Om mammor – och upprättelser

Såg en kommentar på Facebook; någon hade sett att folkhälsominister Maria Larsson twittrat om att hon varit och hälsat på sin mamma.

Jag åkte också en sväng för att hälsa på min mamma; det var ju mors dag.

Eftersom jag anser att min mamma – och mitt besök hos henne – är lika viktig som Maria Larssons mamma så nämner jag det här.

Jag kom till mammas äldreboende klockan 19.15. Då låg hon nerbäddad i sängen.

Hon såg inte särskilt trött ut; tyckte jag.

Hon låg med öppna ögon och tittade ut i rummet.

Men emellanåt slumrade hon till.

Vet inte om hon möjligen fått kvällens dos av rogivande.

En stund satt jag i alla fall där; och berättade lite om vad som pågår i mitt liv.

Min lilla mamma har ju slutat prata; ja, hon kan; men det är tungt för henne att hitta orden.

Så hon har en engelsk fras som hon upprepar hela tiden.

Men när jag pratar och berättar för henne; så varierar hon tonfall och eftertryck på den frasen.

När jag kramar om henne säger hon den frasen gång på gång.

Så hon kommunicerar; även om det är mödosamt med orden för henne.

Så idag berättade jag om lite av varje; och sa:

Det är så tråkigt att du har svårt att prata; för jag saknar dina goda råd. Du har alltid kunnat ge så goda råd.

Mamma hörde; och sedan ansträngde hon sig alldeles extra för att prata.

Hon sa några ord.

Och när jag gick och sa Hejdå; så sa hon oväntat Hejdå.

Klart och tydligt.

Och då stannade jag så klart ett tag till.

Fortsatte att berätta om saker som hänt; beredde mej på att gå och sa Hejdå igen.

Och mamma svarade än en gång; Hejdå.

Högt och klart och tydligt.

Och så log hon.

Och då blev jag så glad över gensvaret att jag var tvungen att stanna ett tag till; och prata om olika saker.

Så småningom beredde jag mej för att gå än en gång; och sa Hejdå igen.

Och mamma sa Hejdå än en gång; högt och klart; och log med hela ansiktet.

Det blev många Hejdå idag.

Bara för att både mamma – och inte minst jag – blev så glada när hon sa Hejdå.

Högt och klart och tydligt.

Apropå människovärde. Via det här osande blogginlägget så kom jag att läsa en artikel i Dagens Nyheter av Maciej Zaremba som jag hoppas blir läst av alla.

Jo, jag pratade med mamma även om den artikeln. Om hur uppriven jag blev att att läsa den; frågade henne till råds…

Här blev det för många tankar att hålla reda på; för mycket historik att leta rätt på…
Mamma pratade med eftertryck; men hon försökte säga för mycket; så det gick inte så bra.

Jag blev oerhört uppriven av att läsa den här artikeln; och misstänker att många, många fler blivit det; inte minst människor med egna erfarenheter.

Undrar hur många det är i vårt land som blir utan upprättelse efter sådana erfarenheter.

Samtidigt som upprättelse är den enda vägen till sann läkning – så blir de allra flesta utan.

Den är så klart närmast omöjlig att få.

De som gjort vad de gjort kan ju inte be om förlåtelse; det vore ju detsamma som att erkänna sig ha gjort det som gjorts.

Därmed krävs så klart fackliga företrädare som inte bara låtsas fäkta lite symboliskt i luften.

Hoppas att Maciej Zaremba fortsätter att skriva om ämnet.

Att det blir mer än en enstaka indignationsskapande artikel.

Goda journalister kan ge ett slags ställföreträdande upprättelse.

Men verklig förändring – inte bara ställföreträdande upprättelse – kräver att stora samhällsproblem blir belysta på många sätt.

Eftersom jag blir så uppriven av att läsa artikeln; så måste jag avstå från att skriva alltför mycket i ämnet.

Så jag nöjer mig med att länka till andra bloggare som reagerat; här och här och här.

I övrigt; så ingår det i min nya bloggstrategi; att leta efter kvinnliga bloggare; och länka till dom.

Det beror på att jag inte förstår pratet om att kvinnor bloggar mest; samtidigt som den absoluta majoriteten på bloggtopplistorna är män.

Detsamma gäller s-bloggen; ett fåtal män; återkommer ständigt med inlägg efter inlägg. Ibland flera inlägg på samma dag.

Jaja, jag antar att dom tillhör de mest lästa; dock inte av mej; med enskilda undantag.

Så här lägger jag in tips på några alternativa bloggar; som omväxling.

Jag behöver väl egentligen inte länka till bjässarna Mina Moderata Karameller eller Mymlan. the real. Dom ligger ju redan på topplistorna.

Här är en länk till Vänstra stranden.

Här är en till Lena Alun.

Här är en annan till en jäkligt humoristisk. blogg som tyvärr verkar ha tystnat.
Jag hoppas det beror på att den bloggande kulturarbetaren har fått jobb.

Kommentarer (20) »

  • Jag hoppas att alltfler bloggare, från alla partier, följer efter med inlägg om övergreppen mot Safet. En bloggbävning! Och att Maciej Zaremba följer upp vad som händer.
    _________________________________________

    Det var fint att få följa med på besök till din mamma i dag.

    /Eva

  • Helena skriver:

    Ja, precis Eva. Du tog orden ur munnen på mig; exakt detsamma tänkte jag; Hoppas det blir ett jäkla liv i bloggvärlden i den här frågan.

    Och jag är rädd att det dessutom är ett växande problem; med tanke på de värderingar som genomsyrar dagens politik; där man uppmuntrar att människor kastas ut från både arbetsplatser och trygghetssystem.

    Det här är ett stort samhällsproblem – och givetvis även ett stort hälsoproblem.
    Och de myndigheter som ska vakta de här frågorna; är tyvärr inte alltid så kunniga när det kommer till psykosociala frågor.

    En kunskap som jag tror många saknar är förmågan att se skillnad mellan konflikter och mobbning.

    Eller att notera när konflikter övergår till systematisk mobbning.

    Jo, min lilla mamma är så vansinnigt söt.

  • Anders Nilsson skriver:

    Värdighet och solidaritet Helena, värdighet och solidaritet. Man blir lite friskare och lite starkare av läsa sådana här texter.

  • Magnus C skriver:

    Underbar och vacker text om besöket hos din mamma. Värme!

    Allt gott!

  • Helena skriver:

    Tack för dom fina, fina kommentarerna; Magnus och Anders.

    Fast min förhoppning kvarstår; sådant här måste rivas upp med rötterna.
    Och chefer eller maktmänniskor som utsätter människor på det här sättet; ska bort från sina positioner.

    Annars är det bara halvmesyrer

  • Mary skriver:

    Att vara anhörig till en person som tappar sitt språk är påfrestande. Jag förstår att du stannade kvar – jag gjorde detsamma hos min far när han så sakteliga försvann in i demensdimman.

  • Helena skriver:

    Hej Mary. Roligt att se dej här. En av bjässarna :)

    Jag har tänkt lite på det här med att man förlorar en mycket kär anhörig på det här sättet.

    Ibland har jag tänkt att det är ett skonsammare sätt;; att man då får möjlighet att ta sorgen i småportioner; på ett sätt som man klarar av.

    Istället för att förlora en människa som är fullt frisk från den ena dagen till den andra.

    Eller så är det så att den stora sorgen är just att en kär anhörig finns kvar; men ändå inte.

    Svårt att veta.

  • AKA LOSER skriver:

    En liten hälsning och tack till dig ; )

  • AKA LOSER skriver:

    tack till dig ; )

    Bloggen lever fortfarande.

    Den pausar lite bara.

    Allt gott

    AKA LOSER

  • Helena skriver:

    Vad bra. Tycker den är jätteroligt skriven. Jag funderade på två alternativ. Antingen att du fått jobb.
    Eller att din coach satt sina hotelser i verket om att skjuta dej om du inte lyckades med att få jobb inom 300 dagar. :)

    Alltid lika spännande att se kulturarbetares kreativitet; att få jobb som träd lät väldigt nyskapande.

  • Mattias S skriver:

    Kul med besöket hos din mor.

    Om mobbingen: Jag är på besök i Ljungby just och har gått och funderat vad som egentligen gömmer sig på andra sidan om de otroligt välansade gräsmattorna. Här är så idylliskt att det är rent märkvärdigt. Nåja, det gör inte merparten av ljungbyborna till mobbare ens i min rätt livliga fantasi, tvärtom känner jag dem som övervägande hyggliga människor. Men särskilt förvånad över att riktiga människoplågare också tycks finnas här jag inte heller. Inte alla kan väl vara sådana trädgårdspedanter av egen lust och vilja; de som inte är det utan bara lirar med i spelet tar kanske ut det på andra?

    Om Zarembas artikel tänker jag närmast på fackets roll. Att skitstövlar finns är illa nog, men det som i minst lika hög grad tycks ha medverkat till killens nedbrytning var förväntningarna han hade på facket – och hur detta tycks ha spelat falskt. Jag har hört liknande historier från verkstadsgolvet i Olofström. Gula fack. LO på bossarnas sida.

    Detta inte sagt till arbetsgivarens försvar, tro nån det!

  • Helena skriver:

    Svårt att veta vilka som är vilka, Mattias. Om det är de prydliga psykopattyperna; eller de mer burdusa.

    Jag lutar möjligen åt att det är de här välansade som kan göra mest skada.
    För att de är skickliga på att dupera; för att de kan vara trevliga när det är befrämjande för den egna karriären.

    Tyvärr, tycker jag att man hört alltför många berättelser om att facken inte hanterar sådana här saker.

    Det beror möjligen på att det är mer tidskrävande än att engagera sig i fysiska arbetsmiljöer.

    Dessutom kräver det ju en hel del människokunskap; och insikter i grupprocesser.

    Nä, det är klart att sådana här missförhållanden ytterst är arbetsgivares ansvar.

    Att sådana missförhållanden uppstår överhuvudtaget är väl ett flagrant bevis för att många personer sitter på positioner som de saknar den rätta kompetensen för.

    Färre karriärister på ledande positioner vore önskvärt.
    Men tyvärr är väl det delvis en motsägelse; de som inte är karriärister får väl alltför sällan maktpositioner.

    Nu måste jag nog ta och titta efter var Ljungby ligger på kartan; blev lite osäker.

    Då får du uppleva den vackra svenska försommaren.

    Här pilar fåglarna mellan träden; och det är dagsljust ute.

    Vem sjutton kan gå och sova när det är så vackert.

  • Leif skriver:

    En driftig direktör verkar de i alla fal ha i Ljungby Maskin AB. På orten har de även en synnerligen aktiv trafikpolis men tydligen ingen som ids rota bland självupptagna företagare som lider av arbetsrättslig ohälsa.

  • Mattias S skriver:

    Mm… sen tänkte jag på ännu en komplikation. Den utpekade chefen framträder idag i lokaltidningen och slår ifrån sig all kritik. Den ligger det inget i alls får vi veta. Allt är ett missförstånd enligt honom.

    Man kan tro vad man vill om den saken.

    Men om vi leker med tanken att Zaremba skulle ha fel – vilket misstag! Han säger i sin artikel nåt i stil med att ”om det finns någon mening i att ha en rikstidning så är det att den kan sätta ner foten och dra en gräns” eller nåt i den stilen. Men jag vet inte jag, det är nästan att leka Gud. Det är ett enormt ansvar han tar på sig!

    Jag utvecklar tanken: mobbing handlar om projektioner. Vi projicerar vår egna tillkortakommanden, vår egen känsla av otillräcklighet på andra. Är DN en arbetsplats fri från mobbing? Det tror inte jag. Är det stockholmska kulturlivet fritt från mobbing? Knappast. Det är lätt hänt att rikslikarna, för att släppa tryck ur den egna arbetsmiljön så att säga, vänder blicken mot någon landsortshåla som man projicerar rubbet på; där, i Ljungby, i Sjöbo, i – ja vad hette nu orten utanför Ö-vik; där finns det rysliga människor! Mer eller mindre omedvetet för att slippa tvätta den egna smutsiga byken.

    Då kan rikstidningen själv bli mobbare! ”Är du från Sjöbo? Då är du förstås rasist!?”

    Jag säger inte att det är vad Zaremba har gjort. Men han går på en slak linka, tycker jag. Det är möjligt att han gör det med glans, den saken vet jag inte tillräckligt mycket om. Komplikationen bör man vara medveten om.

  • Helena skriver:

    Mattias.
    Utifrån mina kunskaper om det här ämnet; så är jag enbart otroligt tacksam för att en skicklig journalist som Zaremba tar upp det här i en stor rikstidning.

    Jag hoppas att han biter sig fast; och gör många artiklar i frågan.

    Så att han kan bidra till en kunskapshöjning.

    Då kanske han kan bidra till att människor som gjort de erfarenheterna slipper bli misstrodda; eller betraktade som kufar.

    Det är väl egentligen det du gör återkommande; hävdar att det inte finns några offer.

    Jag begriper faktiskt inte varför du har den inställningen.

    Leif: Det verkar som att den här mannen har så pass mycket ihopsparat att han skulle kunna ta ut en förtida pension; och flytta till exempelvis Spanien.

    Troligen skulle det dessutom vara en mycket lönsam åtgärd för företaget; statistiken för sjukfrånvaro lär ju på sikt bli påtagligt förbättrad.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Kanske läge att förtydliga sig: Jag tror mycket väl att det kan ha gått till precis så som Zaremba beskriver det! Jag till och med lutar åt att det har gjort det, men det är då det börjar krypa i mig av obehag. Det ligger nära tillhands att döma! Och det vill jag helst inte göra när ena parten är ohörd. Förstår du min poäng?

    Är ingen någonsin offer? Åjo, det händer allt. Men det beror på lite vilket plan vi talar om. Finns det en liten gnutta av eget ansvar i det som har orsakat ens situation, ja då kan det vara den fasta punkt som behövs för att vända på steken. Jag talar inte i samhälleliga termen; den som är förövare bör ställas till svars och dömas i den mån det går att göra. Däremot i terapeutiska. Det hjälper oss att se oss som subjekt i ett skeende. Det gör oss illa att se oss som objekt. Men med detta är det som med förlåtelse: det är inget som kan påtvingas en utifrån.

  • Leif skriver:

    Zaremba skriver mer i sin artikelserie om Mobbarna och rättvisan. Del II:

    ”… Jag ringer förvaltningschefen som undertecknade avtalet (Malmö Kommun). Jag vill veta vad han betalade för. Runt en miljon minus i hemtjänstens budget, det lär patienterna känna av. För det var väl inte ur egen ficka? Han vägrar kommentera. ”Har lagt det bakom mig”, svarar mannen. ”Men det har inte jag”, hör jag mig själv säga.

    Är jag bara fräck å andras vägnar? Eller är det faktiskt ett demokratiskt krav? Om denna Carina var ett sådant problem som hans underchefer påstod, skulle deras skäl hålla i domstol. Så med vilken rätt lät han cancerpatienterna betala för att slippa få sin maktutövning prövad?”

    Zaremba fortsätter: ”… Den här frågan är inte alls retorisk. Som vi ska se är det inget ovanligt att kommuner och landsting låter vårdbudgeten gälda för sina chefers ansvarsfrihet. Vilket parti gick till val på den modellen?”

    - Jag tror det är ett ganska djupgående samfundsproblem, för att inte säga alltför ingrott och svårt att få bukt med. Dvs ett systemfel.

  • Anders Nilsson skriver:

    Leif, du sätter fingret på essensen. Det är ett systemfel. De här människorna som får utlopp för sina peversioner, gör det inom ramen för ett system som legitimerar handlingarna. Den absoluta tystnad inför Zarembas artikel från våra folkvalda övertygar mig om att de inte finner någon giltig angreppspunkt. De befinner sig i det ssytemet, är en integrerad del av det, de har i många fall själva i långa utskottsarbeten skapat underlag och sedan fattat beslut om dem. Det är så här systemet är tänkt att fungera. Det värnar nämligen budgetdisciplin, hör bara på ordet, och sunda finanser. De senaste tjugo årens politiska mantra. Alla system kräver sina offer, Zaremba har visat på vårt systems.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    I Ljungbys lokaltidning, Smålänningen, finns idag en berättelse från en tidigare anställd på det utpekade företaget som avsevärt nyanserar bilden av det som skett. Fortfarande vet vi inte vilken bild som är den sannaste, men min poäng har förstärkts: det är problematiskt när en journalist har makt att agera både åklagare och domare.

  • Helena skriver:

    Kan jag få se en länk till Smålandstidningen, tack.

    Nu förstår jag inte riktigt; menar du att en arbetskamrat har bättre kunskaper om vad den här personen utsatts för, och hur den här personen mår; än personen själv.

    Eller har den person som intervjuats i DN, deltagit i en ny intervju i Smålandstidningen; och tagit tillbaka hela sin berättelse.

    Det vill säga sagt; att ingenting har hänt; att han i själva verket mår toppenbra.

    Ja. Mattias nu har vi fört den här diskussion i evigheter – i olika inlägg som jag har gjort.

    Din uppfattning är numera kristallklar; du anser att det aldrig förekommer några maktmissbrukare; det finns aldrig några som blir offer för kränkningar; det är alltid deras eget fel om de blir utsatta, de som säger sig ha blivit utsatta bör generellt ifrågasättas; de som eventuellt blivit sjukskrivna har egentligen aldrig varit sjuka…
    Och så vidare

    Det är så att säga det huvudsakliga innehållet i din argumentation.

    Som jag faktiskt aldrig tycker leder någonstans.

    Varför tar du inte och lånar lite litteratur och läser på i ämnet; istället för att sälla dig till de människor som gör ont värre; för människor som redan blivit utsatta.

    Därmed får jag i allra största vänlighet be dej dra åt h…e

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>