Nu ska jag åka till äldreboendet och granska mammas nya blåmärken

Dom ringde från mammas äldreboende idag. En joursköterska berättade att mamma hittats stående på knä på golvet, med klänningen över huvudet.
Troligen hade hon försökt ta av sig klänningen; och ramlat omkull.
Hon hade en bula i pannan, sa joursköterskan.
Och så började hon prata om att det inte är så lätt; att dom ju inte kan binda fast mamma; när hon är så senil.
Jamen, så senil är hon ju inte, sa jag.
Och blev kokande arg.
Här handlar det alltså om att min mamma inte får tillräcklig tillsyn; och att en sköterska för att avvärja kritik mot omsorgen försöker få det till att min mamma är i sämre skick än hon är.
Förra gången dom ringde från äldreboendet; var för cirka en och en halv månad sedan.
När morgonpersonalen skulle få de gamla att börja dagen; så låg min mamma i sängen.
Men uppenbarligen hade hon varit uppe under natten; och ramlat.
Hennes arm var blå och svart.
Så då blev det en resa till sjukhuset för röntgen.
Anledningen till uppringningen var väl önskemålet om att jag skulle köra min mamma till sjukhuset.
Vilket jag inte kunde den här gången; jag har haft ständig jour i flera år; och kört mil efter mil för att rycka in när den allmänna omsorgen haltat.
Men den här gången kunde jag inte åka; eftersom jag ställt av min bil.
När jag nu ändå hade sköterskan på tråden idag; så undrade jag varför mamma är utan sina löständer.
Den förklaring jag fick vid mitt sista besök var att mamma vägrat stoppa in löständerna.
Jag fick också veta att hon därför får mat som hon inte behöver tugga.
Mamma har börjat spara mat i kinden; i evigheter.
Möjligen är det därmed mer rationellt för personalen att låta bli att sätta in hennes löständer.
Mamma ser ut som en 100-årig gumma; och går utan tänder även på dagtid.
Vid mitt sista besök hörde jag hur det mullrade i mammas mage; oavbrutet.
Jag undrade och fick besked om att hon fortsätter att få ett slags laxativ dagligen.
Ett laxativ som inneburit att det skett ett antal förödmjukande ”olyckor”.
De har skett även när jag tagit med mej min mamma på besök hem till mej.
Förra året läste jag en artikel i en av lokaltidningarna.
I den konstaterade landstingets revisorer att de gamla får för mycket mediciner.
Att det finns äldreboenden i länet där 75 procent av de äldre använder mer än tio läkemedel.
Landstingsrevisorerna konstaterade stora skillnader i användningen av antidepressiva läkemedel.
Den varierade från noll till 72 procent mellan olika äldreboenden.
Undersökningen visade också att mer än var tredje äldre kontinuerligt använder lugnande medel och sömnmedel.
På somliga boenden är det åtta av tio som regelbundet använder sådana mediciner.
-Det är väl lättare att ge de äldre piller när bemanningen är låg, sa ordföranden Lars Hedberg för landstingets revisorer.
Landstingets revisorer hade också noterat att hälften av de som bor på äldreboenden regelbundet får laxermedel.
-Det är svårt att förstå varför man ger dem laxermedel när det finns pajalagröt eller plommonkompott som har samma verkan, sa Lars Hedberg.
Vården av min mamma tycks bara gå utför.
Vid varje möte med min mamma så noterar jag nya sorgliga upptäckter.
Antidepressiva skrev hennes vårdcentralläkare så klart ut.
När jag ifrågasatte detta; så fick jag veta att det var så låg dos; att det kunde vara värt att prova.
Laxermedel får hon alltså numera dagligen.
Landstingets revisorers granskningen är alltså bara ett tomt papper.
Ute på äldreboendena fortsätter rutinerna som vanligt.
För en tid sedan fick jag av en ren händelse veta att mamma nu dessutom fått ett antipsykotisk läkemedel; Haldol.
Ett läkemedel som – enligt FASS – inte är så lyckat att använda för de som haft stroke eller haft hjärt-och rytmrubbningar.
Min mamma har haft både hjärtflimmer, har pacemaker och har haft stroke.
Nåja, jag borde kanske inte klaga.
Men min lilla mamma blir tunnare och tunnare.
Vid mitt senaste besök för någon vecka sedan hade hennes svarta arm blivit bättre; men den var fortfarande blå; och hade skador.
Nu ska jag åka och titta på mammas nya blåmärken.
Det ska bli intressant att se om någon tagit sig tiden att sätta in hennes tänder; eller om hon går och ser ut som en 100-årig liten gumma även idag.

Kommentarer (6) »

  • Marie Moosberg skriver:

    Hej Helena!
    Jag förstår din frustration och ilska över din mammas sk vård. Det är en fruktansvärd läsning, som får mitt hjärta att blöda. Tyvärr är inte din mamma ensam om den otrygga VÅRD som gamla och sjuka får i dag. Min mamma låg lyckligtvis ”endast” 8 veckor på lasarett och Fyren innan hon fick komma hem igen och fick dö i sin egen säng en vecka senare. Under dessa veckor hann jag bli så förbannad över hur respektlöst gamla människor hanteras. Jag skulle kunna dra upp en mycket här, men det behövs inte nu.
    Du har haft din mamma på äldreboende under flera år, och bara det måste vara förfärligt tungt. Att du sedan måste oroa dig för hennes välbefinnande och också blir förtvivlad över misskötseln måste vara oerhört påfrestande.
    Jag kan bara relatera till det vi och vår mor fick erfara och kan bara föreställa mig hur det känns för er…

    Marie

  • Bertil skriver:

    De som jobbar inom vården har det inte lätt. Det är inte patienterna som är deras fiender utan de anhöriga.De flesta anhöriga är mycket bra, ja en del anhöriga är fantastiska sedan finns anhöriga som faktiskt är rena pukkon.
    De tro personalen närmast ska kunna återuppväcka senila och gamla från döden.
    Många anhöriga fattar ej heller de besparingar som sker inom vården , där personal får allt större arbetsbörda.
    Vilken yrkesgrupp med den lön som finns inom vården kan få sådant utelämnade som vårdanställda.
    Vamliga människor med låga löner kan bli uthängda i Aftonbladet, Rapport för ett misstag som är mänskligt.
    Detta medan våras högbetalda politiker direktörer får enorma fallskärmar om de gör ett misstag. Missatget de gör ska vara ytterst grovt för att de ens ska få sparken.

    Unga hur ska vi få dem till att jobba inom vården när de inte ens anställs utan får hoppa in då någon ska vara ledig, ja så gäller t.o.m sjuksköterskor som har rätt hög utbildning som dessutom kostar.
    Vi får den vård vi önskar när skattesänkningar och rofferiet till välbärgade ska gödas först.
    Men det får vi väl skylla på vårdanställda, De är ju lämpliha slagpåsar.
    Reinfeldt han behöver bara säga.
    ”Jag kan inte trolla med knäna”

  • Bertil skriver:

    Jag skulle gissa på den tid när gamla låg hemma och hade sina barn make, maka ,som skötare då förekom nog mera missvård än vad gamla får idag på ställen där de sköts dygnet runt av kompetent personal.

    Det minns jag tydligt när min fosterfarfar låg i Gustav janska sängen. vem hade tid sköta när jordbruket skulle skötas natten var till för sömn och den gamle
    hade plågor som anhöriga inte kunde med nåt om. Lugnande mediciner visste man väl inte ens om att det fanns. Nu när dessa gör god nytta och där de sjuka gamla slipper plågor då gnäller anhöriga över hur de drogas ner.
    Det är mycket gnäll och kritik som sagt på vården och vårdpersonalen.
    Jag tycker anhöriga borde få mera kritik. Många beter sig fullkomligt horribelt så enkelt är det.

    Att sedan missvård förekommer det
    får vi räkna med vi är bara människor som ska sköta människor.
    Att detta sedan ska göras allt för att undvikas är ju självlklart.

  • Anders Nilsson skriver:

    Känner jag igen det? Hur många gånger kom jag inte till min mor när hon blåslagen i ansiktet, på armar och ben såg ut som ett spöke. Hennes Alzheimer förhindrade henne från att prata, men smärtan och förvirringen skrek ur ögonen. Och under alla de veckor och dagar jag eller mina syskon satt där så hände det inte, antingen dagarna före eller just efter.

    Mitt intryck av personalen var ändå gott, personliga och proffessionella, empatiska de flesta av dem. Så vad är det som händer? Är människan inte skapad för att under sina sista år ryckas ut ur det vanda, att skiljas från de sina och sitt eget? Har vi missat något i bygget av välfärden, en välfärd som vi knappast kan tänka oss utan, men likafullt missat något avgörande? Jag har inga svar, men jag vet att när man får det in på livet, sitt eget liv, då är inga luftiga och vinstgivande löften något svar. Då blir det en rent existensiell fråga om hur vi ska leva våra liv.

    Jag känner igen mig i det du skriver, kan relatera till den förtvivlan som jag kände i en likartad situation, men något annat svar än medkänslan har jag inte.

  • Helena skriver:

    Marie. Jag tror att det pågår något slags avtrubbning i vårt land. En avtrubbning som gör att vi anser det självklart att gamla ska övermedicineras; där det anses självklart att gamla inte kommer ut friska luften mer än ett par gånger per år; om ens det; där det anses självklart att gamla ska gå med blöjor; för att det är bekvämare än att ha tillräckligt med personal som kan följa gamla på toaletten…

  • Helena skriver:

    Nä, det har du nog rätt i Bertil. Du är klok som en uggla.
    Vårdjobbet är inte det lättaste. Jag ser ju själv hur få anställda det är som förväntas ta hand om så många gamla. Och det blir ju faktiskt ett slags vanvård.
    Om antalet anställda är för få i förhållande till de som ska få omsorg, så innebär det ju per definition att de anställda inte kan ge en värdig omsorg.
    Sedan kan jag ju ibland tycka att diskussioner om både skola och vård – ibland handlar mer om de som arbetar där – och om hur tungt de har det – och inte om de som drabbas av nedskärningar – och det ska gudarna veta, somliga mindre skickliga yrkesutövare.

    För mindre skickliga yrkesutövare finns även bland de kvinnliga änglarna inom offentlig sektor.
    Även om jag nog anser att jag mött väldigt många som besitter den där tysta kunskapen som imponerar otroligt på mej.
    Det vill säga förmåga till inkännande – och inte minst förmågan – att kryssa emellan både vårdtagares behov och anhörigas krav.

    När jag nu häromdagen åkte för att besöka min mamma; så hade hon tack och lov tänderna på plats; däremot hade hon munnen full med mat; eftersom hon börjat spara mat i munnen.
    Hur länge hon haft munnen full med mat; det vet jag inte.
    Men troligen var det middagsmaten hon sparat i munnen.
    Jag lyckades inte övertala henne att spotta ut den gamla maten; men personalen kom och hjälpte henne med det.
    I den stunden kände jag mej väldigt ödmjuk över att det finns personal som gör sådant som många anhöriga inte klarar – eller vill – hantera.
    Vad gäller anhöriga så förvånar jag mej över att det är så sällan jag ser anhöriga som besökare; när jag själv är där.
    Jag märker ju hur upplivad; och faktiskt hur mycket bättre min mamma blir; när jag har tid att umgås med henne.
    Så även om hon nu hade en bula i pannan; och var blå i tinningen; så piggnade hon till av mitt besök.

    Bertil, tyvärr tror jag att det är just precis så; att gamla drogas ner och övermedicineras. De som är senila får psykosmediciner; och en rad andra mediciner som i sin tur gör att de blir ostadiga på benen; får yrsel….Och det här övermedicinerandet leder därmed i sin tur till fallolyckor.

    När gamla får ständigt laxermedel; som i sin tur gör att de inte kan kontrollera sin avföring; vilket i sin tur gör att de måste gå med blöjor; då finns det skäl till ifrågasättande.

    Så då säger jag som landstingsrevisorerna; vad är det för fel på vanlig pajalagröt eller plommon.

    Fler stimulerande aktiviteter och utflykter skulle med all säkerhet göra att behovet av antidepressiv medicin minskade.

    Vem skulle inte bli deprimerad av att gå dag ut och dag in; på en och samma avdelning; utan att ens få den stimulans som det innebär att komma utomhus och få en nypa frisk luft.

    Det finns så mycket mer som kan göras för gamla. Vattengympa, arbeta med lera, med färger, plantera växter, gå ut och fika på stan…

    Men till det finns inte personal. Och många läkare skriver slentrianmässigt ut medicin. Det kan räcka med att en anhörig hävdar att en åldrad människa är deprimerad för att läkaren ska ta fram receptblocket.

    Det skulle knappast vara möjligt att göra om det handlade om en yngre människa.

    En yngre människa antas nog själv vara i stånd att fatta beslut om huruvida hon vill medicinera eller inte.

    Nä; Anders. Jag tror inte att människan mår bra att ryckas ur sina personliga sammanhang och hem. Min mamma åldrades mycket märkbart och påtagligt och på mycket kort tid efter att hon ”rövats” bort till ett äldreboende.

    Jag tycker nog att även den personal som arbetar permanent på min mammas boende är bra.
    Dom är snälla både med mej och min mamma. Och jag imponeras över den oerhörda lyhördhet och förmåga till inkännande – d v s yrkesskicklighet – som somliga visar.
    Samtidigt tycker jag nog att det ibland känns mer som att min mamma bor på en arbetsplats än i ett hem.
    Som när jag köpt en blombukett med liljor till min mamma; hon älskar blommor; kommer dit ett par dagar senare; och får se att blombuketten flyttats in i mammas badrum; för att någon i personalen är känslig mot de här liljornas starka doft.

    Det är också ett stort bekymmer när alla tanter ses knalla runt ensamma; för att det bara finns två personal i tjänst; som är upptagna i något rum; med att tvätta, lägga eller ta hand om någon enskild människa.

    Det är alldeles för få.

    När det är för få som arbetar så ökar givetvis riskerna för de gamla.
    För att de ramlar; för att de behöver hjälp med något; en hjälp som de inte kan få; för att personalen är upptagen.
    Därmed försöker de kanske att hjälpa sig själva istället; och riskerar att skada sig.

    Det är inte acceptabelt.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>