Min mamma har alltid pratat.
Mycket!!
Hon har varit som en vårbäck; nästan omöjlig att stoppa.
Numera säger hon mest; If you are….
Även om hon använder olika tonfall när hon säger det.
Hon kan säga If you are – med smeksam röst. Med upprörd röst, med konstaterande röst.
Hon kan säga det flera gånger när hon vill protestera mot något….
If you are, if you are, if you are…
Det har blivit en knut någonstans – en språkknut.
Jag tog hem min mamma från äldreboendet under en helg.
Hon sov här några nätter.
När hon varit här ett par dagar så började hon så smått att säga andra ord.. På svenska.
Kom inte hit; sa hon plötsligt när jag skulle ge henne medicinen; som hon inte ville ha.
Oj,oj,oj, vad du har mycket böcker, sa hon lidelsefullt när hon gick in i mitt arbetsrum.
En natt blev hon vresig.
Jag ville hjälpa henne att ta av klänningen; för att sätta på henne nattlinnet.
Hon vägrade ta min hjälp. Och fastnade i klänningen.
Det såg mer än dråpligt ut när hon alltmer ilsken satt fast med klänningen halvvägs över huvudet, och varken kom ut eller in.
Till slut drog hon ner klänningen igen; men var nu på uruselt humör.
Nu vägrade hon att klä av sig; eller för den delen att gå och lägga sig i sängen.
I ångande vredesmod beslöt hon att hon skulle ligga på sofflocket till min hårda träsoffa i köket, och det såg verkligen erbarmligt ut.
Insåg att jag inte skulle få en blund i ögonen om hon envisades med att ligga kvar där.
Bland annat för att jag skulle vara rädd för att hon skulle ramla ner och göra sig illa.
Ju mer jag försökte övertyga henne om att gå och lägga sig i den färdigbäddade sängen; desto tjurigare blev hon.
Jag försökte med att inte låtsas om henne; ganska länge.
Vilket jag insåg var den bästa vägen.
Till slut lyckades jag få upp henne från träsoffan.
Så småningom närmade hon sig sovrummet.
Spänningen var närmast olidlig.
Skulle hon slutligen besluta sig för att lägga sig i sängen.
Mja, inte riktigt.
Nu började hon med att plocka ihop allt löst i närheten; och lägga det i sängen.
Kuddar, dukar, filtar la hon i sängen…
Där skulle inte bli någon plats över för henne att sova på, insåg jag.
Jag plockade bort allt löst ur sängen; och gick in i badrummet för mina egna nattbestyr.
Blev borta så pass länge att hon fick möjlighet att fatta ett eget självständigt beslut.
Hon hade gått till sängs; välklädd; med mjukisbyxor, klänning, strumpor – och dragit täcket ordentligt över huvudet.
Jag andades ut; glad över att hon äntligen fick sin sömn.
Själv kunde jag inte sova efter den här ojämna maktkampen med min mamma, där hon varit den som definitivt avgått med segern.
Jag tog istället en av böckerna ur min bokhög vid sängen. Det råkade bli boken av Göran Persson, ”Min väg, mina val”.
Hade bara några sidor kvar i boken när min mamma vaknade till; och var sitt gamla jag igen.
Engagerat bläddrade hon i boken, tittade på bilder, granskade förteckningen över namn
i slutet; granskade kapitlens olika rubiker…
Hon pratade, kommenterade, log…
Hon var intensivt inresserad. Hon var sitt gamla jag; hennes ord porlade som ett vattenfall.
Men jag förstod nästan ingenting.
För när min mamma plötsligt vaknade till och sömndrucken började engagera sig i denbok jag läste så var det hennes eget modersmål som låg närmast.
Hon pratade finska.
Visst, jag har läst om det.
Att gamla människor som blir dementa kan förlora sitt andra språk och plötsligt bara minns sitt ursprungliga modermål.
Och min mammas modersmål är finska.
Något blev väldigt fel när Sverige tog emot arbetskraftsinvandrare och drev enassimilationspolitik så effektiv att vi som är deras barn- andra generationens invandrare - inte ens fick lära oss våra föräldrars förringade modersmål.
För förringat var det.
Eller för den delen; inte heller fick fulla möjligheter att lära känna och umgås med enbart finsktalande släktingar i Finland.
Den här natten när min mamma vaknade till och plötsligt var sitt gamla jag;och finskan rann ur henne som ett smältande vårbäck; skulle jag ha gett min högra arm för att veta vad det egentligen var för engagerade tankar som smattrade när hon bläddrade i min bok.