Färdtjänst – i teorin

Färdtjänst godkänns för människor som inte kan färdas själva – på grund av funktionshinder.

Det vill säga människor som redan är drabbade, fysiskt eller psykiskt.

Människor som inte orkar gå, inte ser eller har andra funktionshinder som ”gör ont” och försvårar vardagslivet.

Det borde väl vara så att just de som har de största svårigheterna som kanske får ont i kroppen eller själen av att tvingas sitta länge och vänta därmed  borde få högsta prioritet - i förhållande till de som är friska – när bilar ska skickas ut.

Det är tvärtom.

De som anlitar färdtjänst har låg prioritet.

Jag påminner mig en intervju jag gjorde med en forskare som berättade om den gång det skulle hållas en konferens om funktionshinder.

En kvinna med funktionshinder skulle delta för att förmedla sina erfarenheter.

Men kvinnans deltagande vid konferensen blev inte som planerat; den färdtjänst som den funktionshindrade kvinnan beställt kom långt, långt efter utsatt tid.

Min mamma har haft färtjänst en tid.

Jag har hört henne berätta om problemen med färdtjänst som dröjt; inte kommit alls, eller förare som hävdat att de förgäves sökt sin passagerare.

Färdtjänsten i Luleå kommun fungerar inte väl.

Min mamma blir numera ganska ängslig för att lämna sitt boende så det krävs fingertoppskänsla för att lirka med henne på utflykt.

Jag envisas med att göra det eftersom jag märker att hon mår bra av att få omväxling, stimulans och nya intryck.

Som den gången jag tog jag med min mamma ut på stan; vi gick in i en blomsteraffär, tittade på blommor och luktade på blommor - min mamma har alltid älskat blommor.

Vi gick in i en affär som säljer väldoftande tvålar och luktade och tog i olika tvålar.

Sedan tog vi en promenad i Stadsparken, och tittade på höstfärgerna och stentrollen i parken.

Det var en underbar solig höstdag.

Efter den utflykten var min mamma som en ny människa, nästan sitt gamla jag.

Men hon klarar inte av att vänta. 

När jag bokade färdtjänst för ett par veckor sedan kom den först efter en timme.

Då satte min mamma klackarna i backen och vägrade att åka någonstans.

Sista gången jag beställde färdtjänst fick jag beskedet att det skulle ta 15-20 minuter.

Det gick 45 - ingen färdtjänst hade kommit.

Min mamma blev alltmer orolig av väntandet; så jag gav upp planerna på att åka någonstans.

Jag tvingades ringa och avboka.

Nu har jag gett upp om färdtjänsten.

Tack och lov fick jag ordning på min bil, så att jag numera kan åka och hämta henne i egen bil.

Varje gång jag ska hämta min mamma för ett besök hos mej så måste jag därmed göra fyra bilresor.

Om min bil strejkar igen så får jag ge troligen ge upp alla planer på att försöka få med mamma ut på gästbesök i ett normalt samhällsliv.

Färdtjänsten i Luleå fungerar möjligen väl i teorin – men inte i praktiken.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>