Lyftet = lågavlönade lärlingsplatser

Visst är det fler som hört regeringens skröna om Lyftet fladdra förbi.

Det lät nästan lite euforiskt när det presenterades .

Det skulle bli något slags beredskapsarbeten inom miljö, skogsvård, kulturarv, omsorg och skola.

Sven Otto Littorin hade tänkt sig att stat, kommuner och landsting skulle skaka fram sisådär 40 000 platser som skulle ge beredskapsjobb till sisådär 110 000-130 000 arbetslösa.
Hälften av platserna skulle staten plocka fram; resten skulle den övriga offentliga sektorn erbjuda.

Det visade sig att Skatteverket betackade sig för beredskapsjobbare.
Och det gjorde även Arbetsförmedlingen – eller Möjligheternas mötesplats som den numera heter.

Det blev så tyst om Lyftet så jag trodde att satsningen försvunnit i den ständigt pågående omorganisation som vår nuvarande regering ägnar sig åt.

Med en viss reservation för att det kan ha fattats något blixtbeslut som jag missat – så verkar det ändå som att Lyftet finns kvar.

Gudarna ska veta att det går undan med den här regeringen. Besluten tycks inte direkt värka fram; och därmed blir det ofta nödvändigt att ändra dom – ibland från den ena veckan till den andra.

Särskilt om medievargarna nosar upp bristerna; annars kan de mest vanvettiga beslut få fortleva i tystnad.

För ett par veckor sedan fick jag en tvingande inbjudan till Arbetsförmedlingen.
Det fanns inget alternativ som hette OSA – där inte.

Det var inte utan viss nyfikenhet som jag knallade iväg till Möjligheternas mötesplats.

Sedan började föreställningen.

Längst fram stod ett par tillkämpat optimistiska kvinnor från kommunen.

-Det går att få tre månaders praktik i kommunen. Fast de som är under 25 måste vara inskrivna i jobbgarantin.
Lyftet innebär att ni måste vistas på arbetsplatsen 75 procent av tiden och söka arbete 25 procent av tiden.

-Kommunen är en arbetsplats som erbjuder alla tänkbara verksamheter.

-Kommunerna har ju allt. Vägbyggen, elektronik, administration, IT, nätverkstekniker, socialförvaltning, dagverksamhet, teknisk förvaltning, fritid, skärgård, skola, bibliotek, kultur…

- Det enda som inte finns i kommunen är nog betongarbetare, sas det.

Vad som erbjöds var praktikplatser fram till 11 juni.

-Praktiken kan tjäna som inskolning och eventuellt leda till ett jobb inom omsorgen. Den som sköter sig kan få erfarenhet inför framtida jobb.

Sedan gavs det ytterligare ett besked.

Kommunens företrädare sa att de faktiskt inte visste hur många platser det finns i kommunen.
De sa också att önskemål om praktikplats inte innebär att det verkligen finns någon plats att få.

-För om de som arbetar inom olika områden inte vill ha in några praktikanter och säger nej…
-Ja, då är det nej.

Därefter delades det ut en blankett.

Några praktikområden var som av en händelse redan inlagda:

Nämligen äldreboende, omsorg och övrig vård.

Sedan fanns förstås en rad med plats för ”Eget förslag”.

-Och så fyller ni i hur länge ni varit i utanförskapet.

Sa en av kvinnorna!!!

Vad lär vi oss av detta?!

Det har sparats och sparats i omsorgen – under åratal; långt före den här regeringen tillträdde.

Nu erbjuds arbetslösa att gå ut och bli något slags extrabilliga arbetare – extraextra lågavlönade bland redan lågavlönade.

Å ena sidan sägs det att beredskapsarbetarna inom omsorgen inte ska vara någon slags extraextrabillig gratisresurs.

Samtidigt ropar omsorgen efter anställda som hinner ta sig tid att helt enkelt bara prata med, klappa om, eller rent av gå på en promenad med de boende.

Tiden för att göra sådant bör väl räknas in i en värdig omsorg och därmed rymmas inom de anställdas arbetstid.
Förutsatt att det finns tillräckligt många anställda för att ge en värdig omsorg.

De här beredskapsarbetarna ska enligt regelverket; inte utföra något arbete.

I realiteten blir de ett slags extraextrabilliga resurser – kompletterande medmänniskor – som offentliga sektorn egentligen bör ha bland sina ordinarie anställda.

Om offentlig sektor tar in beredskapsarbetare så är det väl för övrigt den redan anställda personalen som får ansvar för att ge en meningsfull praktik.

Och det kräver tid av de anställda.
Tid som det redan finns ont om.

För visst har väl de som är beroende av andras omsorg rätten att vara omgivna av människor som har fått kvalificerad vägledning för arbetet.

Det så kallade Lyftet tycks bara vara ett annat namn för vad som tidigare kallades arbetsplatspraktik.

Arbetsplatspraktik innebär – eller innebar; man kan aldrig veta så noga med den här regeringen – att en arbetslös kan få praktisera på en arbetsplats – utan kostnad för arbetsgivaren.

För den arbetslöse innebär både arbetsplatspraktik och Lyft-plats samma ersättning.
Det vill säga a-kassenivå.

Så mitt i allt detta kan jag inte låta bli att undra.

Är äldreomsorg och annan omsorg någon slags tipp där vem som helst anses tillräckligt kvalificerad för att arbeta.

Intill mej på Möjlligheternas mötesplats sitter en kvinna som börjat fylla i blanketten.

-Men om man vill jobba på IT-avdelningen så måste man väl ha högskoleexamen? tar hon för givet.

Jag törs sätta en femtiolapp på att hon kryssade i de fördefinierade områdena; inom omsorgen.

Det finns bara en liten hake: alla är inte naturbegåvningar när det handlar om att vårda gamla och funktionshindrade.

Amiral Björklund ses nu tala sig varm för lågavlönade lärlingsplatser för ungdomar.

Tydligen hänger inte ens regeringens egna företrädare med i de ständiga omorganisationerna; de lärlingsplatser som Björklund talar om finns redan.

De lågavlönade lärlingsjobb han efterlyser finns redan; för alla åldrar; men kallas för arbetsplatspraktik eller praktikplatser.

Högsta nettolön ligger på sisådär 10 000 kronor i månaden.
För de som har den högsta a-kasseersättningen.
Vilket som bekant inte gäller alla.

Badlands Hyena har gjort en intressant analys i ämnet.

Månne hur det gick för dom som sorgfälligt fyllde i de förtryckta alternativen om lärlingsjobb inom omsorg och skola.

Jag fyllde i några alternativ.

Det är inte så att jag har något emot att göra en omvänd klassresa.
Jag har redan gjort det slags klassvandring som Socialdemokraterna talar sig varma för.
Det vill säga kommen från enkel arbetarklass, dotter till en invandrad mamma; och en arbetsplatsförolyckad grovarbetande pappa – och bliven något slags medelklass via egenbetalda akademiska studier och sedan ett yrke som journalist.

Man kan väl egentligen också säga att jag delvis gjorde ett slags ”genusvandring”; med tanke på att det finns starka förväntningar på att kvinnor ska satsa på arbete i offentlig sektor.
Sverige är på grund av det ett av de länder som har Europas mest könssegregerade arbetsmarknad.

Själva klassvandringen uppåt har inte haft något egenvärde för mig; egenvärdet låg väl i att jag kunde använda mig av en viss begåvning.

Jag älskar gamla människor; men kan kanske tycka att jag skulle kunna göra mer nytta inom ett område som jag arbetat med i hela mitt yrkesverksamma liv.

Vid det där mötet på Möjligheternas mötesplats såg jag i alla fall att det var en kille som gick direkt.

Han sa att han var betongarbetare :)






Här lägger jag in en liten länk till en annan person regeringen vill ge förmånen att Lyftas.

Kommentarer (3) »

  • Leif skriver:

    Kan inte någon driftig (ex. arbetslös) starta ett litet företag och kopiera affärskonceptet från något företag som är igång? Det finns närliggande småföretagare i norrbotten som omsätter några miljoner per person att välja från.

    Utifrån de mest självupptagna och beskäftiga men ekonomiskt lönande företagens karma väljer man ut vad som kan kopieras. (Jag gissar starkt på att den politiska tillhörigheten hos dessa företagare ligger åt Reinfeldts håll).

    Anlita den ”urbilliga arbetskraften” som finns att få genom AF. Använd de extra intjänade pengarna för att konkurrera ut de gamla företagen. Låt dem få smaka på sin egen medicin.

    Om en betydligt vettigare samhällssyn, ”socialt företagande” har bl.a Karl Palmås forskat och skrivit om.

    I Köpenhamn kom de på att 1 miljard dkr försvinner varje år i sjukskrivningar pga frånvaron av ”anerkendelse” i jobbet (bekräftelse). I snitt var varje anställd sjukskriven 24 dagar per år. Lätt ordnat ansåg kommunpolitikerna och satsade stora pengar på kurser med det temat så fort de fått ögonen på bristerna i anerkendelsen. Med resultat noll…

    Anerkendelse måste komma från hjärtat och inte från inlärda floskler. Lärde de sig.

  • Helena skriver:

    Ja, precis Leif. Det räcker nog inte att gå kurs för de som saknar den rätta äkta inställningen.

    Läser just nu Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”. Den är ju hur jäkla tjock som helst.

    Medan jag läst har jag tänkt; den som ändå hade fått fått arbeta tillsammans med en sådan människa som Norén en gång i sitt liv.

    Chefer av det slag som han tycks vara, har jag inte ens sett på bild.

    Plockar några citat ur boken så får du se vilken inställning han tycks ha till skådisarna/människorna han jobbar med:

    ”Jag bad Chatarina vara mjukare och lugnare i hennes första scen. Hon säger att hon upplever sig som en helt annan kvinna i fjärde akten. Att hon har blivit totalt transformerad. Det stämmer. Det har de alla…

    Jag bad Trigorin vara snabbare och lättare i scenen med Nina. Jag vill se förvandlingen inom honom när han möter henne – från att hon varit en ung vacker kvinna, som han ser för första gången, och en som har läst alla hans böcker, till någon som berör honom. Han är van vid ord, att artikulera sig. Orden kommer lätt, flödande. Han behöver inte leta efter dem. Han har en enorm tillgång till ord och bilder, även om de är banala och lättköpta. Men det är hans yrke. Jag vill känna yrket…

    Hur kan man fästa sig så djupt vid människor som man inte ens kände för sex veckor sedan. Jag älskar dem, älskar deras sätt att arbeta…

    MIchalis är väldigt sluten och tänker i helt andra banor än jag. Han hoppas att vi ska nå ett stadium där vi ger upp samförståndet och skär sönder det vi bygger upp, stämningarna.
    Jag sa, det vill jag också. Börja du, sa jag. Jag försöker, sa han.
    Jag sa att innan vi bryter upp något måste vi veta vad vi ska bryta. Vi måste ha något att slå sönder för att kunna sätta samman det på ett annat sätt. Jag älskar honom. Han säljer sig inte…

    Chatarina kom fram efteråt, sa att jag får arbeta med henne, jag ska inte undvika att plocka isär och påverka hennes spel. Men jag väntar till augusti.
    Jag är mycket mer intresserad av den väg hon själv ska gå och de erfarenheter som hon ska stöta på. Hon står och skälver mellan rädsla och mod…

    Vi gjorde tredje och fjärde akten och de blev mycket starka och gripande. Björn grät hejdlöst efter sin scen med Arkadina. Jag höll om honom. Jag har glömt bort hur känslig han är. Jag måste vara rädd om honom…

    En dag kvar. Nu är jag mycket trött…Jag kommer att vara tom på fredag. Tom, tömd, urskrapad, likgiltig. Jag ska be dem hålla kontakten med mig i sommar, så att jag inte känner mig alldeles övergiven och ensam…”

  • Helena skriver:

    Fick just en bekräftelse på att Lyftet inte blivit bortorganiserat ännu. Jag brukar alltid försöka ha så många oberoende källor som möjligt; en liten yrkesskada.

    Så här följer ytterligare ett litet aktstycke med inblickar i de lärlingsbetaldas verklighet.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>