Kattrynkor

Vilket slit.

En ung läkare – heter det AT-läkare – skrämde upp mej ordentligt genom att redovisa några kalla hälsofakta om mej – kopplade till min rökning.

Ja, jag rökte i en herrans massa år, lyckades sluta, och lät bli att röka i många år – jag tillhörde den ovanliga skara – det lär ju vara ovanligt för före detta storrökare – som faktiskt klarade av att feströka – och de festerna duggade inte så himla tätt.

Men trots feströkningen klarade jag ändå av att undgå att trilla tillbaka i rökträsket.

Jag erkänner att jag väl tog en genväg när jag slutade röka; jag började snusa istället.

Tyvärr innebar min två-års vända i Smedsbyn – och vantrivseln där – att jag föll tillbaka i mitt rökande mer och mer.

Så därmed blev jag både rökare och snusare.

Och nog kände jag att det började gå tyngre att andas.

När jag äntligen fick packat ihop mina saker och ta mej från lantlivet så måste jag väl i ärlighetens namn erkänna att jag måste definiera mej som rökare.

Men som sagt – så fick jag några tuffa hälsobesked av en fräsch och lång och genomsympatisk AT-läkare.

Så då blev det till att dricka morgonte och morgonkaffe idag – utan cigarrett.

Det blev en ganska svår dag faktiskt.

Men jag försöker rada upp argumenten – liknande argument som jag för något år sedan lät min son höra via ett avskräckande kasettband om rökningens skadeverkningar.

Vi lyssnade på bandet tillsammans.

Det bet direkt på min son; han slutade nästa dag.

Jag förträngde de fakta vi lyssnat på.

Tills igår.

Så nu försöker jag hitta stödjande argument för att rädda det som nu förhoppningsvis fortfarande räddas kan.

Lukten av cigarettrök är en lågstatuslukt.

Kläder och hår och andedräkt som luktar rök innebär en absolut air av lågstatus.

Lägre status går det egentligen inte att få.

Jag har hört om folk som tar sin första rök efter arbetsdagens slut för att inte ge dåligt intryck genom att stinka rök i möten med kunder på arbetstid.

Rökning gör att huden blir glåmig och rynkorna fler.

Så för att hantera dagens röksug så blev det en lång tur- och returpromenad från Malmudden till min lilla mammas äldreboende på Bergnäset.

Under alla de år jag bott i stan så har jag förr gått mina promenader runt Skurholmsfjärden; en trevlig promenadsträcka.

Och på de promenaderna kunde jag alltid slinka in till min lilla mamma som bodde i sitt lilla hus längs den promenaden.

Sätta mej vid hennes köksbord – och prata.

Och få lite näring.

För hon har alltid gett mej näring.

Men när hennes hus nu är sålt så gör det lite för ont att gå den vägen.

Men människan anpassar sig – och finner nya vägar.

Jag promenerade istället längs Södra hamnen och havet och över Bergnäsbron – och kunde verkligen känna friheten och vidderna och fylla mina igenrökta lungor med vind.

Jag gick för att gå av mej mitt röksug; men också för att jag längtade efter min lilla mamma.

Det blev inte mycket sagt vid det här besöket, frånsett att mamma på alla upptänkliga sätt med ord och gester uttryckte hur innerligt hon önskar – och alltid har önskat – mitt välmående.

Min mamma har fått svårt att hitta rätt ord; hon lyckas inte uttrycka det hon vill; och jag förstår – eller misslyckas med att förstå – när hennes ord kommer huller om buller.

Hon var så bekymrad över att jag hade så raka ben; men jag förstod att hon menade att hon var bekymrad för att jag gått barbent och hade så nakna och kalla ben.

Och så klappade hon mej på benen med sina arbetshänder.

Egentligen så satt jag mest och höll om och kramade min lilla mamma ikväll.

Hon är så söt och ser alltmer ut som en liten, liten, rar, och mycket finsk teskedsgumma.

Hon ger mej alltid så mycket kärlek – och näring.

Och hon är en kvinna som har vackra rynkor.

Men egentligen är det först det sista året som hon börjat bli ordentligt rynkig.

Det sägs ju att man får tråkiga rynkor om man jämt är arg och sur.

Men det finns lösningar på det.

De som vill ha glada rynkor bör alltid passa att titta närmare på på små barn som just börjat tulta eller som ligger och suger på sina nappar i barnvagnen.

Finns det någon som kan undgå att rynka ihop sitt ansikte i mängder med glada rynkor vid sådana möten.

Jag kan det inte.

Jag kan nästan aldrig gå förbi en sådan liten, liten, vaken krabat utan att försöka ta chansen att byta några ord med den lille eller åtminstone bara få titta lite.

Jag tror faktiskt att det kan befrämja rätt sorts rynkor.

Eftersom jag nu passerat min egen småbarnsföräldertid så blir det inte längre chans till de återkommande dagliga leenden som de min lille son sprack upp i – och därmed givetvis även jag.

Men katter är också ganska oemotståndliga.

Min katt krumbuktar; och ser ibland så värnlös ut, och ibland så stursk ut; och väldigt ofta så superfeminin ut när hon sätter sig ner som en porslinskatt; slår svansen omkring sig – och med ladylik värdighet iakttar mej i arbete.

Exmpelvis när jag ägnar mej åt att rensa eller skura ur kattlådan.

Jag tror att katter befrämjar fina, sirliga och många väl spridda rynkor.

Barnrynkor och barnbarnsrynkor är något jag hoppas att många skrattar och ler ihop till under sin livstid.

Men kattrynkor eller hundrynkor är också trevliga att samla på sig.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>