se något av vad livet kan erbjuda – förutom väggarna på det egna boendet – kanske börjar längta efter att dö. Och den som vill dö känner sig kanske inte längre så motiverad att äta för att upprätthålla livet.