Allmänintresse…..

Det kan vara det som för tillfället passar den ansvarige utgivaren bäst.

Det säger Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i ett intressant blogginlägg under rubriken ”Filosofichock på publicistklubben”.

Det är alldeles uppenbart att hans argumentation ligger på en betydligt högre nivå än den NSDs utgivare presenterat i sitt försvar av namnpubliceringen i NSD.

Helins argumentation – och skäl – till att välja rakt motsatt väg – d v s att inte publicera namnet på den man som är misstänkt för att ha bragt den unga 29-åriga kvinnan i Norrbotten om livet – känns betydligt mer genomtänkt.

Inte bara för att den resulterat i ett beslut om att inte publicera namnet,  utan också för att hans diskussioner och överväganden ger intryck av mer seriositet -  och faktiskt också mer hjärta.

Eller är jag kanske naiv nu?

När jag bevakat rättegångar eller skrivit om brott har jag alltid varit intresserad av skälen till brotten, i vilka situationer brotten skett, de sociala och psykologiska processer som kan ha orsakat brotten, de mänskliga tragedier som inte bara blir resultatet av brotten – utan som också kan vara anledning till brotten.

Att försöka förstå sådana processer har ett betydligt större värde än att bara tillmötesgå skvallerintressen genom att publicera namn på förövare – eller för den delen – offer.

Jag skulle önska en kriminaljournalistik som ger en djupare förståelse av orsaker, samband och sammanhang istället för en journalistik som beskriver brott som något som tycks slå ner helt oförklarligt som en blixt från klar himmel.

Brott slår inte ner som en blixt från klar himmel utan har samband med mänskliga,  psykologiska och sociala miljöer och interaktioner.

En ytlig kriminaljournalistik som bortser från de sidorna av mänskligheten föder inte bara sensationslystnad, blodtörst och en ytlig människosyn utan bidrar också till att skapa en generell rädsla hos människor.

I ett av inläggen i sin blogg efterlyser Helin en progressiv kriminaljournalistik – det vill säga en kriminaljournalistik som visar på just samband och orsaker.

Det är en intressant formulering.

Det jag betraktat som ett normalt intresse för vad som kan ske i interaktionen mellan människor döps av de stora mediepojkarna till en progressiv kriminaljournalistik.

Nog känns det som att den så kallade gängse massmediala nyhetsvärderingen lett till en ganska defekt syn på människor, människors liv och känslor om en kriminaljournalistik som inkluderar mänskliga relationer betraktas som progressiv.

Någon slags avprogrammering av en traditionell massmedial paraideologi vore önskvärd.

Att NSDs ansvarige utgivare inte har några som helst insikter i den här typen av resonemang framgår med önskvärd tydlighet av hans diskussioner om allmänintresse och namnpublicering.

Man tar sig för pannan.

Jag har placerat min bloggbloggkartan.se

Kommentarer (5) »

  • Leif skriver:

    Du skriver: ”… När jag bevakat rättegångar eller skrivit om brott har jag alltid varit intresserad av skälen till brotten, i vilka situationer brotten skett, de sociala och psykologiska processer som kan ha orsakat brotten, de mänskliga tragedier som inte bara blir resultatet av brotten – utan som också kan vara anledning till brotten.

    Att försöka förstå sådana processer har ett betydligt större värde än att bara tillmötesgå skvallerintressen genom att publicera namn på förövare – eller för den delen – offer”.

    Tänkvärt

    Nyss fick jag mejl med länk till en intressant debattartikel i DN skriven av statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin med stöd av JK Göran Lambertz.

    Svensk polis förvanskar bevisning i rättegångar

    Statsåklagaren Nils-Eric Schultz och advokaten Peter Althin i gemensamt angrepp: Polisens metoder kan få Europadomstolen att underkänna Sverige som rättsstat. Sedan mitten av 90-talet har polis, alltför ofta i samarbete med vissa åklagare, undanhållit bevisning för domstolar och åklagare i hundratals fall. Syftet är att skydda informatörer i kampen mot brottsligheten. Det finns inget stöd i lagen för detta agerande. Trots det har sådana ”okonventionella arbetsmetoder” använts systematiskt och varit förankrade i till exempel Stockholmspolisens högsta ledning. I vart fall en försvarsadvokat förbereder nu att föra sin klients talan till Europadomstolen. Chansen att de svenska metoderna skulle vinna gehör hos Europadomstolen måste bedömas som obefintlig, skriver advokat Peter Althin och statsåklagare Nils-Eric Schultz.
    / Slut citat artikel.

    Mig veterligt har det förekommit en del sådana fall i Norrbotten där svensk polis i överkant har tillrättalagt i olika rättsliga mål. Dick Sundevall’s nyutkomna bok Hanteraren är säkert läsvärd.

    Citat: Poliser och åklagare som systematiskt begår lagbrott och gör sig själva till en stat i staten”.

    Apropå NSD’s chefredaktör Lennart Håkansson som har gett sig själv befogenheter att vara skarprättare i tider när regeringsmakten inte längre innehas av socialdemokraterna, undrar jag om det inte är av dunkla politiska skäl som Håkansson har gjort den tolkningen. Ty att förvanska bevis i rättsprocesser ansågs mer eller mindre ”legitimt” under Göran Perssons tid vid makten och det var väl efter journaliststrejken som Håkansson tillsattes som chefredaktör på NSD pga sin politiska duglighet?

    * Även Björn Rosengren landsförvisades upp till Luleå efter en tid i karantän och sitt besök på porrklubben Tabu i Stockholm.

    Klart att politiska värderingar färgar av sig och ibland bär det frukt. Vart Persson och Rosengren idag har hamnat vet vi.

  • vajlet skriver:

    Hej! Snubblade av en slump över denna läsvärda blogg. Jag ömsom upprördes, och ömsom förfasades över de skilda verklighetsberättelserna. Det är journalister som dig världen behöver, men aldrig, aldrig på bekostnad av hälsan. Håller tummarna att du hittar ditt rätta sammanhang, och kommer att titta in här fler gånger.

    Medsysterlig hälsning,

    V.

  • Helena skriver:

    Till Leif:
    I just det här fallet tycks det ju som att polisen gjort ett väldigt bra arbete.
    Du är imponerande påläst måste jag säga.
    Ja, det är ju korrekt att nuvarande ansvarige utgivare tillsattes efter den vilda strejken.
    En strejk som jag för övrigt inte deltog i – och jag kan lova att jag under lång tid hade en ganska svår tid p g a det beslutet.
    Människor utan några som helst kunskaper om de interna förhållandena uttalade sig tvärsäkert.
    Skälen till att just denne ansvarige utgivare tillsattes efter den vilda strejken – för övrigt den enda vilda strejk som förekommit i svensk tidningshistoria – är okända för mig.
    Vad gäller debatten om namnpubliceringen kan jag bara beklaga att läsare som hyllar det beslutet inte inser att de samtidigt stödjer en förenklad hyenajournalistik.
    Läsare som ena stunden är strängt kritiska mot mediers hänsynslöshet tycks i just det här fallet ropa efter hänsynslöshet.
    Men oavsett att det kan vara lockande att ta populistiska beslut utifrån sådana rop – så innebär just den här sortens beslut att förtroendet för medierna undergrävs.

    Till V:

    Tack, många gånger för din värmande kommentar. Jag glädjer mej åt om du blir återkommande besökare – och hoppas att jag får många fler.
    Och din kommentar är riktig; tyvärr finns det risk för att helt motsatta förhållningssätt och värderingsgrunder kan leda till ohälsa.
    Så då kan det bästa vara att fly fältet, i ett så tidigt skede som möjligt.
    Det är förstås alltid svårt att veta vilket val som är det bästa. Att fly för att rädda sin hälsa – men riskera en mycket osäker ekonomisk tillvaro.

  • Leif skriver:

    Reflekterade över åklagarens oprofessionella uppträdande.
    -Jag tror inte för två öre på den misstänktes berättelse!

    Så har det i vart fall hetat i media från allra första stund. Att få fram sanningen genom misstroende? Hmm…

    Bör inte kammaråklagare och förundersökningsledare Ulrika Schönbeck även anstränga sig för att ta fram sånt som talar till den misstänkte mördarens fördel? Med frågor typ -Stämmer hans berättelse? Om inte i så fall bör hon tala om varför.

    Under VM-seglingarna i Luleå fick en man som kom ut från krogen ett slag på käften av en uppretad man. Kroggästen föll så olyckligt i den varma sommarnatten med nacken före mot trottoarkanten och avled. Det var ingen hjärnsubstans eller så som rann ut. Fallet finns väldokumenterat hos polisen i Luleå och kan jämföras med vad som påstås ha hänt uppe vid Stenbron utanför Gällivare. Är det överhuvudtaget möjligt att Carolin föll omkull så olyckligt mot släpet att hon avled, eller var det omöjligt?

    Kan den misstänkte rentav ha blivit panikslagen och gett henne ett nådaskott?

    Övrigt: På en bild av hennes bil och lappen som polisen fäste med plåster på vindrutan syns tydligt en mystisk röd fläck i övre högra kanten. Det kan vara blodstänk från en insekt, men även människoblod. Är fläcken ordentligt undersökt?
    Bild hos NSD.

  • Helena skriver:

    Ja, du har så klart rätt.
    Det finns ju ingen anledning att glömma bort att det är viktigt att ha en kritisk hållning; även vad gäller åklagare och rättsväsende.
    Det finns ju alltid risker med sådana här mediepådrag; det kan ju påverka även rättsliga instanser.
    Fast i det här fallet får jag intrycket av att polis och utredare haft medierna hack i häl hela tiden.

    Kanske t o m lite för mycket.
    För som Leif Silbersky sa när han ifrågasatte NSDs namnpublicering; det finns risk att viktig information som finns på det som eventuellt är en brottsplats blir förstört. när folk börjar stövla runt där.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>