Mejlen till Maud Olofsson och Mona Sahlin

I oktober förra året skickade jag iväg några mail till Stefan Tornberg, riksdagsman från Norrbotten, för centerpartiet; till näringsminister Maud Olofsson och för kännedom till Mona Sahlin.

Något direkt svar har jag inte sett från Mona Sahlin såvida det inte var så att svaret var att jag blev  inbjuden att delta i partiets kulturrådslag via mail och chatt – men även på plats i Stockholm.

Men eftersom jag vid det laget i princip gjort slut på alla mina egna bunkrade pengar –  och just passerat gränsen mellan att vara enskild företagare och arbetslös –   det är nämligen en gräns som är hårfin för en kulturarbetare som inte är rikt gift –  så hade jag självklart inte råd att bekosta en resa ner till Stockholm för att prata om vikten av kultur.

Eller för den delen diskutera kring frågan:

Hur skapar vi förutsättningar för de kulturellt yrkesverksamma att leva på sitt yrke?

Jag skulle väl gärna vilja komplettera frågan med;  hur går det att få sådana förutsättningar i ett Norrbotten med det slags mentala och strukturella chauvinism som gör att yrkesskickliga och kunniga kvinnor ses som ett hot – inte en tillgång. 

Mitt mail ledde i alla fall till att jag bjöds med för att träffa Solveig Zander, c, ledamot i riksdagens socialförsäkringsutskott och partiets talesperson för socialförsäkringar när hon var i Luleå häromdagen.

Nåja, vi grälade ju om det mesta.

Att det trots allt är ganska trevligt att gräla med Stefan Tornberg tror jag nog beror mer på att han är tornedaling än på att han är centerpartist.

Lite mer insyn fick jag trots allt i de förslag till förändringar som nu föreslås för egna företagare.

Men jag får medge att jag är ganska misstänksam; eftersom jag tycker att det mesta som den nuvarande regeringen tagit i  på något sätt alltid ändå alltid blivit galet på sluttampen.

Längre fram kommer jag definitivt att skriva mer om Norrbottens mentala chauvinism – inte minst i medievärlden –  liksom om regeringens förslag.

Så  här skrev jag i alla fall till Stefan Tornberg, Maud Olofsson - med vidarebefordran för kännedom till Mona Sahlin – 30 och 31 oktober – 2008.

 
”Jag har några frågor att ställa till dej som företrädare för centerpartiet. Din partikamrat Maud Olofsson har gjort stor affär av att hon vill stödja småföretagarna.
Hittills har jag och många enskilda företagare med mej förgäves sökt efter några politiska förslag eller beslut som tyder på att hennes löften är mer än munväder.
Vilka nya beslut har alliansregeringen fattat som kan underlätta för småföretagare att överleva.
Jag har ännu inte testat a-kassereglerna men visst är dom fortfarande sådana att den som har företag inte har rätt att stämpla på exempelvis deltid?
Visst är reglerna också fortfarande sådana att den som tillhör en viss a-kassa men kanske söker extraknäck inom en helt annan bransch än sin egen därmed riskerar att tvingas lämna sin ursprungliga a-kassa?
De som i likhet med den kvinna som startade egen snustillverkning – och extraknäckade inom vården för att kunna försörja sig medan hon utvecklade sin affärsidé riskerar efter vad jag har förstått därmed att tvingas lämna sin ”bransch-a-kassa”.
Jag har förstått att det skett någon utdelning av pengar till resurscentra – där personer som i vissa fall har mycket blygsamma kunskaper om företagande – försörjer sig på att så att säga utbilda kvinnliga företagare.
Förutom att det självklart kan vara en välkommen inkomstnisch för de som driver sådana projekt så har jag – och många andra enskilda företagare – inte sett några som helst beslut som underlättar småföretagande.
Det skulle vara väldigt intressant att få ta del av de förslag som alliansen lagt för att underlätta småföretagande i allmänhet; och kvinnligt företagande i synnerhet.
Det vore också väldigt spännande att få veta om alliansen har några siffror som tyder på att nystartade kvinnliga företagare har inkomstnivåer som det går att leva på.
För tanken är väl inte att kvinnligt företagande ska vara en hobbyverksamhet och ett deltidsjobb – som förutsätter att det finns två inkomster i hushållet?
Är det i själva verket så att vi riskerar att få ett småföretagarproletariat – där kvinnliga småföretagare har genomsnittliga årslöner på cirka 100 000 kronor?……..
…..Jag glömde en viktig del i min fråga apropå regelverk och företagande.
Om jag förstått reglerna rätt så är det så att en företagare som under en period blir arbetslös -
d v s inte får tillräckliga inkomster av sitt företagande därmed måste lägga ner sitt företag för att ha rätt att stämpla?
Den som inte vill stämpla utan som ”snusflickan” vill dryga ut sina inkomster med arbete inom exempelvis vården – får inte ha för stora inkomster i en annan bransch än sin ”a-kassebransch.

Sådana regler bakbinder ju de som inte vill ge upp sina ambitioner att kunna utveckla en företagsidé för att kunna försörja sig på den?”

Kommentarer (10) »

  • mattias.s skriver:

    Mm… Nu är ju regeringen borgerlig, så det är klart att det är dit du ska rikta dina frågor. Och visst är det nu upp till fru Olofsson att klä sina ord med handling.
    MEN… Glöm inte bort socialdemokraternas del i att fan ska vara småföretagare i Sverige… Faktiskt var det en av anledningarna till att jag lämnade landet – och det var under GP:s tid; och lita på att jag smet från sista skattenotan! Betala och betala och betala för andras trygghet, som man själv som småföretagare får mycket begränsad del av… Vara mer utsatt än andra, därför att man BÅDE riskerar jobbet och satsade slantar, när uppdragen minskar… Vara mindre rörlig, därför att man inte kan ta ett annat jobb utan att överge de investeringar man redan gjort, som regel med egna uppoffringar. Och så dessutom bli närmast hånfullt bemött av (s)-institutionerna, och om det är en övertolkning så nöjer jag mig med att säga oförstående. Att kunna bli straffad utan rättegång av skattmasar som tolkar regelverket som de vill… straffskatt, fast uppsåt att mygla inte alls behöver ha förekommit, och detta utdömt av en tjänsteman, inte av en domare i en väl genomlyst rättegång. (Visst kan man överklaga, men hur försörjer man sig under tiden?)
    Problemet är långtifrån bara praktiskt, det är också kulturellt. För det första borde småföretagarna inte behöva betala samma avgifter som löntagare, eftersom vars och ens av företagarnas situation är unik och vi själva måste skaffa buffrar för att klara nedgångar i orderboken. Men där spelar de socialdemokratiska Administratörernas kontrollbehov in – småföretagarna ÄR en anarkistisk klass, och vill vi att de ska blomma behöver de vissa friheter. Anarkism är inte – eller har åtminstone inte varit – (s) starka sida, det kanske du håller med om? För det andra upplevde jag alltid en historiskt betingad avundsjuka från arbetarhåll. Knegarna är snara att avundas friheten i att själv styra sin arbetstid t ex – i den mån man nu kan det, och inte är bunden vid en butik och inte behöva lyssna på en fabriksvissla; men är inte lika observanta när det gäller företagandets baksidor; bokföring där minst siffra måste stämma, att sällan eller aldrig kunna gå på semester, och i så fall vara tvungen att jobba in den med dubbelt så hårt arbete under månaden dessförinnan… Och så det förbjudna i att lyckas… Att tjäna pengar… Men herregud, ska vi ha småföretagare måste ju en och annan få lyckas också, och det rejält! På var och en som skapar ett stort och framgångsrikt företag går säkert ett flertal som inte klarade av det. Och så kommer ju trots allt framgången även andra tillgodo, som regel.
    Nej, roten till småföretagarnas onda ligger i det socialdemokratiska normtänkandet, där udda typer och betingelser små småföretagare inte finner någon hemvist. Enligt min erfarenhet och mitt sätt att tolka världen.

  • mattias.s skriver:

    Och nu ska jag krydda med en historia… En god vän hade en skivaffär. Han hade fått tag på ett bra affärsläge; det bästa i den lilla köpingen i själv verket. En dag kommer Arbetsförmedlingen och vill köpa ut honom. Hyresvärden gör motstånd; han vill ha liv och rörelse i sin lilla galleria. Nå, förhandla kan man ju alltid göra, så han kräver ockerhyra; det dubbla mot vad min vän skivhandlaren betalade i själva verket. Det svalde AF utan problem; direktiv hade utgått centralt ifrån att de skulle befinna sig så centralt som möjligt på varje ort, kosta vad det kosta vad det kosta ville. Nå, så skivhandlaren avhystes och stod där med lager men utan någonstans att sälja. Så vad gör man i väntan på nästa inkomstmöjlighet (i det här fallet en ny lokal, som han ännu inte hade i sikte)? Jo – man går till arbetsförmedlingen! Sagt och gjort. ”Och varför är du arbetslös?” ”Därför att ni har tagit över min lokal!” Nå… visst skulle han få stämpla, men då måste han avyttra sitt lager först, och lägga ner firman efter alla konstens regler.
    Historien slutar med att han efter flera månader utan lön eller annan ersättning hittade en lokal, klart sämre än den han hade, med sämre långsiktigt försäljningsresultat som följd. Samt att Arbetsförmedlingen öppnade sina portar på byns bästa affärsläge – och stängde dem klockan tre på eftermiddagen, därmed bidragande till att döda ett litet centrum som redan hade det svårt nog i konkurrens med större städers attraktivare utbud.
    Köpingen ifråga var förresten Olofström; idag lär de få göra rätt för sig på AF misstänker jag… De kanske rentav måste hålla öppet till 18?
    Och om Volvo skulle råka gå omkull… så har vi ju en ny ungskog av friska nya företag som vill upp i ljuset… Eller…???

  • Helena skriver:

    Mattias:
    Jösses, är det därför du flyttat från landet.
    Ja, tyvärr är det ingen som skulle bry sig om ifall jag hotade med att ta med mej mitt företag och flytta. :)

    Tvärtom.

    Nä, nog är det förvisso säkert så att sossarna har stor del i krånglet med att försöka driva företag.

    Fast jag var ju anställd när sossarna hade makten; och det var ju sannerligen inte någon sinekur.

    Den allra sämsta arbetsmiljön har jag upplevt på s-tidningar.
    I vissa fall har förhållandena varit väl kända av ägaren – d v s partiet – efter ett antal uppvaktningar från anställda.

    Hade det handlat om ett företag utanför medievärlden – så skulle det ha blivit sensationella rubriker om både arbetsförhållanden och ledning.

    Fabriksvisslan. He, he..

    Du har beskrivit väldigt väl vad det innebär att ha eget företag.

    Förhoppningsvis kan det ge vissa insikter för andra besökare; oavsett partifärg.

    Om du funderar på att expandera så kanske du kan anställa mej. :)

    Jag kan ju rita rutorna.

    Fast jag skulle ju helst flytta till Grekland förstås.

    Ungskog av småföretagare; där valde du som av en händelse en annan rolig formulering.

    Det du skriver om killen som tvingades flytta från sin lokal; och sedan ställdes inför en rad krav för att få rätt att stämpla; ifrågasätter jag inte för en sekund.

    Jag har nu fått en viss inblick i det regelverk som gäller för människor som måste stämpla.

    Det regelverket befrämjar inte arbete, tvärtom; det låser in människor i passivitet och arbetsförbud.

    Faktiskt så tror jag att just det regelverket för somliga människor kan utgöra just den sista knäck som gör att de inte orkar ta sig in i arbetslivet igen.

    Jag tror alltså att det är just det regelverk som kräver total passivitet av människor – som är den allra största faran.

    Det är nästan ofattbart att ett sådant regelverk är möjligt; men det är väl så att alla som förnedras av regelverket; är så beroende av pengarna; att de inte vågar protestera.

    Usch.

  • mattias.s skriver:

    Nåja… det fanns andra orsaker med i bagaget, och en del av dem rentav positiva. Inte minst lusten att komma ut och se sig som i världen, att upptäcka vem man är när de sociala förväntningarna är andra.
    Men visst spelade det roll att allt var så tungrott… Jag menar, det gick väl att acceptera, men att man till på köpet hanterades som en potentiell skurk var värre. Skattemyndighetens godtycke är förfärligt. Föralldel, jag råkade aldrig illa ut, men många gör det.
    Något av spiken i kistan var den så kallade Tillväxtkonferensen som SAP efter mycket om och men organiserade, och då framförallt småföretagarnas villkor skulle genomlysas. Jag hade visst hopp om den, men tydligen föll den inte alls i traditionalisternas smak. Under inledningsanförandet fjäskade GP ohämmat för dem, och sa bland annat ”tillväxt är när en flicka lär sig cykla”. Det känns som att mitt beslut om emigration togs i just den stunden.
    Sen är det klart som tusan att det är svårt att få till ett system som fungerar, hur man än vänder och vrider på det. Hur vällovligt folkhemstanken än är så lider den av ett jätteproblem: fasta strukturer stagnerar. Så fort en lat eller ohederlig eller inkompetent chef har kommit in på ett ställe så drar han med sig inkompetensen upp i strukten; för honom är ju goda medarbetare ett hot, och sen är det lögn att bli av med dem. När detta fortgår år efter år blir systemet alltmer ineffektivt och förljuget och slutar till slut nästan helt att fungera. Jag påstår att de flesta av våra landsting är på väg till denna termodynamiska slutstation.
    Vad är då alternativet… Ja du… Ett krig som rensar ut var femtionde år kanske?

  • Helena skriver:

    Mattias:
    Jag förstod nog att du flyttade av andra skäl än skattestrukturer.

    Man har ju bara ett liv; och massor med länder är osedda.

    Så det gjorde du sannerligen rätt i.

    Det är himla trevligt folk i din del av världen dessutom; jag känner människor som kommer därifrån.

    Tillväxtkonferensen kommer jag inte riktigt ihåg när den var; och vad som sades.

    Tillväxt är när en flicka lär sig cykla.

    Hade jag hört det, så är det möjligt att det även hos mej hade lett till ett snabbmognat beslut om att röra mej längre bort.

    Jösses, det är ju nästan värt att bli bevingat.

    Det där var bra, det du skrev om att dra med sig inkompensen upp i strukturen…..o s v…

    Trögrörliga tunga stora system som landsting, skola m m – kan man slå sig blodig i om man försöker påverka som en vanlig liten människa, anställd, förälder…

  • Helena skriver:

    Fast jag måste nog tillägga att jag gillar Göran Persson skarpt; träffade honom ett par gånger i jobbet; och blev väldigt charmad av honom.
    Han var helt enkelt supertrevlig; och så himla lätt att prata med. Som att prata med sin egen brorsa – om man nu hade haft någon.
    Så jag är nog lite svag för honom.

    Senare läste jag Fichtelius tjocka intervjubok med Göran Persson; och det var jäkligt inspirerande; att läsa en tjock jäkla bok; där en proffsig, lite streetsmart politiker vände och vred på politiken och samhället.

  • mattias.s skriver:

    Kors!
    Ja, man kan tycka vad man vill om alliansen och kris och jag vet inte vad… Men det jag sa om behovet av ett krig med jämna mellanrum var bara till hälften ett skämt. Det verkar som att vi behöver bli ordentlig omruskade då och då. ”Kris är utveckling” – en viktig tanke att ha med sig och inte sluta tro på, nu när vi verkligen står inför en kris, på så många plan!
    Det kommer nog ut något gott av det i slutändan. Men visst lär det bli tufft för många, och skörda sina offer. Måtte det bara leda till att vi plockar fram våra bästa resurser och inte visar våra sämsta sidor. Tja, en del lär väl göra det ena, och andra det andra. Det lär väl ge sig.

  • mattias.s skriver:

    Helena: Att Göran Persson var charmig kan nog stämma. Men var han inte offer för sin egen… självtillräcklighet, tror jag är ordet? Det kändes som att makten i sig var målet med hans politik. Inte till varje pris, det påstår jag inte, men det var en pragmatism som gott kunde kallas principlöshet, och framförallt var han dålig på att kommunicera mer djupgående principer till folket. Det handlade mer om att leverera ekonomi än politik, känns det som. Som skolan och vården fick förfalla under de åren, till exempel…
    Nej, då var Anna Lindh något annat. Men GP tycks ju också ha varit den förste att förstå det, och det ska han ha credit för.
    Anna Lindh hörde till gränsöverskridarna, de som blev lyssnade på och respekterade i alla läger. Lite som Obama; tänk vad de två kunnat uträtta tillsammans om hon fått leva…
    Men säga vad man vill om Carl Bildt, i mellanöstern sköter han sig synnerligen anständigt av vad det verkar.
    Tja, det var ett litet broderi på temat Göran Persson…

  • Helena skriver:

    Mattias:
    Det jäkligt kul när du broderar; för brodera med språket kan du.

    Det är det bästa jag vet; folk som kan brodera med språk och tankar.

    För dej verkar båda delarna dessutom gå i flygande fläng.

    Jag förstår att det var ett slags vilt skämt; att ett krig emellanåt kan ruska om.

    Särskilt i dagar som dessa så vågar man väl knappt skämta vilt om sådant; om man ska vara poliitiskt korrekt.

    Jag har under de senaste dagarna följt debatten om Israel och Gaza på några ställen.

    På bloggar och i frilansjournalisternas snackbar.

    Till slut blev jag så jävla utmattad av diskussionerna om krig så jag skickade in en avväpnande bild på min katt till snackbaren.

    Vilket väl måste betraktas som en antiklimax i en sådan hysteriskt seriös diskussion.

    Så nu har debatten i alla fall bytt spår; nu kommer väl åtminstone några inlägg att handla om det olämpliga i att skicka in en utrymmeskrävande bild – dessutom på en katt – till en snackbar.

    Men herregud; det verkar som att varenda jäkla människa i det här landet vet precis och exakt och hur konflikten mellan israeler och palestinier uppstått och ska lösas!!!

    Jag tillhör i vilket fall inte den gigantiskt stora utvalda skara som har lösningen.

    Apropå Carl Bildt; jag tycker man glömmer bort att han inte bara är utrikesminister; han är faktiskt moderat också.

    Jag tappade nog respekten för honom – närmast fullständigt – när han på sitt vanliga arroganta sätt försökte finta bort kritiken mot sina knepiga affärer.

    Göran Persson; hans politik står väl definitivt inte utom diskussion; men jag tycker han är en jäkla trevlig person.

    Fast ibland undrar jag konspiratoriskt om inte Göran Persson ville förlora förra valet; han verkade ju hur trött som helst i slutdebatten, eller så var det helt just precis det han var; skittrött på politiken och bara inte orkade en ny period.
    Så eftersom sossarna förlorade då; så kunde han ju avgå, och Mona Sahlin få några år på sig att bli varm i kläderna.

    Det ”fiffiga” med att sossarna förlorar valet ibland kan kanske vara att sossarna därmed ger borgarna några år på sig för att vrida Sverige ytterligare några stora snäpp åt höger; för att sedan inte vrida tillbaka lika många snäpp till vänster när sosarna fått makten igen.

    Då har borgarna fått ta den värsta skiten för det successiva systemskiftet; och människor har så smått börjat vänja sig vid det nya högertänket.

    Nej, tacka vet jag Tiina Rosenberg och Gudrun Schyman.

    Mona Sahlin känns fortfarande ganska suddig.

  • mattias.s skriver:

    Oj… Ja Tiina Rosenberg fick jag viss sympati för efter att ha läst ett porträtt av henne nyligen i… Var var det…? Hon verkar åtminstone vare en vildhjärna. Men Gudrun Schyman… Nej du! Hon framstår för mig som den falskaste av profeter. Mer vill jag inte säga, det gäller att akta sin karma.
    Om Carl Bildt sa jag bara att han tycks hålla folkrättsprinciperna högt i Mellanöstern. Och huvudet kallt. Det behövs!
    Och Mona Sahlin… väljarföraktet personifierat.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>