Och så blev även Michael Jackson till partipolitik…

Jag tar mig för pannan.

Är det verkligen möjligt. 

Nu har plötsligt till och med Michael Jacksons död förvandlats till partipolitik.

För Mona Sahlin har nämligen sagt att hon beundrade honom; liksom hon beundrar alla andra som vågar vara udda; och annorlunda, och som inte riktigt passar in…

Jag kan ju förstås undra hur stort kändisskap och hur stora inkomster man måste ha för att anses vara så annorlunda och missanpassad så att det börjar värka även i toppolitikers hjärtan.

Hur som helst; att Mona Sahlin beundrar Michael Jackson blev tydligen nästan en viktigare politisk fråga än Almedalen.

De kritiska kommentarerna apropå Mona Sahlins inlägg på Newsmill lät inte vänta på sig; och det gjorde inte heller de försvarande kommentarerna på s-bloggen.

Vågar man uttrycka en diskret åsikt om Michael Jackson; utan att dras in i den politiska hetluften.

Jag gillar hans musik skarpt; och jag gillade – om möjligt –  hans sätt att dansa ännu skarpare.

Kommentarer (10) »

  • Anders Nilsson skriver:

    Siktar du på partiledarposten? :)

  • helena skriver:

    He, he…Där var du rolig.
    Jag är rätt nöjd med en ministerpost faktiskt :)
    Kulturminister kanske :) !!
    Fast först måste jag försöka luska ut i vilken allians Michael Jackson hör hemma; vänsteralliansen eller högeralliansen.

    Månne vad Piratpartiet tycker i dagar som dessa när allt som har med Jackson att göra blir hårdvaluta; och säljer slut i de vanliga kanalerna.

  • Stefan Lejonbalk skriver:

    Bilden av personlige Mys-Mona stärks…fast det sker dock på bekostnad av hennes politiska auktoritet. Sen kan jag väl ha lite olika synpunkter på att man hyllar Jackson..det kanske är lite ofint att ta upp – men…han opererade om sig för att få en annan hudfärg…och hans relation till barn är vad jag vet fortfarande lite tveksam…..visst jag kan ge han att han var en talangfull musiker…men i övrigt har jag inte mycket positivt att säga…

  • helena skriver:

    Ja, personligen har jag nog lite svårt att förstå Mona Sahlins känslosamma artikel om Michael Jackson.

    Jag tycker om hans musik; och hans dans.

    Vad gäller allt övrigt som sagts och skrivits om honom så har jag inte brytt mej om att fördjupa mej i det.

    Han känns som en väldigt perifer person för mej i övrigt.

  • Helena skriver:

    Den bästa artikel som skrivits om Michael Jackson; enligt min son; som har gått igenom alla artiklar som skrivits sedan Jackson gick bort.

    Så därmed länkar jag till den artikeln här.

  • Bo Widegren skriver:

    Jag frågar mig samma sak: är det verkligen möjligt att någon kan missförstå Monas fina minnesord över Michael Jackson?  Känner man Monas vanor så vet man att bl.a.  Michael Jacksson och Bruce Springsteen hör till favoriterna.  Skulle då en partiledare  inte vid ett dödsfall bara kunna få vara kärleksfull, ömsint och visa sina känslor inför det som har skett?  Du borde verkligen skämmas ögonen ur dig för satmaretendenserna som sannerligen finns tillräckligt mycket på  borgerliga bloggar. 

    Dessutom är den artikel du hänvisat till som den bästa inte – såsom Monas minnesord – ett personligt dokument utan mer en socialpsykologisk skildring utan någon som helst personlig touch.  Jo, en del föredrar det framför att visa känslor. 

  • Bo Widegren skriver:

    PS på min blogg skrev jag långt före dig en blänkare på samma tema men med helt annan slutsats:
    Michael Jacksson, tankar av Mona Sahlin – eller om hatets kackafoni… http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=33928

  • helena skriver:

    Jo, jag har sett ditt inlägg om Mona på s-bloggen.
    Jag ser inga satmaretendenser i mitt inlägg; det var mer ett konstaterande att allt tycks kunna bli partipolitik.
    Om man läser kommentarerna omkring Mona Sahlins känslor och tankar kring Michael Jackson.

    Det är väl en himla tur att jag också gillar Michael Jackson; liksom Mona Sahlin; annars hade jag väl fått mina fiskar varma av dej.
    Då hade jag väl ansetts ingå i någon Mosa-Mona kampanj igen.

    Jag tycker nog att även den artikel jag länkade till är ganska känslosam.

    Personligen gillar jag bland annat Van Morrison och Pink Floyd.

    Är det tillräckligt politiskt korrekt?

  • Bo Widegren skriver:

    Får jag påminna bara om inledningen:” ….Jag tar mig för pannan.  Är det verkligen möjligt.   Nu har plötsligt till och med Michael Jacksons död förvandlats till partipolitik.” 

    Kan det sägas tydligare?  Jag vidhåller varenda ord jag sa i min förra kommentar.   Men tillfogar  att du i din kommentar försöker svänga dig och blanda bort korten.  

    Du försöker också få det till att jag på något sätt är en slags åsiktspolis för det politiskt korrekta.  Det är ett enkelt skamgrepp för att kringgå detta att behöva stå för sina dumheter.

  • Helena skriver:

    Bäste Bo.
    Javisst, skrev jag precis så.
    Och det var just vad jag menade.
    Och jag tycker nog att du var en av medaktörerna.
    Det är i alla fall trevligt att även en bitch som jag får besök av en surkart som dej emellanåt. :)

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>