Politisk teknologi

Jag blev tvungen att – apropå den diskussion som Mattias; Leif och jag fört på min blogg – ta fram min snart sönderbläddrade bok från mina sociologikurser; nämligen Michel Foucault ”Övervakning och straff”.

Han är gudbevars ganska tungläst; men jag måste ändå citera något tänkvärt av honom:

”Men kroppen är också direkt inlemmad i ett politiskt kraftfält; maktförhållandena äger ett direkt grepp om den; de omger den, etikketterar den, dresserar den, plågar den, tvingar den att arbeta, att delta i ceremonier, att avge vissa tecken.

Denna politiska inringning av kroppen är med invecklade, ömsesidiga relationer knuten till dess ekonomiska utnyttjande.

Det är till stor del i sin egenskap av produktionskraft som kroppen är utrustad med maktförbindelser och härskarmöjligheter.

Men å andra sidan kan den inte konstitueras som arbetskraft om den inte är införlivad i ett tvångsystem (där man också behöver ett politiskt instrument som är noga anpassat, uträknat och utnyttjat)

Kroppen blir inte någon användbar kraft förrän när den är på en gång produktiv och beroende.

Detta underkuvande sker inte enbart genom antingen våld eller ideologi.

Det kan mycket väl vara direkt, fysiskt, spela ut krafterna mot varandra, inriktas på rent materialla förhållanden utan att därför innebära något våld.

Det kan vara noga uträknat, organiserat och tekniskt genomtänkt, det kan vara subtilt och varken begagna vapen eller teror, och ändå förbli fysiskt….detta vetande och denna behärskning utgör vad man skulle kunna kalla en politisk teknologi….”

Kommentarer (11) »

  • mattias.s skriver:

    Mm… men man får se upp! Ofta hamnar man i det man vill undvika, just genom sina försök att undvika det. På så vis tror jag att socialismen betingar kapitalismen mycket mer än vad dess utövare ofta vill inse; låt oss säga att kapitalismen i praktiken definierar arbetaren i enlighet med det Focault skriver ovan; nå, så bygger socialsmen en motideologi, som egentligen säger samma sak, bortsett från att perspektivet är det omvända. Ja, då dansar socialismen och kapitalismen sin pardans, där båda verkar inom samma kraftfält.
    Detta har Doris Lessing skildrat förtjänstfullt i andra del av sin självbiografi, ”Vandra i skugga” vill jag minnas att den heter. Hon beskriver bland annat hur många före detta kommunister i hennes vänkrets på kort tid gjorde sig rika efter att ha bytt ideologi, men menar samtidigt att det är logiskt: kommunismen är ju ett slags fixering vid det materiella, och när de ideologiska spärrarna så släpper – ja, då kommer det ekonomiska intresset till uttryck på detta nya sätt.
    Så… att definiera människan MOT systemet… kan bidra till att upprätthålla detsamma.
    De verklige alternativen finns BORTOM de givna ramarna.
    Enkelt att finna på lösningar? Skulle inte tro det….

  • mattias.s skriver:

    Vad jag menar apropå ovanstående text är ungefär: man ska vara försiktigt att definiera sig i termer av slav eller offer (för ett system t ex), eftersom slav- och offermentalitet då lätt kommer med på köpet.

  • Helena skriver:

    Det där var lite komplicerat.

    Foucault är ju en maktteoretiker; Weber är ju en annan sådan; fast jag är mer inläst på Foucault.

    Det känns inte som att jag kan komma på någon riktigt intelligent kommentar; mer än att jag både håller med dej – och inte håller med dej.

    Å ena sidan; det är ju ett faktum att vissa människor har kopiöst mycket mer makt än andra.

    Fast man måste väl kanske också påminna sig om att makt väl inte nödvändigtvis behöver innebära något negativt.

    Somliga använder sin makt till att göra något gott; andra missbrukar sin makt; och skadar andra med sin maktutövning.

    Det finns ju många exempel på människor som använder sin makt positivt; dit får man väl räkna fredspristagare och personer som använder pennans makt – inte minst för att visa på maktmissbruk.

    Exempelvis den här italienske författaren; som klätt av Italiens maffia.

    Fast han tycks ju få betala ett förfärligt högt pris för det; genom att leva ett liv i social fångenskap.

    Apropå det du skriver om risken för slav-och offermentatlitet.

    Makt – och vanmakt – kan man väl också kalla det.

    Nog är det väl ändå så att det är just vad en felaktigt använd makt kan leda till; att vissa blir offer just för att det finns människor som missbrukar sin makt; d v s blir förövare.

    Den som missbrukar makt till att begå psykiska eller fysiska eller sociala eller ekonomiska övergrepp mot andra; blir väl ändå ett slags förövare?

    Det finns ju flera maktdefinitioner:

    Makt kan handla om att kunna påverka sina livsvillkor.

    Makt är något som man har mer eller mindre av i relation till andra.

    Makt handlar om att kunna påverka sitt liv – även om andra motsätter sig det.

    Makt är beroende av var en person finns i samhällets struktur.

    Nu bläddrar jag alltså i mina böcker lite igen.

    Ingvar Bratt; som avslöjade Bofors vapensmuggling har ju skrivit om om sin väg mot civil olydnad.

    Och inte minst om vilken svår process det kan vara.

    Priset för en enskild person kan ju bli väldigt högt.

    Något som jag tycker kan vara lite hoppingivande att läsa är påståendet att makt vilar på vanmakt.

    ”Makten är beroende av att människor som makten utövas mot fortsätter att vara vanmäktiga. Vanmakt kan definieras som att man inte ser någon utväg, några medel och möjligheter att förändra sin situation. Det är angeläget att vanmakten ersätts med en motmakt, att det finns möjlgheter till förändringar i samhället och att kunna nå resultat när det gäller orättvisor och negativa tendenser i vårt samhälle”.

    Det som är hoppingivande i det är tanken att det finns möjlighet till motmakt.

    I rätt sammanhang.

    För att återgå till det som jag skrivit om tidigare; nämligen mobbning; vilket jag anser vara ett skrämmande exempel på missbruk av makt; något som inte bara slår ut många människor från arbetslivet; utan som faktiskt också leder till att somliga människor inte ser några som helst utvägar; utan i slutänden faktiskt tar sina liv.

    Hur många de fallen är vet vi ju knappast; den statistiken är av förklarliga skäl inte tillgänglig; eftersom mobbning är något som gärna sker i det fördolda; och något de drabbade inte gärna berättar om; eftersom de då riskerar att bli ifrågasatta och skuldbelagda.

    Vilket i sin tur är väldigt märkligt.

    Människor som har beteendevetenskapliga kunskaper och kunskaper om gruppprocesser; liksom om arbetsmiljö; har konstaterat att det faktiskt förekommer något som kallas mobbning.

    Vi har en lagstiftning och arbetsmiljölagstiftning som inte tillåter mobbning.

    Men trots att det fenomenet är både definierat och erkänt så tycks det vara så att det finns människor som anser att den definitionen bara finns i teorin.

    De som säger sig ha blivit utsatta för mobbning riskerar att bli ifrågasatta när teorin ska överföras till en reell nivå.

    Det är onekligen intressant; det skulle innebära att vi anser att fenomenet mobbning förekommer; men att det aldrig finns några offer för mobbning; eftersom de som anser sig ha blivit offer för mobbning per definition anses tvivelaktiga.

    Eller som det brukar benämnas kort och gott:

    Blame the victim.

  • mattias.s skriver:

    Jag tror sällan att det är särskilt meningsfullt att tala i termer av offer av förövare. Det leder mest till fastlåsta positioner, där båda sidor stigmatiseras. Visst är termerna lockade, men sällan beskriver de hela sanningen, och stänger vägen för andra mer konstruktiva synsätt.

  • Helena skriver:

    Ja, men då har vi helt olika uppfattningar i den saken. Det är självklart att det finns offer och förövare.

    På de mest skilda nivåer.

    Men viktigast av allt; om det inte hade funnits några förövare då hade det heller aldrig funnits några offer.

    Men som sagt; en alltför vanlig reaktion när det handlar om offer och förövare; det är tendensen till att skuldbelägga och ifrågasätta offren.

    Och därmed tysta de som som blivit måltavlor för förövarna; vilket givetvis är just det förövarna vill.

    Det vill säga kunna fortsätta sitt maktmissbruk; och tysta ner de som gör det känt.

    Vilket ju kan ske med subtila hot, skrämsel, psykisk terror – eller genom att fängsla människor.

    Det är väl där medierna kan göra nytta; se till att de som vill dölja onda saker inte kan göra det.

    Det går ju bra att fundera i offer/förövartermer på det som nu pågår i Indien.

    Vad har dom utländska turister som råkar bo på Taj Mahal gjort för ont?

  • mattias.s skriver:

    Om du tänker så lever du i en askungevärld. Enligt mitt sätt att se på saken.
    Sanningen hittar vi i kategorierna utanför ”gott” och ”ont”, tror jag.
    I själva verket tror jag att det tänkesätt som du redogör för s k a p a r offer och förövare. Båda ingår i samma dynamik; i samma stund som man pekar ut ett offer så förstärks också förövarens identitet – och dennes tendens att rusa vidare i den onda cirkeln, och skapa nya offer.
    Hur många söker inte offerrollen, därför att det är bekvämt? Därför att det är ett praktiskt gömställe för att själv begå övergrepp, utan att någon avslöjar en? I krig slåss parterna lika mycket om att få vara det största offret, den mest oskyldige, som om landområden.
    Det tydligaste exemplet på denna destruktiva dynamik är kanske staten Israel, där den tydliga offeridentiteten alltmer kom den att förvandlas till – just det – förövare!
    Fixeringen på begrepp som skuld och oskuld, ondska och godhet, föder – just det: skuld och ondska.
    Bättre då att fokusera på ansvar. Och där har även offret ett ansvar: nämligen att inte fokusera på det som låser fast oss i improduktiva positioner.
    Helt skyldig är ingen.
    Helt oskyldig är ingen – om inte isåfall det nyfödda barnet; men därefter ingen.
    Låt oss hellre tala om det vackra ordet ansvar. Ansvar har vi alla. Ansvar har med växande att göra, inte med att peka finger och låsa fast.
    Ordet skuld tittar bakåt och hämmar utvecklingen. Ordet ansvar är framåtblickande och uppmuntrar oss att komma vidare.
    Så ser jag på saken.

  • mattias.s skriver:

    Det där med askungevärld var bara polemiskt och dumt, så borde jag inte ha skrivit. Men jag menar att verkligheten är mycket mer rik på nyanser än vad vi människor oftast klarar av att uppfatta. Det minsta vi kan göra är att försöka undvika sådant kontrastrikt tänkande, där svart och vitt, ont och gott, till varje pris hålls isär. I själva verket – som jag uppfattar den – så går det i vartannat.

  • Helena skriver:

    Väldigt tänkvärt; jag har gått och funderat på ämnet; eftersom vi skrivit om det.

    Och efter att ha ätit middag; tvättat och druckit eftermiddagenkaffe så började jag att tänka i just dina banor.

    Att någon kan vara offer i en viss situation; men förövare i en annan.

    Men någon kan också bli förövare; just som en följd av att den personen själv tvingats uppleva att vara offer.

    Har just läst lite om den nu aktuella filmen ”De ofrivilliga” som tycks röra sig kring samma frågeställningar.

    Den ska visst vara väldigt bra; så då måste man väl försöka se den.

  • Helena skriver:

    Fast jag anser fortfarande att det finns offer – och förövare.

    Några intressanta böcker på temat:

    Ann Heberlein: Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar.

    (Fast den har du kanske redan läst:)

    Christian Jungersen: ”Undantaget”

    Christina Doctare: ”När man väntar sig en man” / har jag för mej att den heter.)

  • mattias.s skriver:

    Mm… kul att du nämner just Ann Heberlein. Jag har inte läst hennes bok, men däremot har jag läst intervjuer med henne, och vad jag förstår så säger hon ungefär det som jag försöker att få sagt här. Hon har bland annat råkat ut för att bli våldtagen, och talar om vikten av att inte gå in i den improduktiva offerrollen, utan försöka hitta något positivt i det som hänt, hur svårt det än tycks vara. Se det svåra inte som ett straff eller ett fruktansvärt öde som klavbinder dig för resten av dina dagar, utan tvärtom som en utmaning att bli fri; för att lyckas med det måste du ta fram dina allra innersta resurser.
    Ett exempel på hur det kan gå till är väl Nelson Mandela. 27 år i fängelse; det är väl att vara offer? Men han valde att inte se det så, utan vände sin besvärliga situation till något positivt, såväl för honom som för hela vår värld.
    Lätt? Knappast. Möjligt? Ja.

  • Helena skriver:

    Jag har inte heller läst Heberlein; köpte hennes bok på bokmässan dock; och lyssnade på ett seminarium med henne.

    Däremot är jag väldigt tveksam till om jag kommer att köpa hennes resonemang.

    Vadå, inte gå in i den improduktiva offerrollen?

    Människor beslutar väl inte själva hur de ska reagera på övergrepp!!
    Vare sig det är psykiska eller fysiska.

    Människor reagerar olika.

    Den som drabbas av posttraumatisk stress efter tortyr – eller efter systematisk mobbning – har väl inte själva önskat att få dessa reaktioner.

    De skulle väl mest troligt vara överlyckliga om konsekvenserna av övergreppen läkte ut.

    Deras önskan är väl inte att vara offer för psykiska följder av de övergrepp de varit utsatta för.

    Så kvinnor som får bestående men av att ha utsatts för våldtäkter -de ska alltså dessutom skuldbeläggas för att de inte lyckats hitta något positivt i det som hänt?

    Det låter helt jävla horribelt.

    Som sagt människor är olika; vissa kan bli ödelagda av att ha tvingats bli offer.

    Det är väl ingen som vill bli offer!!!

    Om Heberleins resonmang är som du beskriver det då är jag ytterst tveksam till vad innebörden är av det så kallade ansvar du talar om.

    Det är väl ungefär detsamma som att säga till en person som har en depression; nä, vet du vad; nu får du ta och rycka upp dej.

    Det är lika befängt som pappan som spöar upp sina ungar; och som hävdar; jag fick stryk som barn; och det mådde jag bara bra av.

    Så därmed skulle det vara något fel på ungarna; om de drabbas av psykiska konsekvenser av att de får stryk av sin pappa.

    De bör alltså se till att söka något konstruktivt i det!!???

    Eller ungarna som tvingas leva med att ha en alkoholiserad pappa som svinar ner hemmet; eller med en missbrukande pappa – eller för den delen mamma – som ständigt sviker sina löften och åtaganden till barnen?

    För att spriten är viktigare!!

    Jag föreslår att du läser dom andra böckerna jag tipsat om; exempelvis Jungersen; även om det är en roman; så stämmer resarchen.

    Här nämns exempelvis hur sataniskt övergrepp och tortyr kan planeras.

    Exempelvis så att de som utför tortyren ställer en coca-cola flaska framför ögonen på de som torteras.

    För de som utsatts så infernaliskt triggas stressyndromen därmed igång så fort de hamnar i en situation med händelser som påminner om vad de varit utsatta för.

    Vilket i fallet med coca-cola flaskan innebär att de som utsatts för tortyr med en coca-cola flaska i synfältet kommer att få leva med att deras stressyndrom triggas igång varje gång de ser en coca-cola flaska resten av sitt liv.

    För de som mobbats på en arbetsdplats kan det räcka med att se den byggnad där arbetsplatsen är belägen; eller arbetsplatsens logotype; eller för den delen de mobbande cheferna; för att deras stressyndrom och rädsla ska triggas igång.

    Ärligt talat; jag är ganska less på ditt prat om ansvar.

    För din uppfattning tycks väldigt fördömande mot de utsatta; d v s det är offren som ska ta ansvar för att inte reagera på övergrepp de blivit utsatta för.

    Förövarna tycks inte ha något ansvar enligt ditt sätt att se det!!!!

    Tycker du att chefer som mobbar anställda bör fortsätta att vara chefer?

    Chefer som mobbar ut kompetenta anställda – och ödelägger yrkesmänniskors möjligheter att utöva ett arbete de har stor skicklighet för att utöva bör de få sitta kvar?

    Bör inte de själva – eller deras överordnade – eller för den delen medlöparna som tittat på – ställa sig frågan om sådana förövare verkligen ska sitta kvar?

    Vilket ansvar har förövarna?

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>