Anna Odell borde få guldspade – inte släpas inför tinget

Redan från start har jag sympatiserat med Anna Odells konstprojekt. 

Redan innan jag läst mej till hennes egna erfarenheter föreföll hennes projekt att ge röst åt de mest maktlösa.

De som drabbats av psykisk sjukdom.

En annan utsatt grupp är förstås även gamla som vårdas i äldreboenden -och som riskerar att schablonmässigt stämplas som dementa och därmed bli tvångsmedicinerade med psykosmediciner eller antidepressiva piller.

I takt med att debatten om Anna Odells konstprojekt fortsatt har makten på alldeles egen hand klätt av sig alldeles naken och demonsterat sin frustration över att inte få behålla sitt ensidiga tolkningsföreträde.

I just det här konstprojektet har bland annat David Eberhard, f d överläkare i psykiatri vid S:t Görans psykakut, fått det tvivelaktiga nöjet att personifiera maktfullkomligheten.

Något han väl kan sägas ha gjort med den äran.

David Eberhard har upprörts så till den grad över att makten blivit avklädd så att sjukhuset både polisanmält Anna Odell och uttryckt stor indignation över hur mycket Anna Odells konstprojekt – och övernattning på psykakuten – kostat skattebetalarna.

Vad beträffar det ekonomiska så är det mesta sannerligen ganska relativt.  

Kostnaderna för Anna Odells konstverk måste ju betraktas som en spotta i havet; om de jämförs med de kostnader AMFs styrelseledamöter Wanja Lundby-Wedin och Göran Tunhammar samt vd.n Christer Elmehagen förorsakat människor i allmänhet.

Feldiagnoser ställs ständigt inom vården.

Självklart gäller detsamma för den psykiatriska vården.

Något som Anna Odell härmed bevisat med all tänkbar tydlighet.

Genom att enbart spela psykotisk kunde hon få både polis och psykiatri att ta fram hela maktartilleriet; i form av både fysisk och medicinsk övermakt.

Den andra sidan av myntet är ju given.

Om hon genom att spela psykotisk kunde bli både tvångsbältad och medicinerad av personal som förväntas ha psykiatrisk kompetens så måste ju risken vara lika överhängande för att den som är psykiskt sjuk får fel diagnos eller lika illa;  att den friske diagnosticeras som sjuk.

Hur ska en person som etiketterats med en allvarlig psykiatrisk diagnos ens ha en chans i helvetet att ifrågasätta sin vård – eller sin diagnos – med det slags övermakt som psykiatrin har till sitt förfogande.

Risken är väl att ifrågasättandet i sig ses som ett uttryck för någon psykiatrisk diagnos.

Erinrar mej gamle Michel Foucault som anser att fängelsets makt att straffa  inte skiljer sig nämnvärt från makten att bota eller makten att uppfostra;  att fängelsets syfte i första hand är att skapa ett maktförhållande och ett schema för individuell underkastelse; att samhället får allt fler disciplinära organisationer; att psykologin, skolan, socialhjälpen och det sociala arbetet övertar alltmer av makten att kontrollera, bestraffa och belöna…

Ju mer jag läser om Anna Odells egna erfarenheter desto skarpare framträder den samhällsbild hon vill visa med sitt konstprojekt.

När jag så läser min Foucault blir den övermakt Anna Odell säger sig vilja visa fram; ännu mer påtaglig med tanke på att hon nu också åtalats för sitt konstprojekt.

Jag förstår inte vad av det hon gjort som skulle vara åtalbart.

Att  psykiatrins företrädare känner sig kränkta för att deras otillräcklighet i yrkesutövningen blivit glasklar.

Att några goda människor som försökte hjälpa henne när hon fanns ute på bron känner sig ledsna och bedragna.

Att hon upptagit en säng på psykakuten under en natt….

Anna Odells arbete beskrivs som ett konstprojekt.

Jag kan tycka att det i lika hög grad är ett avslöjande politiskt och socialt dokument;  ett journalistiskt grävjobb – som inte andas ett uns av populism.

Nu är ju Anna Odell konstnär och inte journalist; annars skulle jag ha sett henne som en värdig mottagare till det pris i form av en guldspade som Grävande Journalister brukar dela ut en gång per år.

Och här, här och här är några länkar där det går att läsa mer om Anna Odell.

Kommentarer (5) »

  • Leif skriver:

    Vad ont har jag gjort när t.o.m katten gillar Anna Odell och hennes konstnärliga syn på tillvaron? Han är inte att leka med när han sätter den sidan till, har arton sylvassa klor så jag ges just inget annat val än att hålla med.

    Okey, stora guldspaden till Anna Odell. Hennes media är konsten och hon tänjer på gränserna, så varför inte?

  • Erik skriver:

    Hey – du skriver otroligt bra!
    Skulle läsa en och fastnade en timme.
    Kör hårt!

  • helena skriver:

    Tack, Erik.  Roligt att du fastnade. :)

  • pappa B skriver:

    Jag fastnar aldrig men visst tusan skall Odellskan ha en spade. En ask praliner med för en spade kan man inte gotta sig med. En rejäl pungspark åt den så välinlindande vården. Dessutom tycker jag att den sitter rätt bra i tiden.
    Hej lilla röda Vita (låter som en dansk hejaremsa)
    på dem bara…
    pappa B

  • helena skriver:

    Pappa B:  Roligt att se att du är tillbaka från dina resor runt världen. Piggade upp mej med att läsa din blogg igår; precis vad jag behövde för att bli gladare.
    Läsa om dina resor; och dina humoristiska reflektioner när du reser.
    Hehe

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>