Genushjulet uppfinns igen och igen och igen….

Aftonbladet har startat en ny avdelning som heter Wendela.

Än en gång slår det mej att hjulet tycks behöva uppfinnas igen och igen och igen när det handlar om kvinnokamp; jämställdhet, genus…

Jag åkte runt mellan storstadstidningarna vid den tid när det pågick en het debatt om huruvida öronmärkta kvinnosidor var något positivt eller negativt.

Aftonbladet startade speciella kvinnosidor; och skrev även boken Kvinnodokumentet.

En bok som jag för övrigt själv använde som stödbok och tröstbok – när jag själv flyttade från storstaden till Luleå för att börja arbeta på en lokaltidning.

Jag var mycket ensam – d v s i stark minoritet – på en arbetsplats som var genomsyrad av machovärderingar.

Det var fruktansvärt tungt många gånger.

Det sorgliga är att den mentaliten fortsatte att sitta fast i väggarna – även efter 24 års tid.

Ett par löjliga manliga chefer på den arbetsplatsen fick plötsligt för ett par år sedan behov av att manifestera sina pseudoinsikter om jämställdhet; och startade en plastknappskampanj som tog avstånd från våld mot kvinnor.

Jag tror aldrig jag har sett ett par så små - jo, båda är faktiskt tummetottsmå även fysiskt sett – och löjliga chefer.

Inte minst i vetskapen om att de återkommande ägnade sig åt upprepat psykiskt våld och kränkningar mot enskilda anställda kvinnliga journalister.

På den tid när jag åkte runt mellan storstadstidningarna och kvinnomaterialet i tidningarna diskuterades så löd argumenten ungefär så här:

Å ena sidan; det måste finnas plats för material som intresserar kvinnliga läsare i den vanliga tidningen.

Det vill säga bevakning av områden och ämnen som intresserar kvinnor får inte osynliggöras i mediernas generella bevakning.

Å andra sidan; när det nu ändå förhöll sig på det viset att ämnen och områden som intresserade kvinnor per definition graderades ner i nyhetsvärde; så var en lösning (nödlösning) på det problemet att ändå satsa på kvinnosidor/reservat för kvinnliga läsare i den vanliga tidningen.

För att försäkra sig om att det materialet inte glömdes bort.

Och nu är vi där igen.

Något tycks brista stort när det handlar om kunskapsöverföringen mellan kvinnogenerationer.

Det noterade jag även när jag förra – eller var det förförra året – deltog i ett seminarium som hölls när Grävande Journalister hade konferens.

De kvinnor som ledde seminariet och dragit igång den nygamla genusdebatten sade många kloka saker; det sorgliga var att allt det här sades oupphörligt av många av oss andra; redan för tjugo år sedan.

Exakt samma tema och argumnet i debatterna; med undantag för att det nu är nya och yngre kvinnliga journalister som upprepar argumenten.

Det intressanta med Gräv-seminariet var i sin tur att manliga – förment progressiva och jämställda medarbetare – fick hur mycket tid som helst för att hålla långa inlägg med floskler om vad som i jämställdhetens namn bör få finnas med i medierna.

Jag blev så trött; det räcker med att en rikskänd man uttrycker ytliga genusfloskler; för att ett kvinnligt auditorium ska lyssna andlöst.

Jag som varit med så länge; och följt genusdebatterna intensivt både inom medievärlden och den akademiska världen; har hört dessa floskler till leda.

De tillförde mej ingenting.

Tyvärr, blev det också så att de kvinnor som ledde debatten lät dessa tidsslukande manliga floskeldebattör ta mycket stor del av tiden – medan mycket genuskunniga kvinnliga journalister  - icke rikskända från tv -fick se sej bli avklippta och förödmjukade innan de hunnit fullfölja sina resonemang.

Ungefär som det sägs gå till i skolornas klassrum; när det gjorts mätningar om vem som får mest tid att prata i klassrummen; så sägs övervikten för pojkarnas rätt att höras vara betydligt större än flickornas.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>