….Så heter en bok som jag lade vantarna på när jag plockade åt mej ett antal böcker om katter; kattvård med mera när jag var på biblioteket förra veckan.
En sådan fin liten bok; skriven och fotograferad av Anders Johansson.
A 5 – format, endast 60 sidor.
Det är en sorgebok; en bok där Anders Johansson beskriver sorgen efter att han tvingats avliva sin katt för att den blivit svårt sjuk.
Men det är inte bara en bok om en katt; det är en bok om att leva och dö, om att våga leva; och om att inte få leva….
Det är också en bok med naturupplevelser som Anders Johansson delade med sin Snuffe.
Anders Johansson skriver om hur Snuffe gjorde att han själv fick kontakt med glömda zoner i sitt väsen.
Han beskriver också sitt ifrågasättande av att det finns en gud, ett himmelrike, en annan värld, eller att människan kan skiljas från de andra djuren…
Men han uttrycker även respekt för de som tror på en gud, eller på en religion.
För som han skriver:
”Att leva är svårt och vad är mänskligare än att försöka se de tecken och skapa de berättelser som kan lindra vår gemensamma förtvivlan”.
Anders Johansson formulerar tankar jag själv har tänkt; i synnerhet under perioder när jag varit särskilt förtvivlad och pratat och bett till Gud.
Samtidigt som jag gjort det; har jag betraktat mej själv utifrån och tänkt:
Är jag verkligen övertygad troende; eller ber jag just nu för att det är det absolut enda jag kan hitta som är tillgängligt; för att det är den absolut enda tröst jag kan få just nu.
Så funderar jag; och påminner mej om att jag måste se till att läsa den tjocka bok Göran Skytte skrivit om sin tro.
Kommer även att tänka på en journalist som har en förkärlek för att skriva gråtmilda artiklar om svåra människoöden.
Som också tycks ha en förkärlek för att kungöra att människor som blivit svårt sjuka, eller haft anhöriga som blivit svårt eller dödligt sjuka; anser att de utvecklats som människor på grund av sina dödshotande sjukdomar.
Det har aldrig låtit trovärdigt för mej.
Varför skulle människor utvecklas av att gå igenom eget svårt lidande – eller tvingas se en nära anhörig gå bort efter svårt lidande?
Inte krävs det väl erfarenheter av att leva med – eller överleva – livshotande sjukdomar för att utvecklas som människa?
Anders Johansson säger sig ha läst om en kvinna som hävdat att ” döden kan vara en berikande erfarenhet”
Skälet till att hon sa det var att hennes man fått beskedet att han inte hade långt kvar att leva.
Anders Johanssons reflektion:
”Det jag kom att fundera över var dödandet av språket. Det är en extrem form av alienation från livet och den visar sig i att ord används som inte har någon egentlig resonans…..döden kan inte vara en berikande erfarenhet innan den inträffat, antagligen inte sedan heller.
När jag hörde sådant var språket förvandlat till etiketter, vilka behärskar vår förmåga att känna, ifrågasätta och reflektera över saker och ting.
Etikkettspråket är som pengar utan värde. George Orwell skrev att om tanken korrumperar språket, så gäller även det omvända, att språket korrumperar tanken…”
Jag funderar vidare i Anders Johanssons lagda spår:
Kanske är det så att de som säger att de utvecklats för att de själva - eller någon nära anhörig – haft en livshotande sjukdom – främst söker tröst i en sådan tanke.
För att klara av att hantera sin förtvivlan inför ett fysiskt eller psykiskt lidande som annars skulle kännas både grymt, orättvist och meningslöst.
På samma sätt som de troende behöver tron för att kunna lindra sin förtvivlan.