Mammor och Göran Persson – på finska

Veckans bloggtema – mamma – föreslår Mymlan.

Rätt tänkt.

Jag har tvinnat och vänt och grubblat och förtvivlat kring de erfarenheter jag tvingades göra när min mamma blev gammal.

Möjligen dement.

Nä, jag är ännu inte övertygad.

För att ingen läkare ännu visat att det gjorts tillräckligt omsorgsfulla undersökningar för att ställa en sådan diagnos.

Vilket i sig är ett underbetyg åt läkarkåren.

För mig räcker det inte med att en läkare kommer inkutande till mamma, pratar med så hög röst så att till och med jag hukar mej, och förväntar sig att min mamma i en sådan situation ska vara kapabel att fylla i ett MMT-test.

Har försökt acceptera att jag förlorat min mamma; hennes goda råd; hennes klipska kommentarer….

Att jag möjligen förlorat henne till något som kallas demens.

Men som en dotter som håller av min mamma djupt behöver jag få prov på betydligt större omsorger och betydligt mer noggranna undersökningar för att bli övertygad.

Att en läkare gjort en MMT-test just när min mamma blivit bortrövad till ett tillfälligt boende och mot sin vilja blivit tvångsmedicinerad med mediciner som hon skulle ha tackat nej till; om hon blivit lyssnad på; inger inte tillräckligt förtroende.

För faktum är att min mamma blev riktigt dålig – EFTER att hon tvingats bort från sitt hem; EFTER att hon blivit påtvingad en god man; EFTER att hon tvingats in på ett äldreboende.

Det var EFTER det som hon successivt blev sämre.

Min mamma har alltid pratat.

Mycket!!

Hon har varit som en vårbäck; nästan omöjlig att stoppa.

Numera säger hon mest; If you are….

Även om hon använder olika tonfall när hon säger det.

Hon kan säga If you are – med smeksam röst.

Med upprörd röst, med konstaterande röst.

Hon kan säga det flera gånger när hon vill protestera mot något….

If you are, if you are, if you are…

Det har blivit en knut någonstans – en språkknut.

Jag tog hem min mamma från äldreboendet under en helg.

Hon sov här några nätter.

När hon varit här ett par dagar så började hon så smått att säga andra ord..

På svenska.

Kom inte hit; sa hon plötsligt när jag skulle ge henne medicinen; som hon inte ville ha.

Oj,oj,oj, vad du har mycket böcker, sa hon lidelsefullt när hon gick in i mitt arbetsrum.

En natt blev hon riktigt vresig.

Jag ville hjälpa henne att ta av klänningen; för att sätta på henne nattlinnet.

Hon vägrade ta min hjälp.

Och fastnade i klänningen.

Det såg mer än dråpligt ut när hon allt mer ilsken satt fast med klänningen halvvägs över huvudet; och varken kom ut eller in. 

Till slut drog hon ner klänningen igen; men var nu på uruselt humör.

Nu vägrade hon att klä av sig; eller för den delen att gå och lägga sig i sängen.

I vredesmod beslöt hon att hon skulle ligga på min hårda träsoffa i köket; och det såg erbarmligt ut.

Insåg att jag inte skulle få en blund i ögonen om hon envisades med att ligga kvar där.

Bland annat för att jag skulle vara rädd för att hon skulle ramla ner och göra sig illa.

Ju mer jag försökte övertyga henne om att gå och lägga sig i den färdigbäddade sängen; desto tjurigare blev hon.

Jag försökte med att inte låtsas om henne; ganska länge.

Vilket jag insåg var den bästa vägen.

Till slut lyckades jag få upp henne från träsoffan.

Så småningom närmade hon sig sovrummet.

Spänningen var närmast olidlig.

Skulle hon slutligen besluta sig för att lägga sig i sängen.

Mja, inte riktigt.

Nu började hon med att plocka ihop allt löst i närheten; och lägga det i sängen.

Kuddar, dukar, filtar la hon i sängen…

Där skulle inte bli någon plats över för henne att sova på, insåg jag.

Jag plockade bort allt löst ur sängen; och gick in i badrummet för mina egna nattbestyr.

Blev borta så pass länge att hon fick möjlighet att fatta ett eget självständigt beslut.

Hon hade gått till sängs; väl klädd; med mjukisbyxor, klänning, strumpor – och dragit täcket ordentligt över huvudet.

Jag andades ut; glad över att hon äntligen fick sin sömn.

Själv kunde jag inte sova efter den här ojämna maktkampen med min mamma; där hon var den som definitivt avgick med segern.

Jag tog istället en av böckerna ur min bokhög vid sängen.

Det blev boken av  Göran Persson ”Min väg, mina val”.

Hade bara några sidor kvar i boken när min mamma vaknade till; och var sitt gamla jag igen.

Engagerat bläddrade hon i boken, tittade på bilder, granskade förteckningen över namn i slutet; granskade kapitlens olika rubriker….

Hon pratade, kommenterade, log

Hon var intensivt intresserad.

Hon var sitt gamla jag; hennes ord porlade som ett vattenfall.

Men jag förstod nästan ingenting.

För när min mamma vaknat till sömndrucken och plötsligt engagerade sig i den bok jag läste; så var det finska hon pratade.

Visst; jag har läst om det.

Att gamla människor som blir dementa kan förlora sitt andra språk; att de plötsligt bara kommer ihåg sitt ursprungliga modersmål.

Min mammas modersmål är finska.

Något blev väldigt fel när Sverige tog emot arbetskraftsinvandrare och drev en assimilationspolitik så effektiv att vi som är andra generationens invandrare inte fick något aktivt stöd för att lära oss våra föräldrars modersmål.

Den här natten när min mamma vaknade till och plötsligt var sitt gamla jag;  och finskan rann ur henne som ett vattenfall; skulle jag ha gett min högra arm för att få veta vad det egentligen var för engagerade tankar som smattrade när hon bläddrade i boken av Göran Persson.

Kommentarer (2) »

  • Ämma skriver:

    Heja Mamman!
    Äldreomsorgen är bra på att sätta bälten på folk, inte bara fysiska. Heja dig som tar din mamma på allvar trots att hon inte längre är som hon brukar. Dement eller ej, alla förtjänar att bli tagna på allvar och sin röst hörd!

    Lycka till i framtiden!

  • helena skriver:

    Tack Ämma.
    Som jag brukar gilla att säga;  ett samhälles humanitet kan mätas i hur man behandlar gamla, sjuka och barn.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>