Arbetsmiljöinspektionen – en sovande myndighet

Självmordsfabriken.
Så heter en bok som jag har i min bokhylla; skriven av Heinz Leymann och Annelie Gustafsson. Det är en bok som beskriver vuxenmobbning; av sjuksköterskor; som arbetar inom sjukvården.

Det är en ruggig titel på en ganska ruggig bok; för att Leymann är så oerhört skicklig på att identifiera och avtäcka hur det kan gå till.

Värst av allt; det är en bok om verkligheten.

De personer som beskrivs i boken är anonymiserade.

Men en av de kvinnor som är beskrivna i boken ”Självmordsfabriken” har jag träffat och intervjuat.

Det var en modig kvinna; som stod för sin berättelse med både namn och bild i tidningen.

Jag tänker ofta på henne; när jag läser om vuxenmobbning.

Det här var en kvinna som var modig även på sin arbetsplats; en så kallad whistleblower; det vill säga en människa som i sitt fackliga uppdrag påtalade missförhållanden.

Och som därmed blev så obekväm för ledningen att hon systematiskt stöttes ut från sitt arbete.

Jag ser nu i Maciej Zarembas artikelserie att Heinz Leymanns böcker närmast blivit hårdvaluta.

Att yrkesinspektionen som själva beställt tryckning av boken ”Självmordsfabriken” sedan själv vägrat att ge ut den.

Låt mig säga som så; jag är inte förvånad.

Ring gärna Arbetsmiljöinspektionen om det finns fysiska brister på din arbetsplats.

Men räkna för all del inte med att dom har kvalifikationer – eller intresse – för att komma till undsättning för den händelse någon håller på att malas ner psykosocialt på sin arbetsplats.

Arbetsmiljöinspektionen behöver VÄLDIGT mycket tid för att samla ihop alla sina papper.

Innan dom tagit sig tid att göra det har den anställde; troligen för länge, länge sedan klappat ihop eller flytt från sin arbetsplats.

Jag länkar till alla tre artiklar i den här artikelserien; eftersom det här är artiklar som återger sanningar.

När jag läser dem reflekterar jag över att den typen av artiklar också är känslomässigt krävande att skriva.

Något som jag inte är så säker på att läsare i allmänhet tänker på.

Här, här och här – den senast publicerade artikeln.

Värst av allt; vilket jag vågar slå vad om; utan några som helst betänkligheter; är att ansvariga personer; till och med mobbande chefer; utan problem får stanna kvar på sina positioner – eller kan gå vidare till nya välbetalda jobb.

Kommentarer (8) »

  • Anders Nilsson skriver:

    Mycket bra Helena, jag tor att den här debatten är den viktigaste vi kommer att få följa under hela det här valåret. Men som jag skriver på min blogg, så verkar det bara utlösa ”största möjliga tystnad” från regeringen, som har ansvaret och från oppositionen, som borde träda in där regeringen sviker. Men tystnaden är total, vi får försöka tolka de tystnaden för att gå vidare.

  • Marie skriver:

    ”Ring gärna Arbetsmiljöinspektionen …”

    Ja, låt mig berätta när vi gjorde det. Jag jobbade på en fullständigt vidrig arbetsplats, ett bolag tillhörande en välkänt stort svenskt företag. Daglig mobbing, kränkningar, vi blåstes på ersättningar, personalomsättningen låg på 80 %. Självklart stöddes det av facket på alla nivåer.

    Så några stycken av oss ringde och skrev till Arbetsmiljöinspektionen …

    En dag blev det liv i luckan. Man hade via facket fått reda på att Arbetsmiljöinpektionen skull komma på ett ”oanmält” besök nästa dag. Dom mest högljudda förbjöds att komma till jobbet, de skulle sjukskriva sig, de kvarvarande fick instruktioner om hur de skulle bete sig.

    Dom dök upp på förmiddagen, två äldre damer och en herre. Så låstes dom in tillsammans med ledningsgruppen, fick en guidad tur under övervakning varefter dom avslutade med gemensam lunch.

    Meddelande från ledningsgruppen:
    Som ni alla vet så har vi nyligen haft en inspektion av Arbetsmiljöinspektionen. Förutom ett antal mindre anmärkningar fick vi mycket beröm för vår goda arbetsmiljö.

  • Helena skriver:

    Ja, Marie. Det där låter definitivt som att det är taget ur den äkta svenska verkligheten.

    Det där med att den granskade arbetsgivaren och den granskande myndigheten avrundar det hela med en gemensam trivsam lunch det känner jag också igen.

    I dessa arbetslöshetstider kan jag vissa dagar inte låta bli att fundera över om det ändå inte är så att somliga av de som har jobb; faktiskt inte borde ha det.

    Jag tänker bland annat på den absoluta hjälplöshet som alla ansvariga myndigheter visade när en ung funktionshindrad flicka blivit utnyttjad som sexvara; i socialförvaltningens hus.
    Det här hade pågått länge; och hade blivit anmält; men varken åklagare eller sociala myndigheter hade klarat av att navigera sig ut ur paragraferna för att göra något konkret.
    Ska vi slå vad om att samtliga ansvariga sitter kvar på sina positioner?

  • Helena skriver:

    Ja, du Anders. Det här är tyvärr en fråga där ingen av regeringarna brytt sig.

    Varför skulle dom göra det; människor som blivit utslagna från arbetslivet efter kränkningar på sina arbetsplatser utgör ju knappast något reellt opinionsmässigt hot.

    Det finns väl en ganska utbredd attityd om att människor som blir utsatta är lite kufar.

    Eller åtminstone kan somliga uppfattas så när de förtvivlat försöker få upprättelse genom att åtminstone bli trodda.

    Nä, det här är nog tyvärr ingen het fråga, ja folk kan ju beskärma sig lite klädsamt om missförhållandena finns på avstånd, men om händelserna kommer för nära så är det nog många som väljer att titta åt andra hållet.

  • Britta_S skriver:

    Hej Helena: Jag vet att det är som du skriver. Har själv varit utsatt för såväl diskriminering som sexulla trakasserier från en fiiiiiiin professor på jobbet.

    Vem vart uppsagd tror du???? Inte var det gubbjäveln inte. Själv blev jag idiotförklarad som fortsatte jobba som ingenting hänt med egna forskningsmedel….

  • Leif skriver:

    Vid ett tillfälle skulle vi till Stockholm med flyget från Kastrup. Vi, dvs jag med katten sittandes på min axel skyndade oss genom folkvimlet. Katten gillar höga positioner och ha koll över vad som händer.

    Till skillnad mot att vara instängd i en bur eller transportväska och inte se någonting alls medan en störtflod av dofter och ljuder väller in. Det går inte. Han protesterar i så fall högljutt.

    Vi hade lite bråttom och skyndade oss mot gaten nästan ända längst bort. Det gick förvånansvärt bra och katten satt hellugnt på min axel. Tills vi kom i en lång gång med rullband någonstans före gaten. Där fick katten och jag syn på en kvinna som argt föste sina tungt nedlastade barn framför sig som en portugisisk fåraherde. Kvinnan var hyperstressad och skrek åt barnen när de tappade sina väskor på golvet.

    Katten reagerade direkt, blev rasande och var på väg att flyga ned på golvet för att försvara barnen mot den elaka kvinnan, men som tur var hade katten sin kattsele på sig så han inte kunde hoppa ned, men han langade ändå argt ut sin tass med utfällda klor mot min kind ty han skulle bara ned. Jag fick mig en reva men klarade hålla honom i famnen medan vi rusade vidare mot gaten. Ombord på planet blev allting snabbt glömt.

    Jag tror att alla som blir utsatta för någon form av övergrepp behöver en utomstående som försvarar dem minst lika osjälviskt som katten. Varför har vi människor så svårt att vara bättre än djuren?

    * Jodå, katten har en gång försvarat mig mot en lösspringande stressad turistrottweiler som högg fast i min handled. Hunden fick ge vika när katten satte sina klor i nosen och slog med andra tassens klor mot hundens ena öga. Hunden ylade och tvingades släppa taget. Jag fick uppsöka sjukstugan för omplåstring och få en stelkrampsspruta. Katten klarade sig oskadd.

  • Helena skriver:

    Ja, Britta…Jag tror att det är precis som du säger; människor som har egna erfarenheter – de ifrågasätter inte att det här kan vara mycket förgörande för människor.
    Tyvärr, är det, om jag förstått de sakkunniga rätt; ofta så att det är de som är kunniga, och som därmed kan bli lite utmanande, som kan upplevas som störande.

    Nä, det är klart att inte han blev uppsagd.
    Det är ju det vanliga mönstret.
    Skönt att du fixade det på egen hand med egna forskarmedel; guud så skönt.

    Själv skulle jag gärna ha forskat; men tror inte att jag skulle stå ut med att arbeta i den akademiska världen; utifrån de olika mystiska kopplingar som tycks krävas för att ta sig fram där.

    Däremot blir jag alltid varm i hjärtat när jag tänker på en kursansvarig/doktor som jag hade i ett ämne på universitetet.
    En person som tog sida för mig; vid ett tillfälle när jag framförde tankar; som dom andra studenterna inte förstod och tydligen blev oerhört provocerade av.

    Det var en sådan lättnad; att bli förstådd, och till och med få hjälp med att utveckla sitt resonemang.
    Ibland blir jag så oändligt utmattad när människor inte förstår vad man säger.

  • Helena skriver:

    Om man ändå visste Leif, vad som tar fram det bästa eller det sämsta i människor.

    Jag grubblar på det ibland.

    Ibland kan jag tänka att det är så att de människor som haft det allra bäst när de vuxit upp; harmoni och kärlek; också är de människor som förefaller vara de snällaste och vänligaste och godaste människorna.

    Att människor som haft det svårt kanske kan bli lite taggiga och sura och bittra.

    Din katt är ju ganska förunderlig. Och det är så roligt att läsa när du berättar om era äventyr.

    Jag vet ju inte hur hård den här mamman lät; men jag tror nog att jag i en superstressad situation på en flygplats; med ont om tid, och urnervös för att inte hitta till rätt gate; också skulle ha kunnat låta ganska ovänlig.
    Jag minns när jag försökte hitta rätt gate på flygplatsen i Frankfurt; och var jättesen.
    Det var som ett enda stort kaos att försöka hitta rätt, och när jag frågade personal så sa en att jag skulle åt ett håll; när jag frågade nästa; så skulle jag gå åt motsatt håll.
    Jag fattade helt enkelt inte strukturen på den där hemska flygplatsen.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>