Fikonpratare och kulturarbetare.

Publicistklubben höll en debatt i Luleå om den borgerliga alliansens kulturutredning och om tidskriftsstödet för en tid sedan.

Jag var där dels i min egenskap av fritidspolitiker i kulturnämnden; dels i min egenskap av medlem i Publicistklubben; eftersom jag är journalist/publicist.

Där stod någon som filmade; vilket senare visade sig vara Maggan – en vass sossetjej; som flyttat tillbaka till Norrbotten efter att ha bott söderut i många år.

Lägger in Maggans film längre ner i det här inlägget.

Det finns massor att säga om kulturarbetares villkor.

Men för att vara lite kort.

Kultur anses vara oerhört viktigt och livgivande i vårt samhälle.

För hälsa och möjligheter att hitta människors djup, tankar, själar…

Trots det tas det på något sätt för givet att kulturarbetare per definition är – och ska förbli –  en fattig skara.

Kulturarbetares talang och professionalitet; vare sig de arbetar med ord, toner, bilder  -förmodas vara gratis.

Kulturarbetare tycks betraktas som något slags missionärer.

En sann kulturarbetare förväntas gå klädd i säck och aska, brinna av en skaparlust så stark att alla grundläggande behov förmodas kunna täckas via en rejäl portion daglig havregrynsgröt.

Jodå, jag har egna erfarenheter.

Där jag förväntats bidra med min 30-åriga yrkesprofessionalitet; utan ersättning.

Eller så jag har suttit och svettats med att göra det jag behärskar;  det vill säga översätta ett absolut otillgängligt fikon/forskar/myndighets/politikerpråk till ett språk som gemene man kan förstå.

Och sedan fått uppleva att fikontalarna önskat att jobbet ska göras ogjort; det vill säga översättas tillbaka till de ursprungliga otillgängliga ordridåerna.

Det vill säga jag förväntas använda min professionella kunskap - men samtidigt ska jag inte göra det!! 

Det vore som att anlita en golvläggare för att när golvläggaren gjort sitt arbete, kräva att han ska riva upp golvmattorna igen;  eftersom jag inte under några omständigheter vill ha kvar fuktspärrarna.

Vem skulle för övrigt komma på tanken att fråga en mattläggare, en rörmokare eller en IT-konsult om de kan tänka sig att ställa upp och jobba gratis.

Det finns ett uttryck som lyder; kill your darlings.

Det innebär att den som arbetar professionellt med språklig kommunikation måste träna sig på att göra just det.

Stryka bort formuleringar eller stycken i texten som man förälskat sig i.

För att helheten ska bli förståelig.

Och det görs av två hänsyn.

För att innehållet ska återspegla det som sagts; och för att läsaren ska förstå det som sagts.

Tror att många av fikonpratarna behöver träna sig på att ” döda sina älsklingar”.

Många fikonpratare tycks tro att de framstår som mer kvalificerade och avancerade ju krångligare de talar.

Men det är precis tvärtom.

Det som är oklart tänkt; blir oklart formulerat.

Ju skickligare en publicist, pedagog, skribent – eller för den delen, politiker - kan uttrycka sina tankar desto enklare blir det att förstå.

Det är dessutom en avgörande del  i den yrkesmässiga skickligheten hos en journalist/skribent/publicist.

Att kunna analysera komplicerade processer och sammanhang och sedan göra dem intellektuellt  och språkligt begripliga.

I mina ögon finns det något djupt odemokratiskt i att använda ett språk som är så komplicerat och tillkrånglat att de som lyssnar går hem med fler frågor än svar inombords.

Det skapar ojämlikhet.

Människor som saknar specialistkunskaper, som har en genomsnittlig språkförståelse eller som rent av har ett främmande språk som modersmål – ställs därmed vid sidan om rätten till information/kunskap om vad som pågår i vårt samhälle.

Fikonspråk leder till ett demokratiskt underskott för många grupper.

En exkludering.

Apropå kulturarbetare; så måste jag passa på att tipsa om en bok jag just läst ut;  kulturarbetaren Gerda Anttis bok ”Min man David”.

En ljuvlig bok som nog måste läsas minst två gånger.

Här är ett citat:

”…Och jag säger till David att titta på bilderna i dina miltärhistorier, gör det!  Titta på militärparaderna där de sprätter med benen! Vad är det annat än en massa tuppar som är ute och kacklar! Och hur många kikarsikten de än har alla generalerna så inte ser de det, de har väl mösskärmen i vägen, och ser de det, att det kommer att sluta med ett rent helvete i slutändan, det där som de sätter igång med. Sluta med ruiner och lik.

Världstänkeriet är det som skriver historia, sen kommer gubbar med blänkande axelklaffar och blanka ränder överallt och börjar skjuta. Och av tänkeri om människor och livet finns det lika mycket i många romaner som det finns i dina böcker om världshistoria, säger jag, men såna böcker läser inte de där, ursäkta att jag säger det igen, de där skurkarslena, ja, Churchill läste böcker.

 Kan du tänka dig Bush och hans generaler sitta och läsa romaner om vanligt folk? Vanligt folk som de på ett eller annat sätt fått makten att styra över….Nej, säger jag, regeringar bestående av författare och musiker och målare och lärare och läkare och sjuksköterskor med för den delen, de skulle aldrig starta några krig. De skulle redan ha läst så mycket böcker så de skulle förstå hur det skulle sluta.”

  

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>