Usch och fy för Helle Klein

Jag brukar känna ett visst förbehåll för Helle Klein.

Har hört henne delta i debattprogram; och formulera intressanta tankar och kunskaper.

Men samtidigt har det ofta känts som att hon varit duktigare på att tillägna sig – och vidarebefordra -andras kunskaper  - än på att formulera och tänka genuint egna tankar.

Blir alltså inte alldeles förvånad när jag på bloggportalen Newsmill får läsa om Helle Kleins osmakligt guldkantade ekonomiska villkor som anställd vid Aftonbladet.

Jag säger bara; usch och fy för Helle Klein.

Kom just hem från en resa till Stockholm; dit jag åkte för att delta i årsmöte för Frilans Riks.

Åkte alltså ner som företrädare för Norrbottens frilansklubb.

Tog tåget ner; sisådär 14 timmars resa; valde sovvagn ner i förhoppningen att kunna sova väl eftersom jag skulle gå direkt från tåget till mötet.

Rullade mitt bagage från centralstationen till ABF-huset; taxiresor är för dyra… 

Blev trots allt väckt av andra i kupén; så jag var ganska slut under den första dagen i Stockholm; d v s dagen för årsmöte och motioner.

Med nöd och näppe orkade jag delta vid kvällens middag; en middag där journalister från Norge, Danmark och Sverige – tackade varandra för samarbete med några mycket enkla gåvor; USB-minnen, ett par chokladkakor; en gammeldansk….

Orkade inte stanna särskilt länge vid middagen; gav mej iväg; och gick naturligtvis vilse på vägen från restaurangen och till vår enkla övernattning på ett vandrarhem…

Passade på att duscha ( i ljummet vatten) på kvällen; för att slippa köa till duschen med alla andra på morgonen….

Nästa morgon rullade jag med mej mitt bagage igen; promenerade från vandrarhemmet till ABF-huset; och ägnade dagen åt kontaktträff med landets frilansklubbar….

Reflekterade över att många frilansare såg ganska luggslitna ut….

Vi kom så klart att prata om inkomster och upphovsrätt och företagande…

Tror att många människor skulle förfäras om de hade några som helst kunskaper om den ekonomiska öken och otrygghet som gäller för många frilansare – en ekonomi som många dessutom inte vill torgföra.

En sak är jag ganska övertygad om;  den grädddfil som den kristna socialdemokraten Helle Klein kör i; det är en fil som deltagarna vid det här årsmötet bara får läsa om i tidningarna.

Eller som en tjej sa; som frilansare har man i alla fall fått lära sig att klara sig utan pengar.

Efter klubbkontaktmötet rullade jag iväg mitt bagage över stan igen; till centralstationen; tog liggvagn hem för att inte belasta den fackliga kassan alltför hårt.

Jag har för mej att dom sa att arvodet för hela utflykten skulle bli sammanlagt 1 000 kronor.

Jag minns faktiskt inte om det var före – eller efter skatt.

Kommentarer (31) »

  • Hur mycket tycker du att Helle Klein borde få tjäna då? För att inte bli usch och fyad?
    Sedan har jag stor empati för de förhållanden du måste gå igenom för att kunna fullfölja ditt fackliga uppdrag.
    Jag undrar vilken slags kvalité det blir på facket om de inte erbjuder rimligare förhållanden för sina förtroendevalda? Vem fan vill representera under dessa villkor?

  • Leif skriver:

    Wanja började väl som undersköterska?  I övrigt angående socialdemokratiskt lönesättningssystem i god anda så tippar jag på att en prästlön med 28-29 000kr i månaden borde vara ett rimligt riktmärke för Helle Klein förutom ersättningar för ansvar därutöver. Såpa och skandaljournalister tjänar givetvis mycket mer.

  • Fredrik Viberg skriver:

    Jag frågade Helle Klein om hennes höga lön och fick till svar att hon som kvinna inte skall ha mindre i lön än män på samma befattning har för samma arbete. Hon såg inte heller några problem med att vara en talesperson/debattör för ”arbetsrklassen”. I det hela hade hon ett ganska arrogant avfärdande sätt att bemöta mina frågor som jag förvånades över.

  • Leif skriver:

    - Liza då, är hon inte längre med i kompisgänget?

  • Anna skriver:

    Makt handlar om kön, eller hur många kvinnliga chefredaktörer på Aftonbladet  har satt lönegränserna för desamma? Skrämmande att kvinnor avkrävs högre moral än män; se nu bara med Helle, Vanja och Mona…

  • Det går alldeles utmärkt att vara talesperson för såväl intresse x som intresse y utan att leva exakt som x eller y.
    Enkel fråga: Drev Karl Marx arbetarklassens intresse?
    Vad levde han på då?
    Fabriksarbetarlön?
    Sluta larva er.

  • Helena skriver:

    Stig-Björn:
    Jag kan tänka mej att Helle Klein – i likhet med många Metallare – borde kunna klara av sina utgifter med en lön på sisådär 30 000 kronor per månad.
    Kvinnor inom vården klarar ju dessutom av att överleva på betydligt lägre inkomster.
    Vilket förstås även tycks gälla för många frilansare och kulturarbetare.

    Annars kunde ju Helle Klein – bara som ett experiment, fattas bara; hon är väl en mer värdefull människa än genomsnittet – kunna testa att leva på det slags a-kassenivå som hundratusentals svenskar nu som bäst håller på att vänja sig vid att klara sig på.

    Det vill säga; 9 740 kronor per månad; som är den högsta nettoersättningen – när a-kasseersättningen ligger på nivån 80 procent.

    Men den nivån varar ju inte särskilt länge; den går ju ganska raskt ner till 70 procent.

    Nej, du kan ju ha rätt förstås. Vem fan vill representera på sådana villkor? Eller snarare – har fysisk ork att representera under sådana villkor?
    Möjligen frilansjournalister då.
    http://www.arbetsmarknaden.se/Article.aspx?a=74973&c=37308

    Vi är vana vid att bo på vandrarhem om vi gör fackliga resor.

    Fast å andra sidan höga ersättningsnivåer tycks ju inte heller alltid vara någon garanti för god kvalitet i arbetet; vilket AMF, Wanja Lundby-Wedin och övriga inblandade i AMFs styrelse som bäst håller på att demonstrera.

  • Helena skriver:

    Stig-Björn:
    Här har du ett rykande färskt :) citat ur Marx och Engels ”Kommunistiska manifest”:

    ”Behövs det en djupare insikt för att förstå, att med människornas levnadsförhållanden, med deras samhälleliga relationer, med deras samhälleliga tillvaro även deras föreställningar, åskådningar och begrepp, med ett ord, även deras medvetande förändrar sig.
    Vad bevisar idéhistorien annat än, att den andliga produktionen förändrar sig i och med den materiella? En viss tids härskande idéer var alltid enbart den härskande klassens idéer.”

  • Helena skriver:

    Fredrik:

    På sin blogg har Helle Klein skrivit mycket suggestivt om fördelningen, solidariteten och delandet i politik och religion.

    Väldigt stämningsfullt och vackert beskrivet :) !!!

    http://blogg.aftonbladet.se/3/perma/900868

    Fast jag kan ju inte låta bli att reflektera över reella handlingar i sammanhanget.

  • Stefan Lejonbalk skriver:

    Ska jag vara ärlig läser jag inte vad hon skriver, tidigare när jag har läst har jag saknat ett ordentligt driv och en tydlighet, hon är lite ut av det ansiktet av socialdemokratin som jag aldrig har tyckt om, och Lotta Gröning är ett ansikte för den kritiska, drivande och förbannade socialdemokratin. För mycket ”försöka vara en klok akademiker” över Klein m.fl.

  • Fredrik Viberg skriver:

    Stig-Björn:
    Om du menar att Karl Marx var en man som levde gott så verkar det inte så. Han var väl nästan utfattig… Engels fick ju försörja honom eftersom han levde på marginalen och t.o.m fick lämna sin bostad vid ett tillfälle pga hyresskulder. Han visste nog vad arbetarklassens liv var i praktiken. Och i mitten av 1800-talet så var London där han bodde en ända stor kloak i dom kvarteren.

     

  • Fredrik Viberg skriver:

    Helena:

    Läste detta du rekommenderade.
    Jag retar mig på att hon har en så hög svansföring och är moralisk, gärna med en ironisk skämtsam ton. Har hört henne i Godmorgon Världen under många tillfällen och dessutom träffat henne.

  • Helena skriver:

    Stefan Lejonbalk:
    Om jag ska vara precis lika ärlig som dej så är det precis detsamma för mej.
    Jag läser inte heller Helle Klein med något större intresse.

    Så om hon anses vara ett positivt varumärke för Aftonbladet – som Ingerö skriver – så tror jag att det gjorts en massmedial och ekonomisk felbedöming.

  • Helena skriver:

    Fredrik:
    Som sagt; jag söker aldrig aktivt för att läsa Helle Klein; jag har hört hennes åsikter när hon bjudits in som tyckare i Godmorgon Världen – eller i debattprogram i tv.

    Om vi är flera som tycker så av vilket skäl har hon då 140 000 kronor i månadslön – förutom sina övriga förmåner??

    Hennes politiska väninna Wanja Lundby-Wedin sägs ha en månadslön på cirka 59 000 kronor.

    59 000 är ju gott nog; så inte behöver Lundby-Wedin ta på sig mer än 20 styrelseuppdrag av ekonomiska skäl.

    Dessutom – i egenskap av LO-ordförande – bör hon väl använda arbetstiden till att företräda sina medlemmar.

    Särskilt i kristider som dagens.

  • Eva Olsson skriver:

    Helena

    Koncist inlägg och goda kommentarer. Ljunggren borde gett dig en eloge för att du ställer upp för facklig verksamhet under usla förutsättningar och ekonomiska förhållande.
    Det är måhända fortfarande en del – läs underställda kvinnor –  som får betala helt ur egen ficka med motivering att det går att dra av i deklarationen.

  • Marx var utfattig och skuldsatt, försörjd av Engels som till och med tog på sig ansvaret för det barn som Marx, den fattige stackaren, avlade med sin piga.
    Men något vanligt arbete hade han aldrig mig veterligt, han satt mest på biblioteket eller låg hemma på skinnsoffan och läste.
    Och jag vågar därför påståendet att han ändå hade förmågan till viss inlevelse med arbetarklassen.

    Det är ett enfaldigt vänstristiskt vrövl som här framförs om att det blott är den a-kassefattige som förstår hur orättvist samhället är. Därmed blir också alla som har en något bättre lön mer avvogt inställd till de som har det lite sämre och sedan bara gnäller på att andra har det bättre istället för att försöka hitta vägar till en bättre tillvaro. Ni stöter bort vanligt folk som tycker det blir patetiskt med självplågeriet. Det leder bara till ett fall för alla mot marken, istället för att förbättra.
    Helenas skräckberättelse är resultatet av att facket på sina håll odlar en jämlikhetsmyt om att alla ska ha det lika jävligt för att det ska vara rättvist. Om Helena fick åka till Stockholm – och bo där – på ett anständigt sätt så skulle medlemmarna därhemma säkerligen börja klaga över lyxtillvaron. Istället sätter de sina representanter på usla villkor, får därmed sämre företrädare och ännu värre villkor vilket i sin tur leder till mer askes, sämre förtroendevalda och en negativ spiral.
    Och om du inte kan förhandla fram en bra resa till Stockholm med dina uppdragsgivare, som står på din sida, hur ska du då kunna ordna bättre frilansvillkor mot en mer ogin arbetsköpare?

    Nä, istället för att gnälla över Helle Kleins lön kanske det vore dags att se över den egna verksamheten och värderingarna.

    Ta ingen skit från det egna facket Helena, utan nästa gång ska du ställa krav på anständig resa och inget boende på något jäkla vandrarhem, inte om dina insatser behövs för den fackliga kampen.

  • Helena, ditt Marxcitat är alldeles utmärkt, men vad tror du det betyder?

  • Leif skriver:

    Stig-Björn: ”… Men något vanligt arbete hade han aldrig mig veterligt, han satt mest på biblioteket eller låg hemma på skinnsoffan och läste.”

    För att dra en parallell till en annan inflytelserik människa och tillika duktig skribent H.C. Andersen, så levde han på ungefär samma sätt hemma hos andra.

    Konstnärers strapatser och påvra liv har vi alla hört om förr, men jag tror för den skull inte det är något som påverkar deras verklighetsuppfattning i någon större grad än snarare frigör deras tankar från armodet.

    Vad för slags vrickade ting  är det som kan uppstå ifall kulturarbetarens levnadsvillkor generellt förändras till det rakt motsatta? Vi behöver bara se på vad som utspelas bland politikerna i den högre maktsfären för att få en försmak. Eller tänk bara vilka skådespel det kan bli med Helle Klein, Wanja, Liza och Kristi Brud i huvudrollerna.

  • Fredrik Viberg skriver:

    Stig-Björn:

    Sammanfattningsvis, oavsett Helle Klein eller Karl Marx, så vill jag också säga att det finns en dos avundsjuka i hela debatten om ”direktörslöner”, bonusar etc från dom som tjänar betydligt mindre. Och denna avundsjuka profiterar givetvis partier på vänstersidan på. Men det innebär inte att jag personligen kan tycka att OM man är högavlönad, och samtidigt har en profil av att stå på de marginaliserades sida, så blir det märkligt.

  • Leif skriver:

    Fredrik: Om man tar bort det inte helt ovanliga ordet avundsjuka från dina argument, vad återstår då som gör att du liksom många andra blir fundersam över dubbelmoralen, skenheligheten eller vad det nu kallas?

    Det är lätt att skylla på andras avund ”dom” när man inte vill ta fatt i själva problemen, värderingar som ofta finns hos en själv.  S.k selektiv abstraktion,

  • Anna skriver:

    Till Stig-Björn och likasinnade:
    Det ÄR svårt att leva på marginalen, t ex som arbetslös eller lågavlönad, (och än värre som arbetslös lågavlönad!). Det är inget ”koketteri”  det som Helena skriver om. Till viss del kan man föreställa sig och försöka leva sig in i sådant man inte har upplevt, men en del måste helt enkelt upplevas själv för att man ska kunna förstå. Det är inget självplågande ”tyck-synd-om-mig” Helena framför, utan en del av dagens verklighet, en del som hon vill förändra. Och alla fackföreningar har inte pengar till tjusiga hotellrum för alla sina fackligt aktiva, eller i alla fall inte såpass mycket att man inte behöver dem till annat, som att driva den fackliga kampen vidare. Det är sorgligt att vi ännu inte lyckats utjämna klass-, och löneklyftor i vårt samhälle; men än sorgligare att vi driver på, ökar, dem inom arbetarrörelsen. Och du, vi försöker alla förändra/ förbättra vår livssituation (speciellt vi som lever på marginalen), men att vi alla är ”vår egen lyckas smed” är bara sanning till en viss del. Vi behöver också, förutom hjälpa varandra, få hjälp av varandra. Det är vad solidaritet innebär för mig i alla fall.

  • Helena skriver:

    Här hittade jag en bra länk – som uttrycker vad jag tycker.

    Har definitivt fler åsikter själv också – återkommer framåt kvällen.

  • Mattias Sigurdsson skriver:

    Självklart får Helle tjäna vad hon vill! Men inte utan att hennes socialistiska trovärdighet naggas i kanten.
    Framförallt har hon helt sålt ut sin trovärdighet när hon utifrån sin dubbla jävsposition (vän och ekonomiskt beroende av Wanja) tar Wanja L-W i försvar utan att redogöra för sina band till henne.
    Som jag ser det är det i första hand hennes publicistiska heder som förtjänar att ifrågasättas, i andra hand hennes ideologiska. Fast inte heller den ger jag mycket för. Hög svansföring var ordet – kommentarerna på sin blogg bevärdigar hon sig inte att besvara, t ex.

  • Socialist är alltså lika med att tjäna dåligt? Att vara en trovärdig talesperson för de sämre ställda kräver egen fattigdom? Delade livsförhållanden med dem man vill företräda?
    Således ska LO:s ordförande ha en ”van lig lön” och bort med Branting och Palme från socialdemokratins parnass, överklass som de var.
    Och rullar vi oss i elände och istället för att söka vägar att människor kan förbättra sina villkor så försöker vi hitta sätt att riva ner dem som har det lite bättre. Ty socialdemokratins och arbetarrörelsens uppgift är att organisera förlorarna och se till att vinnarna inte kan njuta av sina orättvist tillskansade fördelar. Fattigdomen fördrages om den delas lika av alla….

    Låt mig avsluta med att citera Strindbergs sammanfattning av den svenska ideologiska paletten från slutet av 1800-talet och konstatera att det fan i mig inte blivit ett dugg bättre:

    En sekt, kallad mollskinns-skolan, förfäktade den meningen att samfundet skulle få växa i ro såsom en naturlig äng, där gräs och ogräs fingo kämpa kampen om matbitarne även med risk att ogräset såsom den starkaste skulle rå.

    En annan, kallad samfundisterna eller småfågelskolan strävade för en allmän sammanslutning av de små, de sjuka, de svaga, de dumma, de lata, varigenom de svagares rätt att förtrycka de starkare skulle vinna grundlags helgd.

    En tredje sekt, benämnd Boschmanerna, ansåg den enda räddningen icke ligga i en lösning av frågorna, som voro olösliga, utan i en generalspränging av hela planeten Tellus, vilken såsom skapad av intet tryggast borde återgå till sitt urspung.”

    Gud give att vi fick en politisk rörelse som försöker höja sig ur detta moras.

  • Helena skriver:

    Mattias:
    Arbetarrörelsen i ruiner; ja, nog har det känts så den sista tiden. Fast nu börjar ju till och med den charmige Anders Borg låta lite enfaldig när han kommenterar den ekonomiska krisen.

    Det var intressant det du skrev om Helle Klein; publicistisk eller ideologisk heder.

    Månne ska man även lägga till teologisk.

    Egentligen har jag nog gjort likhetstecken mellan ideologisk och publicistisk.

    Det kan ju sägas finnas ett slags journalistisk ideologi också – åtminstone i min generation, vet inte om den förändrats – att journalister så att säga värnar den lilla människan gentemot makten.

    Hur mycket brinner en publicist, socialdemokrat och präst för den lilla människan om han eller hon samtidigt tar emot en hisnande hög månadslön; firmabil och stora avsättningar till pensioner.

    Vem behöver för övrigt en månadslön på 140 000?

    Jag får det inte att gå ihop.

  • Helena skriver:

    Jaha du Stig-Björn. Nu börjar det visst bli allvar på riktigt; när du dammar av gamle Strindberg..
    Han är ju förstås förjäkligt bra.
    Letar i förtvivlan i mina bokhyllor för att hitta något som kan föra dej på rätta vägar.
    Men eftersom det just nu pågår tapetsering i mitt hem – en hyresrätt alltså, inga avdragsgilla reparationer alltså – så är det lite svårt att hitta fram till bokhyllorna.
    Citatet från kommunistiska manifestet valde jag att tolka på det sätt som jag tyckte passade mej bäst.
    Dvs som att människors ekonomiska och sociala villkor påverkar hur de ser på sin omvärld – och framför allt påverkar VAD de ser.
    På samma sätt som jag när jag var gravid plötsligt upptäckte att världen var fullsmockad av gravida kvinnor; för att inte tala om kvinnor med barnvagnar.
    Det tro väl fan det att den som ska försöka få sin ekonomi att gå runt på sidådär 10-15 000 kronor i månaden; har betydligt större förståelse för en sådan verklighet än den som har det tiodubbla; och som utan att blinka går till frissan, impulsköper ett par dyra läderstövlar; utan att reflektera över saken köper en konsertbiljett för en tusenlapp eller går ut på restaurang och äter ”en bit mat”.

  • Helena skriver:

    Anna:
    Det där med att envar är sin egen lyckas smed; det är väl liberalernas stridsrop.

    Men det är ju inte sant.

    Inte på något vis.

    Talang, begåvning, kompetens, kapacitet räcker ju inte.

    Det finns ju massor med bortslösade talanger och begåvningar i vårt samhälle; som aldrig tagits i bruk; för att alla inte orkar kravla sig upp hela vägen när startpunkten är noll.

    Andra med exakt samma talang, begåvning, kompetens, kapacitet har kanske sin startpunkt vid 50 istället; och har fått en stor del av sträckan gratis.

    Som du säger; självklart försöker människor på marginalen förändra sina villkor; men för många är utrymmet så förbannat litet; så att mycket av energin går åt till att bara precis hålla näsan över vattenytan.

    Vi har ju otroligt stora klyftor i vårt samhälle idag; och dom blir ju bara värre…

  • Helena skriver:

    Fredrik:

    Avundsjukan kan så klart inte förnekas.

    Fast frågan är förstås när det är avundsjukan som slår till; och när det istället är någon slags känsla för moral och etik.

    Slår avundsjukan till vid inkomstnivåer på 50 000 kronor per månad; eller vid 770 000 per månad.

    Personligen blir jag inte så moraliskt upprörd över månadsinkomster på 50 000 – för den som har krävande arbeten.

    Vad som är krävande – är ju i sin tur – en annan diskussion.

    Vid månadsinkomster på 770 000 per månad känner jag inte heller ens en vindpust av avundsjuka; utan istället en stor undran över vilka värderingar som driver en sådan människas liv.

  • Helena skriver:

    Stig-Björn: Nja, socialist behöver väl inte absolut vara att tjäna dåligt – men det är i vart fall att inte tjäna alltför bra. :)

  • Helena skriver:

    Leif:
    ”Vad för slags vrickade ting är det som kan uppstå ifall kulturarbetarens levnadsvillkor generellt förändras till det rakt motsatta? Vi behöver bara se på vad som utspelas bland politikerna i den högre maktsfären för att få en försmak. Eller tänk bara vilka skådespel det kan bli med Helle Klein, Wanja, Liza och Kristi Brud i huvudrollerna.”

    Jag tror att kulturarbetarlön är den mest jämlika/jämställda vägen för att alla som har sådana talanger ska få möjlighet att använda dessa – utan att tvingas gifta sig rikt eller leva på arv efter rika avlidna släktingar.

  • Helena skriver:

    Stig-Björn:

    Det här tycker jag är ganska bra skrivet; av Robert Michels:

    ” Det socialdemokratiska partiet kan alltså, som vi har sett, verksamt bidra till att lyfta upp vissa arbetargrupper från en klass til en annan…..Ofrivilligt måste alltså partiet avproletarisera viss av sina proletära beståndsdelar och avlägsna just några av de bästa och intelligentaste från proletariatet och lyfta upp dem till småborgarnas och i undantagsfall till mellanborgarnas nivå. Men den materialistiska historieuppfattningen lär, att den sociala och ekonomiska förändringen successivt för med sig också en ideologisk förändring. Givetvis går förändringen inte fullt så snabbt hos de personer som engagerat sig djupt i de socialistiska idéerna……Också då den avproletariserade socialisten förblir en uppriktig förespråkare för arbetarnas emancipation och grånar i arbetet som socialdemokratisk redaktör eller riksdagsman, blir hans barn genomsyrade av andan i den klass som faderns högre ställning har fört dem in i; det är inte bara materiellt sett som de påverkas utan hela deras tänkande ändrar karaktär, tills man omöjligt kan märka någon skillnad mellan dem och deras borgerliga kamrater….”

    Och så vidare….

    Just därför säger jag usch och fy för alltför högavlönade politiska redaktörer eller fackliga ledare.

    Det får mej att undra storligen över hur djupt de engagerat sig – eller fortsatt förmår engagera sig – i sina socialistiska idéer.

    Eller som någon sa; (jag tror det var Åse Linderborg; heter hon väl;) ”socialdemokraterna har förlorat sin etiska och politiska kompass”.

    Fast å andra sidan även Åsa Linderborg tycks ha en viss ekonomisk/ideologisk dubbelmoral att döma av andra skribenter.

    http://promemorian.blogspot.com/2009/03/asa-linderborg-och-ideologin.html

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>