Messerschmittar och särskrivningar…

Häromkvällen höll bokförlaget Black Island Books en liten kulturbjudning och presenterade ett antal nysläppta böcker av några författare och kulturarbetare här i Norrbotten.
Peo Rask, Mona Mörtlund och Hans Olov Ohlson.

Jag hade väntat med en viss spänning på just ”Messerschmittsakademien” av Hans Olov Ohlson eftersom jag hört uttrycket fara mellan väggarna som ett internt självironiskt skämt mellan kollegor på en av mina tidigare arbetsplatser.

Messerschmittar är alltså en omskrivning för besserwissrar.

Kan bara inte avhålla mej från att låna några särskrivningar som messerschmittarna i boken räknar upp som exempel på en farsot som sprider sig i massmedierna:

”Billiga barn cyklar. Djupfryst kyckling lever.
Ensam stående kvinna. Fel sökning pågår. Full vuxen kamrer…
Glad packad räkmacka. Gul nackad papegoja. Halv akustisk gitarr. Halv bror. Hand tvättas separat. Helly Hansen super under ställ. Häst skjuts på torget kl 14.
Ingen vidare utbildning krävs. Kassa medarbetare. Matt försäljare….”

Ja, det finns fler roligheter…

Men också allvarligheter.
Inte minst en vasst formulerad mediekritik.

I själva verket inleds boken med att huvudpersonen säger upp sig med det slags väl valda ord som det med all säkerhet är fler som sitter och filar på emellanåt i sina drömda uppsägningsbrev:

”…Du är en helt igenom inkompetent ledare, oförmögen att samla din redaktion och att vinna medarbetarnas förtroende. Ditt ledarskap är en skam för 2000-talet.
Under din ledning kommer den här tidningen att gå under, vilket upplagesiffrorna också antyder.
Du har med din samlade inkompetens lyckats avskaffa själen i den här en gång så hedervärda tidningen, och då menar jag själen både i företaget och i dess produkt.”

Ord och inga visor; från bokens huvudperson som sadlar om och öppnar antikvariat istället – i en annan låglönebransch.

Har personligen funderat åtskilligt kring fria kulturarbetares villkor.

Det talas ständigt om kulturens stora betydelse för människors välmående.
Samtidigt är väl de flesta av oss vana vid att möta mängder med kulturarbetare som lever under mycket ansträngande privata ekonomiska förhållanden.
Människor faller närmast i gråt över riskerna med att lönerna i Sverige dumpas genom att det plockas in arbetare från andra länder; som arbetar under avtalsenliga löner.
Men när det kommer till kulturarbetares ekonomiska villkor hörs inga högljudda debatter om dumpade löner.

Av någon anledning tycks det råda ett slags outtalad konsensus om att människor som arbetar med kreativa uppgifter ska drivas av en nästan religiös skaparlust; och därmed även ha någon slags överjordisk förmåga till att överleva av allenast manna från himlen.

Mer om det en annan gång; personligen anser jag att vi borde införa kulturarbetarlön.

Tills vidare; ytterligare några uppiggande särskrivningar ur boken:

”…Mässa för små företagare. Pris för slag. Rak apparat. Rök fritt. Sjuk sköterska. Sjö nära tomt till salu. Skum släckare. Student plakat….”

Kommentarer (22) »

  • Anders Nilsson skriver:

    Jag läste det där uppsägningsbrevet och kom osökt att tänka på ett par politker som jag har haft en del duster med. De har också suttit, relativt välbetalt kan man förmoda, centralt i ett parti som börjar på s och slutar på iet. Där har de röstat för, varit ministrar och skrivit program för samma parti, utan att skriva uppsägningsbrev när de  inte varit överens om politiken. De behöver nämligern inte skriva uppsägningsbrev, de behöver bara skylla på andra. Det var andra som gjorde fel, själva satt de där bara mitt i smeten, röstade ja och amen och hade rätt, men så var det dom andra, de som hade fel, som förstörde allt och därför ska bära skulden. Det här utspelades under period då även en del andra språkliga innovationer gjordes. Tex så omdefinerades ordet ansvar till  lönetillägg,och därmed avskaffades också andra  möjliga tolkningar av ordet. På så sätt så blev det fullt legitimt att sitta kvar, rösta för och i praxis genomföra politiken samtidigt som man tog avstånd från den och kunde skylla på anddra. Sinn rikt.

  • helena skriver:

    Jadu, Anders. 

    Att ansvar – och kompetens – kan omdefinieras till lönetillägg; det finns det väl tyvärr ett flertal exempel på; från de mest skilda områden.
    Även inom medievärlden.

    Erinrar mej plötsligt en annan chef som lämnade medievärlden i vredesmod; förkunnandes att tidningens styrelse bestod av döda fiskar.

    Månne vilket parti du kan tänkas syfta på; som börjar på s och slutar på iet…
    Där fick jag lite att grubbla på :)

    Sinn rikt…

    He, he..Det var en rolig särskrivning.

    Vi arbetar med felanalys.
    Eller; vi arbetar med fel analys.
    Kan den möjligen vara applicerbar på ditt resonemang ovan?

    I tider som dessa tror jag att vi båda behöver piggas upp med ytterligare några särskrivningar ur ovan nämnda bok:

    ”…Van vård.
    Vi arbetar med fel analys.
    Vi behöver 50 öringar.
    Vila ej under armarna på bordet.
    Vi kan ej ta emot 1000 lappar.
    Äldre dam och herrcykel köpes.
    Öppet mellan dagarna.
    Jag uppfyller alla sex önskningar.
    Jag älskar dig – skit mycket….”

    Kan bara inte avhålla mej från att citera ännu ett exempel – men på syftningsfel.
    ”Spatserkäpp borttappad av äldre herre med silverknopp i ändan.”

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Nej för fan! Inget pluttegullande med kulturarbetarna. Kultur ska tas på allvar och räknas till den så kallade verkligheten. Kulturarbetarlön vore säkraste sättet att avskärma kulturen från den verklighet där den har en förutsättning att tas på allvar.
         Jämför med hur Maria Schottenius med flera tyckte att Anna Odell skulle ha sluppit straff för sitt oredliga förfarande (heter det så?), med motiveringen att hon gjorde det i kulturens namn och att det ”inte var så farligt”. Utan att begripa att den inställningen sätter konsten och kulturen på undantag. Där hon själv redan sitter, föralldel – hur många bryr sig om DNs kultursida?
        Jag är själv kulturarbetare och träder ut i relativ arbetslöshet om mindre än en månad. Det ska bli intressant, bland annat.

  • helena skriver:

    Jamen, bäste Mattias…
    Kulturarbetarlön skulle möjligen kunna vara förenad med vissa villkor; riktigt hur dom skulle se ut har jag inte hunnit fila ihop riktigt ännu. :)

    Ponera nu att det är så att de vassaste poeterna faktiskt inte har de vassaste armbågarna.
    Det kan ju vara så att det finns ett antal oupptäckta konstnärer eller poeter som inte lyckats ta sig upp på den kulturella parnassen; av simpla ekonomiska skäl.

    Det ska finnas förutsättningar för att skapa utan att vara rikt gift eller ha fått ta över kosing och kontakter via sina föräldrar.

    För övrigt så tillhör jag Anna Odells fanclub; inte i första hand för att det hon gjorde betraktas som kultur; utan för att hon visade fram missförhållanden som inga andra brytt sig om att visa; eller förmodligen inte ens varit medvetna om att de finns.

    Tror inte jag har så mycket gemensamt med medelklassiga storstadskulturklickar som Schottenius.

    Faktiskt.

    Trist; att du hamnar i relativ arbetslöshet.  Ja, dom skär ju ner i parti och minut i medievärlden.

    Själv skulle jag mer än gärna byta jobb; sjöman vore grejor; men idag måste man ju ha minst tre års utbildning för att ens ha chans att platsa ens som hoppilandkalle.

    Medievärlden börjar väl snart vara en skitbransch; åtminstone vad gäller modernt arbetsmiljötänk och modern arbetsorganisation; och åtminstone i tidningsvärlden.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Som medlem i Odells fanclub borde du applådera domslutet, tycker jag. Det är först nu det börjar likna konst, tycker jag, när juridiken bjuder upp till dans.  Självklart borde hon ha dömts efter samma kriterier som alla andra. Det gjorde hon inte, det konstnärliga uppsåtet ansågs vara en förmildrande omständighet. Men att bli dömd, det är att bli tagen på allvar som medborgare. Schottenius med flera visar med sin inställning att de inte tar konsten på allvar. Liksom att de inte begriper en så grundläggande sak som allas likhet inför lagen.
    Jag hoppas att du med detta förstår att jag inte har något emot Odells tilltag, allraminst som jag inte har sett vad hon åstadkom utifrån det hela. Men självklart ska hon stå till svars, inte åberopa någotslags konstnärsgräddfil. Men det har hon väl heller inte gjort, det är andra dumskallar som gör det åt henne.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Bör poesi vara en födkrok? Jag tvekar.

  • helena skriver:

    Nog måste väl poesi kunna vara en ”födkrok” på samma sätt som rörmokare, golvläggare, banktjänstemän, läkare, vårdbiträden förväntas kunna försörja sig på sitt kunnande och för den nytta de gör för samhället.
    Vad vore vårt samhälle utan poeter, musiker, författare, konstnärer….
    Tomt, platt, färglöst, innehållslöst – och omänskligt. 

    Anna Odell; tja, jag vet inte; det har ju i debatten gjorts jämförelser med Günther Wallraff; att hans grävande ansågs obekvämt för samhället; för att det avtäckte oönskade missförhållanden.
    Det är ju det Anna Odell också gjort; även om det skett i konstens form.
    Hon ska till min stora glädje faktiskt komma hit till Luleå längre fram; det ska bli jätteintressant att äntligen få se utställningen.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Och så det här med kulturarbetarlön… Alltså, visst… Men problemfritt är det inte. Någon ska bedöma vem som är berättigad en sådan lön och vem som blir utan. Rimligen politiker. Med all respekt för självuppoffrande fritidspolitiker, men politikerproffsen bildar, menar jag och många med mig, en självgod överklass som i ringa utsträckning har det allmännas bästa för ögonen, och som med sitt agerande i FRA-omröstningen och liknande har visat prov på en grund demokratisyn. Jag tror att konsten och det fria ordets företrädare inte i någon större utsträckning bör göra sig beroende av dem.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Wallraff gjorde inget olagligt. Det gjorde däremot Odell, och får nu står till svars för det. Inget konstigt med det. Den civila olydnadens estetik och etik är väl utmejslad.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Inte blev väl Sovjetunionen särskilt mycket mer glänsande och färgrikt av sina statligt avlönade kulturarbetare? Jag tror inte att staten är någon särskilt bra uppdragsgivare för kulturen. Åtminstone bör inte kulturen i alltför hög grad bero därav.

  • helena skriver:

    Nej, det kan du ju ha helt rätt i; om fria kulturutövare blir beroende av politiskt godtycke; och politiska kontakter; då blir det ju definitivt inte heller bra.
    Men frågan är om det inte redan idag finns ett slags kulturnepotism i olika sammanhang.
    Hur villkoren skulle se ut för kulturarbetarlön har jag som sagt inte riktigt lyckats lista ut.
    Men någon möjlighet borde det ändå finnas så att de som ännu är nya åtminstone inledningsvis skulle kunna ha någon form av ekonomiskt stöd; så att de kan få en chans att prova sina vingar; och uttrycka vad de kan.
    Idag är det väl tvärtom; att de som exempelvis är författare närmast kan få livstidsstipendium som författare; men först efter att de via ett antal uppmärksammade böcker visat att de är skickliga författare.

    Günther Wallraff var på sin tid utsatt för rättsliga prövningar efter att ha varit ute och grävt; kommer inte riktigt ihåg vilka jobb det gällde; men jag har för mej att han frikändes i samtliga fall.

    Jag tycker Anna Odell har gjort ett grävjobb; och att göra sådan stor affär av hur mycket hennes natt på psyket kostat samhället, tycker jag närmast är latterligt – för att använda ett danskt uttryck.

    Hur många blir inte feldiagnosticerade; odiagnosticerade, eller utan hjälp överhuvudtaget; vilket ju exempelvis slutat med att deprimerade människor skickats hem; och sedan tagit livet av sig.
    Hur mäter man sådana missar i samhällskostnader?
    Eller människor som tvingas bära huvudansvaret för psykiskt sjuka anhöriga; och därmed inte orkar leva ett eget fullt liv – vare sig privat eller yrkesmässigt.
    För att det inte finns tillräckligt stöd att få från samhället; och för att samhällets offentliga verksamhet medvetet bedriver rovdrift på friska anhörigas ansvarskännande.

     

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Nu blandar du bort korten Helena. Många människor har gjort betydligt värre saker än Anna Odell, men har det med saken att göra? Vill du kräva absolut rättvia lär du få vända dig till en gudomlig instans.
    Jag begriper verkligen varför Odell inte skulle straffas. Det borde tvärtom vara i hennes och sakens intresse – desto mer uppmärksammas den ju. Och har du verkligen satt dig i deras personers plats, som var tvungna att handskas med henne? Poliser och vårdare har ett emotionellt nog tufft arbete utan att de ska behöva tas med falska hysterikor också. De har all anledning att känna sig utnyttjade och kränkta.
    Latterligt? Ja, juridik är ett djävla gnetande. Det är juridikens sätt att fungera. Icke desto mindre förtjänar den respekt, med alla sina brister. Polisernas och vårdarnas heder såg den till, i det här fallet. Det lär göra det lättare för dem att arbeta vidare.
    Trevligt nog gäller detsamma Anna Odell. Också hennes arbete lär ha underlättats genom juridikens latterliga gnetande.
    Varför denna vilja att sopa under mattan som både du och Maria Schottenius visar prov på? Därför att det är bekvämare att drömma sig en verklighet än att se den som finns, kanske?

  • helena skriver:

    Ska inte du gå med i facebook, för övrigt Mattias; så vi kan språkas vid där också.
    Det vore kul.
    Fast det kanske inte funkar när du är på en annan kontinent?

  • helena skriver:

    Jamen vad Anna Odell visade fram var ju just bristerna inom psykiatrin; d v s att hon genom att spela kunde bli både tvångsbältad och inlagd.
    Sådana felaktiga bedömningar sker med all säkerhet även i den andra riktningen; d v s att människor som behöver hjälp inte får det.
    Jag har inte sett vad Maria Schottenius skrivit om saken; så jag får väl ta och göra det; det kanske rent av kommer att visa sig att jag håller med henne i sakfrågan :)
    Jo, det är väl bra att man vaktar polisers och vårdares heder. Men jag är övertygad om att de som tillhör samhällets mest utsatta – och dit räknar jag definitivt de som är allvarligt psykiskt sjuka – har oändligt mycket svårare att göra sig hörda om de försöker påtala missförhållanden.
    Det räcker med att gå till folktandvården för att känna sig maktlös; enligt mina erfarenheter.

    I fallet med drabbade vårdare och poliser; jo, deras känslor kan man ha förståelse för; men min förståelse är trots allt större för den brist på vård som många psykiskt sjuka tvingas genomlida idag.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Fortfarande förstår jag inte vad det är för hemskt som övergått Anna Odell. Dagsböter. Helt i linje med det brott hon har begått. Jag menar, det är knappast halshuggning vi talar om – DÅ hade jag protesterat.
    Om man vill spela hjälte och utanför den demokratiska ordningen påtala missförhållanden – som Odell ville och gjorde, liksom Wallraff, liksom Gandhi – ja, då får man vara beredd att betala priset för det. Wallraff gjorde det, Gandhi gjorde det – och de gjorde det med tacksamhet, eftersom det bara ytterligare stärkte deras sak.
    Men att å ena sidan ta sig rätten att spegla ett missförhållande på ett sätt som går ut över andra, men å den andra inte vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen – det är bara  högmod; som att man vore en utvald med rätt att spela efter egna regler, ”konstnär” bevars, ”journalist” bevars. Det har man inte. Civil olydnad kan vara etiskt rätt och riktig, men måste för att fungera vara beredd att betala för sina juridiska konsekvenser till sista öret. Annars är den verkningslös.
    Facebook? Nejtack, jag har provat på det och tyckte inte om det.

  • Helena skriver:

    Fast högmod är väl det sista som varit drivkraften för Anna Odell eller Wallraff.
    Den absoluta motsatsen skulle jag väl vilja säga.

    Eftersom det här övergick från särskrivningar till Anna Odell så får jag väl ta och lägga in diverse länkar om Anna Odells samhällsinsats.

    Här, här, här, här,  och så vidare…

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Inte högmod? Jag skulle inte vara så säker.

    Var och en som väljer att spela en hjälteroll balanserar på högmodsgränsen, det tror jag är oundvikligt. Många träder över den.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Filmtips i anknytning till temat högmod/offerrollen: Dogville av Lars von Trier.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Anna Odell har väl heller inte motsatt sig domen, eller? Snarare ödmjukt funnit sig i den. Bra isåfall.

    Däremot ger både de kulturnissar som försvarar henne och journalistfackets ordförande(som märkligt nog tycks se en yrkessyster i Anna Odell uttryck för ett högmodigt synsätt, genom att tycka att just deras verksamheter ska hanteras annorlunda av lagen. ”With a license to do vafan som helst liksom”, det är ju journalistik, eller kultur. När principen om likhet inför lagen i själva verket hör till de finaste vi har! (Och undantag görs bara för de svaga: barn och mentalt oförmögna.)

  • helena skriver:

    Anna Odell är ju inte på något sätt mentalt oförmögen; däremot var det väl så att det var just hennes egna erfarenheter av utsatthet och maktlöshet i psykvården som var drivkraften när hon gjorde sitt jobb.
    För mej är det ganska oväsentligt om hennes avtäckande beskrivs som kultur eller samhällskritik…

  • gerhard skriver:

    Några av er skulle kanske tänka er å vara medlemma i Resurs.Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället
    http://resurs.ning.com/ Alla behövs där. Viita du hadde en intresant blogg här. Personligen häller jag med i att Låt oss slippa aliansen.
    Du verkar kunna skriva. Så välkommen till resurs på studie besök. Där behövs alla. har man en vass penna desto bättre.
    Lycka till i era liv.

  • Helena skriver:

    Tack Gerhard…  Den politik som förs nu är ofattbart inhuman inte minst för att den slår hårt mot människor som i många fall redan ligger ner och som inte har tillräcklig ork för att höras.

    Här är bara ett exempel från dagens Norrbottens-Kuriren.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>