Gömda – två partsinlagor?

Så var det dags igen; Liza Marklund är i blåsväder. 

Nu kommer en bok om boken; så att säga.

Monica Antonsson har skrivit en bok där hon smular ner sanningshalten i Liza Marklunds bok ”Gömda”.

Det var länge sedan jag läste Liza Marklunds bok om Mia; men så här i eftertankens kranka blekhet får jag nog medge att vissa detaljer i storyn; som sägs vara en sann berättelse; känns ganska osannolika.

Jag minns vagt en annan story; som Liza Marklund skrev när vi var arbetskamrater på samma arbetsplats; NSDs redaktion i Luleå.

Det uppstod mediedramatik för att det gjorts u-båts iakttagelser i Törefjärden.

Tyvärr har jag glömt detaljerna kring den här dramatiken.

Tyvärr minns jag också detaljerna lite vagt vad gäller Liza Marklunds scoop kring de här händelserna.

Hon skrev en artikel som ansvarige utgivaren lät slå upp med krigsrubriksmått.

Scoopet var att någon sett en blodig grodman stiga iland vid Törefjärden.

Som sagt detaljerna har jag glömt; men jag minns min skepsis – och mitt oförstående – inför den här sanslöst uppslagna publiceringen.

Jag förstod vare sig den säkerhetspolitiska betydelsen av nyheten – eller det dramatiska i att någon klädd i groddräkt hade setts stiga upp på land vid Törefjärden.

Den nyheten var ett publicistisk magplask, som journalister med omdöme; fortfarande ler åt.

Nåja, nu får vi väl se vad Monica Antonsson kommer att avslöja i sin bok.

Av det jag redan sett känns det som det slags partsinlaga som antagligen kommer att få mansjourerna att jubla.

Jag tror faktiskt inte att Liza Marklund medvetet farit med osanning när hon skrivit om Mia, däremot kan hon ha blivit förd bakom ljuset; och inte gjort tillräckliga källkontroller.

Vilket hon knappast är ensam om i den journalistiska världen.

Kommentarer (6) »

  • Leif skriver:

    Angående Liza Marklunds faiblesse för skarvande.

    Lyssnade på SR’s Medierna där Mias man nr.1 ”mannen med de svarta ögonen” intervjuades. Det nämndes att han blivit överkörd av Mias man nr.2 ”Anders” – Chilenaren som hon flydde med och körde på mannen med de svarta ögonen. Det var han som sannolikt jagades, inte Mia, (han fick sitta i fängelse 1 år för det). Lite senare i intervjun berättade mannen med de svarta ögonen att han är sjukpensionerad efter trafikolyckan som inträffade -95.

    Behöver Liza Marklund vidareutbilda sig?
    Det är frågan för jag tror inte på Liza Marklunds förklaring.

    Författaren Liza Marklund anklagas för att ha hittat på succéromanen ”Gömda”.
    Enligt journalisten Monica Antonsson var huvudpersonen Mia varken hotad eller sönderslagen – och knappast något oskyldigt offer.
    Nu väljer Liza Marklund att för första och enda gången kommentera bråket:
    - Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre.

    Liza Marklunds förklaring i Expressen om härvan.

    Vad kan man lära utav det? Onekligen förföljs kvinnor såväl män av våldsamma personer. Behovet av skydd finns. I samhället finns också dramaqueens och manipulativa npd-personer som lätt kan dupera i sin omgivning. Men hur känner man igen dem?

    Liza Marklund ljuger förmodligen inte medvetet, hon tror hon gör rätt precis som alla andra som har hanterat Mia’s fall inom myndigheter och rättsväsendet. Att någon skulle försöka ta tag i helheten och detaljgranska härvan av alla lögner var oväntat. Det påminner lite grann om Knutbyfallet.

  • Leif skriver:

    … Och jag minns Naomi Klein som i Köpenhamn så insiktsfullt förklarade att hon i första hand är journalissa och inte någon som alltid behöver fakta och bevis att luta sig mot i sitt skrivande, trots det har hon anställt några välutbildade assistenter för just faktakollen.

    Men nu gäller det Liza Marklund och den rättsliga bubbla som med största sannolikhet har blåsts upp genom hennes oförsiktiga skrivande. Allting blir så snedvridet ifall man endast lyssnar på en part, desto mer ifall det är en manipulativ npd-person. Kommer det svenska rättsväsendet backa banden?

    Sevärt: Här finns en länk till intervju med Liza Marklund där hon bl.a berättar mer om sitt engagemang kring Mia och hur hon skrev sin första bok.

  • Helena skriver:

    När jag klickar på länken till Leifs första inlägg så får jag läsa en beskrivning av Törefjärden.

    Det vill säga; det var i själva verket en norrbottnisk sportdykare som var nere och dök i Törefjärden.

    Den kabel som löpte i Törefjärden var tydligen en vanlig elkabel.

    Den sakliga grunden till vad som i NSD beskrevs som att en blodig grodman med kopplingar till en u-båt klev upp på stranden från Törefjärden är alltså fortfarande en gåta.

    Lika mycket idag – som då – känns den mediebevakningen som en medieskröna.

    Vad gäller Mia och de nu båda böckerna om Mia så gör jag ett par reflektioner. Jag syftar på Antonssons och Lizas böcker.
    (Jag har även Asyl och boken Mias hemlighet av Mia själv; en bok där det sägs att Mia och hennes familj varit på flykt i 13 år. Nog känns det lite osannolikt med tanke på att mannen med de svarta ögonen dömts till en månads fängelse för ringa misshandel.)

    Hur sanningsenlig är egentligen Mia?

    Jag upplevde aldrig Liza Marklund som en oärlig och manipulativ person.

    Däremot kan hon ju i berättelsen om Mia ha blivit mer vägledd av sitt hjärta – än av kyligt journalistiskt faktagranskande.

    Hon kan helt enkelt har missat i sin faktakontroll.

    Men om jag jämför Antonsssons och Marklunds böcker om Mia så tycker jag att de tycks drivas av två skilda motiv.

    Liza Marklunds bok tycks främst drivas av en önskan om att visa en kvinna som blivit utsatt för misshandel och förföljelse.

    Antonsson motiv tycks mer luddiga.

    Det jag läst i hennes blogg ger inte en känsla av att hon främst vill avtäcka sanningen.

    Hennes motiv känns också känslomässiga.

    Mellan raderna hos Antonsson känns en aversion; för att inte säga aggression mot Liza Marklund – och den beskrivning hon gjort av Mia.

    Det gör att jag känner tveksamhet till Antonssons motiv; och därmed till hur rätt hon har avläst sanningen.

    Journalister som har kunskaper om vårdnadstvister – som rent av har personliga erfarenheter av vårdnadskonflikter – vet vilken gränslöshet som kan förekomma i både anklagelser och motanklagelser i sådana fall.

    Just därför finns det en rekommendation att journalister ska vara försiktiga vid vårdnadstvister.

    Utan att ännu ha läst Antonssons bok; men däremot läst hennes intensiva marknadsföringsblogg av boken; och av sin tolkning av sanningen; så känns det som att hon entydigt – och uttalat känslomässigt – har tagit ställning för den ena sidan.

    Dessutom med motiv som känns betydligt mindre ädla än de Liza Marklund kan ha haft när hon skrivit sin bok.

    Som sagt; jag är övertygad om att Antonssons bok kommer att stå i boksnurrorna hos mansjourerna.

  • Helena skriver:

    Jag rekommenderar gärna en av de bättre böcker jag läst om vårdnadstvister – och som ger lite motbalans till det överslag debatten om vårdnadstvister tog under ett antal år – till förmån för de heligförklarade papporna.

    Boken heter ”Rätten till ett barn” av Anna-Carin Pihl och Tina Thunander.

  • Mirjam skriver:

    Det är väl inte så konstigt om Antonsson skulle ha en känslomässig koppling till varför hon skriver boken och engagerar sig för debatten. Hon är ju en av de journalister som från ett tidigt stadie har dragits in i historien om Mia. Hon fick träffa Mia vid utgivningen av ursprungs-Gömda och skrev ett flertal artikar i veckotidningar om Mia. Liza var säkert närvarande när Antonsson fick träffa och intervjua Mia. Jag är säker på att Antonsson känner sig väldigt lurad av både Mia och Liza. Kanske känner hon också en skuld och viss skam för att hon har tillåtit sig själv att ha bidragit till att lögnerna har spridits vidare till veckotidningsläsarna och många andra.

  • Helena skriver:

    Ja, du kan kanske ha rätt i det att Monica Antonsson kan känna sig lurad.

    Det kan ju möjligen vara hennes drivfjäder i det här fallet.

    En sak kan vi helt säkert enas om; det är inte de traditionella mediernas förtjänst att den här frågan kommit upp på dagordningen.

    Tyvärr väcker debatten kring Liza många frågor även kring tredje statsmakten.

    Har alla lullats in i något slags passivitetsvagga?

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>