Det fanns en katt som hette Snuffe….

 

…….Så heter en bok som jag lade vantarna på när jag plockade åt mej ett antal böcker om katter; kattvård med mera när jag var på biblioteket förra veckan.

En sådan fin liten bok; skriven och fotograferad av Anders Johansson.

A 5 – format, endast 60 sidor.

Det är en sorgebok; en bok där Anders Johansson beskriver sorgen efter att han tvingats avliva sin katt för att den blivit svårt sjuk.

Men det är inte bara en bok om en katt; det är en bok om att leva och dö, om att våga leva; och om att inte få leva….

Det är också en bok med naturupplevelser som Anders Johansson delade med sin Snuffe.

Anders Johansson skriver om hur Snuffe gjorde att han själv fick kontakt med glömda zoner i sitt väsen.

Han beskriver också sitt ifrågasättande av att det finns en gud, ett himmelrike, en annan värld, eller att människan kan skiljas från de andra djuren…

Men han uttrycker även respekt för de som tror på en gud, eller på en religion.

För som han skriver:

”Att leva är svårt och vad är mänskligare än att försöka se de tecken och skapa de berättelser som kan lindra vår gemensamma förtvivlan”.

Anders Johansson formulerar tankar jag själv har tänkt; i synnerhet under perioder när jag varit särskilt förtvivlad och pratat och bett till Gud.

Samtidigt som jag gjort det; har jag betraktat mej själv utifrån och tänkt:

Är jag verkligen övertygad troende; eller ber jag just nu för att det är det absolut enda jag kan hitta som är tillgängligt; för att det är den absolut enda tröst jag kan få just nu.

Så funderar jag; och påminner mej om att jag måste se till att läsa den tjocka bok Göran Skytte skrivit om sin tro.

Kommer även att tänka på en journalist som har en förkärlek för att skriva gråtmilda artiklar om svåra människoöden.

Som också tycks ha en förkärlek för att kungöra att människor som blivit svårt sjuka, eller haft anhöriga som blivit svårt eller dödligt sjuka; anser att de utvecklats som människor på grund av sina dödshotande sjukdomar.

Det har aldrig låtit trovärdigt för mej.

Varför skulle människor utvecklas av att gå igenom eget svårt lidande – eller tvingas se en nära anhörig gå bort efter svårt lidande?

Inte krävs det väl erfarenheter av att leva med – eller överleva – livshotande sjukdomar för att utvecklas som människa?

Anders Johansson säger sig ha läst om en kvinna som hävdat att ” döden kan vara en berikande erfarenhet”

Skälet till att hon sa det var att hennes man fått beskedet att han inte hade långt kvar att leva.

Anders Johanssons reflektion:

”Det jag kom att fundera över var dödandet av språket. Det är en extrem form av alienation från livet och den visar sig i att ord används som inte har någon egentlig resonans…..döden kan inte vara en berikande erfarenhet innan den inträffat, antagligen inte sedan heller.

När jag hörde sådant var språket förvandlat till etiketter, vilka behärskar vår förmåga att känna, ifrågasätta och reflektera över saker och ting.

Etikkettspråket är som pengar utan värde. George Orwell skrev att om tanken korrumperar språket, så gäller även det omvända, att språket korrumperar tanken…”

Jag funderar vidare i Anders Johanssons lagda spår:

Kanske är det så att de som säger att de utvecklats för att de själva - eller någon nära anhörig – haft en livshotande sjukdom –  främst söker tröst i en sådan tanke.

För att klara av att hantera sin förtvivlan inför ett fysiskt eller psykiskt lidande som annars skulle kännas både grymt, orättvist och meningslöst.

På samma sätt som de troende behöver tron för att kunna lindra sin förtvivlan.

Kommentarer (13) »

  • mattias.s skriver:

    Jag träffade en ung oerhört vacker och karismatisk kvinna för ett par dagar sedan. Det visade sig att hon slitits ur dödens käftar efter tretton dagar i koma efter havandeskapsförgiftning. Steril hade hon blivit på kuppen; det var hennes första graviditet och aldrig mer kan hon bli mor. Det var något särskilt med hennes ständiga leende; en sorg, men också ett djup som gav henne en särskild karisma. Min tvåårige son upplevde samma sak, han överlät sig genast och hetl och hållet i hennes vård. Föralldel, jag kanske efterkonstruerar och tolkar utifrån vad jag fick veta om vad hon har gått igenom, och jag vet ju heller inte hur hon var innan sin näradödenerfarenhet… Men… min tolkning är att den berikat henne. Sorgen och smärtan bär också på sin skönhet.
    Bara någon dag innan talade jag med en annan ung kvinna som mist sin enda dotter på grund av läkarslarv, och som tagit den händelsen på ett helt annat sätt. Hon tyckte att det var orättvist och obegripligt och kunde inte alls inse hur det skulle kunna finnas ett frö till något gott i något sådant. Bitterhet och vrede var hennes lott.
    Så lika öden, och så olika sätt att tackla dem på. Och med så olika resultat.
    Min tro är att Gud – eller hur man nu väljer att kalla det stora – ofta utmanar oss på gränsen till vad vi klarar av, men aldrig mer än så. Om vi verkligen vill, och inser att det är möjligt, kan vi vända alla motgångar till vår fördel. Komma till insikt om att vi kom nakna till denna jord och inte är gjorda för att ställa krav på existensen; blott att tacksamt acceptera vad som kommer på vår lott. (Inte mot de jordiska överhögheterna, givetvis, men mot de andliga.)
    Om detta handlar enligt mitt sätt att läsa Mobergs fantastiska Utvandrarsvit. Kristina och Robert – de ödmjukade sig och dog försonade. Karl-Oscar stretade emot och blev bitter.
    Väinö Linna behandlar samma teman. Honom borde väl ligga varmt om ditt delvis finska hjärta, Helena? Skandalöst att Eyvind Johnson fick nobelpris när inte Linna fick det, tycker jag. Men DET är en annan diskussion.

  • mattias.s skriver:

    VARFÖR utmanar oss då vår herre på dessa grymma vis? Jo, för att sporra oss att upptäcka våra enorma andliga resurser.
    Det är inte fråga om rättvist eller orättvist. Frågan är mycket mer praktisk än så. Elände kommer över oss vare sig vi vill eller inte. Men vi har ett val: att rota fram de frön ur askan vilka kan få oss att blomma. Eller att bli slutna och bittra. Det andliga budskapet: att styra det vi kan, och det är inte i första hand vårt öde, utan vårt sätt att tackla detsamma.
    Därför är sinnesrobönen, som AA, NA och de andra tolvstegsgrupperna använder sig av, så viktig och kraftfull:
    ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och vishet att inse skillnaden.”
    Kan inte brukas för ofta!

  • mattias.s skriver:

    Då ska jag be att få dela med mig att av ett motto som en finsk, just, väninna till mig i sin tur lärt mig… Nån psykolog där, vem det kan vara, reser land och rike runt och inleder varje föreläsning med att gravallvarligt yttra:
    - Det är INTE lätt.
    Nej, livet dansas på en slak lina fanimig. Det är inte undra på att vi ramlar av till höger och vänster.
    Nå, men om ovanstående funderingar berör dig så ber jag att få rekommendera följande lilla bok: ”Älska livet som det är” (töntig svensk översättning, Love what is heter den på engelska. Författare Katie Byron. Underbart lättfattlig… så lätt så att det nästan kortsluter en om man är van vid mer invecklad läsning: ”Får det vara så enkelt?” Jovisst, men sen gäller det ju att tillämpa det hela också…
    Ungefär samma saker, fast mer intellektuellt formulerat för den som föredrar det, säger Eckhart Tolle, i exempelvis boken ”The power of now”, vad det nu kan tänkas bli på svenska.

  • mattias.s skriver:

    Byron Katie heter hon nog förresten. Underligt namn, men hon heter så, författaren ifråga.

  • Helena skriver:

    Som sagt det här är inga lätta frågor.

    Det är ju också möjligt att vi tänker på helt olika situationer när vi pratar om den här frågan.

    När du Damkonfekt skriver att kriser får oss att mogna som människor så håller jag nog inte med.

    Men som sagt det beror ju också på vilken typ av kriser vi tänker på.

    Jag anser att det finns en risk med att försköna motgångar och livskriser; månne kan ursprunget till det sökas i religionen; och det slags uttolkare av religionen som tycks vilja betona människans skuld.

    Jag har hört sådana uttolkare; präster i svenska kyrkan; som dundrar på i sådana fåror.

    Det vill säga människan ska arbeta i sitt anletes svett; människan ska gå genom prövningar, människan är fattig och syndig….

    Jag anser ju att prövningar kan slå ganska orättvist…

    Vissa människor kan drabbas av det ena slaget efter det andra – och man förvånar sig över att de överhuvudtaget lyckas stå upp.

    Nog har vi väl alla mött människor som faktiskt knäckts av alltför svåra motgångar.

    Så jag tror inte entydigt på tesen att svåra motgångar och livskriser per automatik förädlar människor och gör att de lättare kan ge kärlek
    till andra.

    Tyvärr kan det nog också bli tvärtom; att människor som i grunden är kärleksfulla och vill ge mycket kärlek till sina närmaste; inte förmår göra det; för att de går i botten av alltför svåra motgångar.

    Kanske för att de blir sjuka; fysiskt eller psykiskt – eller för att de blivit illa hanterade på annat sätt.

    Sedan förekommer det ju faktiskt också att människor tvingas se att de när de blir sjuka eller hårt drabbade blir övergivna av människor de trott att de kunnat lita på.

    Nej, jag tror alltså inte att svåra prövningar per automatik förädlar människor; och gör dem mer kärleksfulla.

  • mattias.s skriver:

    Konstiga saker händer på din blogg… Jag hamnade på en annan bloggsida, mycket tilltalande förvisso… med namnet ”vita brevis, ars long..nånting”. Testa den här linken, den kanske leder dig dit: http://viita.blogg.se/2008/december/goteborg-nr-3.html

    Värre är kanske att jag när jag loggar in hamnar på din adm-logg. Efter vad jag kan förstå har jag full tillgång till rubbet. Don´t worry, haven´t tried, won´t do it. Men ändå. Inte bra.

  • mattias.s skriver:

    Nu till ämnet… Vad jag tror det handlar om är att det negativa tänkandet och offerrollen ger oss en falsk känsla av kontroll. Vi vet hur saker borde vara, känner vi, och även om saker inte går som vi anser att de borde så känner vi oss åtminstone säkra i tanken på att vi har RÄTT. Att ifrågasätta den känslan kräver att vi släpper taget… rena bungyjumpet… Och det värsta är att det inte räcker med att göra det en gång, utan vi måste göra det om och om och om igen… Fast det blir lite mindre hemskt för var gång vi gör om det.
    I bästa fall lär vi oss att tillvaron vet bättre än vi hur saker ska vara, och framförallt att lita på att våra känslor vet bättre än vårt intellekt, och slutar attt skjuta dem ifrån oss. (”Ångest? Nej hu, jag förtjänar bättre, ge mig en tablett…”)
    På sätt och vis handlar det om att återta kontrollen, fast det känns precis tvärtom. Nämligen över det vi KAN kontrollera, vilket är våra egna reaktioner. Och när vi väl har den kontrollen kan vi faktiskt börja styra våra liv mycket bättre. Det är som segling. En grundförutsättning är att acceptera att strömmar och vindar är starka krafter som man måste ödmjuka sig efter… men ett roder har vi ju dock.
    Dock förstår jag den skepsis mot det här tänkesättet utifrån vad kyrkan brukar predika. Tyvärr håller den sig med ett budskap som är snarlikt detta, men har en helt annan innebörd. Kyrkan tenderar nämligen att sätta sig, och den världsliga makten, i Guds ställe. För att leva harmoniskt bör man lära sig att acceptera det ödet beskär en, och utifrån acceptansen agera för att förbättre läget. Jovisst; men detta ska inte blandas samman med att acceptera den världsliga maktens påbud, och inte heller kyrkans (som minsann inget annat är en ännu en världslig institution). Självklart är det rätt att stå upp för sin rätt, sin mänskliga rätt, även om det går makthavarnas intressen förnär!

  • Helena skriver:

    Mattias:

    Jösses, hjälp, det verkar ju inte bra att det går att komma in på min admin-sida, så får det ju inte vara..

    Det måste jag reda ut.

    http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/index.asp?programid=1054

    Nu försökte jag klistra in en länk till ett program på SR 1 – intervju med Ann Heberlein.

    Hon verkade faktiskt ganska mänsklig; inte sådär ädel som man skulle kunna tro.

    Hon verkade rent av lite ”bitter” p g a erfarenheter hon gjort; bland annat reflekterade hon över hur lätt vänner försvann när hon hade det riktigt jäkligt.

    För det har hon ju uppenbarligen haft.

    Jag får nog säga att jag känner all sympati för den kvinnan som du skriver om och som kände bitterhet och vrede för att hon mist sin dotter på grund av läkarslarv.

    Jag skulle riva ner varenda jävla myndighet för att se till att den läkare som orsakat en sådan förlust skulle ställas till ansvar för det.

    Jag är ju just nu inne i ett katt-litteraturskov; men Väinö Linna; måste jag ta och läsa igen.

    Den ska jag låna snart.

    Till Damkonfekt; det är väl inte så stort fel med att byta män – eller kvinnor för den delen.

    Vi lever ju i ett samhälle med seriemonogami numera; och människor som är sociala till sin läggning; och som är öppna för nya kontakter med människor generellt; är kanske öppna även för att byta en kärleksrelation som ligger i aska; till en ny och mer givande kärleksrelation.

    Nåja, med alla varsel som nu sprids över världen; så lär väl äktenskapet bli en viktig ekonomisk institution igen; många har väl helt enkelt inte råd att separera.

    Personligen beklagar jag innerligt att jag inte hade förstånd att gifta mej rikt medan jag ännu var ung och vacker.
    Synd att jag gjordes så självständig.
    Tänk så många av alla mina endast drömda böcker jag skulle ha kunnat skriva då; med egna tankar, kunskaper och reflektioner.
    Istället för att under ett helt yrkesliv främst ha arbetat för att lyssna in och förmedla andra människors tankar, åsikter, kunskaper och politiska utspel.

  • Helena skriver:

    Ja, jäklar anåda: Det var en himla rolig formulering; att våga släppa känslan av att man har rätt.
    Och att det är rena bungyjumpet.

    Ja, se bungyjump det vågar jag mej inte på. Varken en eller flera gånger :)

  • mattias.s skriver:

    Jovisst är det skrämmande… Så är det heller inte många som tar steget ut i det okända förrän verkligheten knuffar ut dem. När smärtan hotar att bli övermäktig i samband med ett barns död, t ex, eller när livet inte går att reda ut på grund av missbruk och liknande bekymmer. Då som först…

  • Helena skriver:

    Mattias:
    Du har så många tankar; och är så intensiv så jag hinner knappt smälta det.

    Jo, jäklar; att bara styras av intellektet är onyttigt.

    Det bästa jag varit med om någon gång var när jag följde med en kompis på gestaltterapi i Stockholm för många år sedan.

    Jag trodde jag hade hamnat på ett dårhus; med tanke på hur det agerades där.

    Men det var det mest givande; och utvecklande jag upplevt någon gång.

    För här gick det tamejfanken inte att intellektualisera.

    Utan det var bara till att åka med.

    Det var fantastiskt.

    Jag har fortfarande vissa bitar kvar därifrån; som gett mej inre självförtroende vad gäller vissa saker.

    Faktiskt bland annat i tron att människor i många avseenden är ganska lika när det handlar om många grundläggande känslor.

    Det är himla roligt att du fortsätter att besöka min blogg.

  • Andreas skriver:

    ”Mina katter” av samma författare är också en jättefin bok i ton, berättande och utförande. Lågmäld, ganska liten och tunn och mycket vacker.

  • Helena skriver:

    Hej Andreas.

    Jag antar att du också är en kattvän.

    Jo, jag har sett att han som skrivit om Snuffe har skrivit fler kattböcker.

    Han skriver väldigt fint.

    Har för övrigt en annan fin kattbok på mitt skrivbord; som även den innehåller många andra kloka tankar om livet.

    Den heter ”En katt vid namn Darwin” och är skriven av William Jordan.
    Bokens underrubrik är: Hur en strykarkatt gjorde en man till en människa.

    Vilket också är vad boken delvis handlar om.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>