Stasi-Sverige

FRA-upproret går vidare. Tack och lov för alla bloggare; och alla unga människor som protesterar.

Ett sätt att ändra ett demokratiskt samhälle – eller en demokratisk arbetsplats – är att ta många,många, många och små, små, små steg varje gång.

Då avtrubbas människor successivt och gränserna för vår inbyggda etik blir böjligare och böjligare och alltmer luddiga.

Och Sverige är ett land med många systemanpassade och byråkratiserade människor. De väljer den enklaste vägen.

Följer sina regler; och låter bli att ta sitt eget medmänskliga ansvar.

Sverige är ett land fullt av människor med obefintligt civilkurage.

Att vara kvinna och ha civilkurage; det är riktigt tufft, för en kvinna som ifrågasätter okänsliga och oetiska handlingar hon blir definitivt inte hjälte.

Vart tog empatin vägen i vårt land?

Den har ersatts av byråkrati – och av önskan om att så långt det är möjligt klara av sina avlönade arbetsuppgifter så fort som möjligt.

För att få komma hem från jobbet.

Men alla de här små, små, små stegen – de är farliga.

Det kan ske inom många samhällsområden.

Själv har jag gjort erfarenheter jag aldrig trodde skulle vara möjliga att uppleva i ett så kallat demokratiskt samhälle.

Mina upplevelsers källa heter gode män – och överförmyndarnämnder. Närmare bestämt i Luleå.

Den myndigheten är ett råttbo vad gäller bristande insikter om människovärde.

Inte bara gamlas människovärde – där saknas också total insikt om respekten för barn som vill se till åldrande föräldrars väl.

För alla er som älskar era gamla föräldrar – och som själva vill ta ansvar för försäkra er om att era gamla föräldrar får det bra.

Till er alla vill jag utlysa en varning.

Gå aldrig med att låta en god man sätta klorna i era gamla föräldrar.

Jag är nu fullt upptagen med att tömma mitt hus; hela mitt hem har packats ner i kartonger; och ställts upp på ett förråd.

Min mammas hus har stått obebott sedan ett halvår tillbaka.

För att hon först bodde på ett tillfälliga äldreboende; sedan för att hon flyttade till ett ordinarie äldreboende.

Trots att hon har ett hus i centrala Luleå; så tog det en anmärkningsvärt lång tid att få det huset sålt.

Jag sålde mitt hus i en by mer än tre mil från Luleå snabbare än mammas hus blev sålt.

Min mamma har många gånger tagit upp frågan med mej om att hon tyckt att jag skulle kunna ta över hennes hus.

Tyvärr hann vi aldrig börja undersöka vad det skulle innebära, ekonomiskt.

Jag har talat med gode man och sagt att mamma önskat att jag skulle ta över huset.

Hans svar var att han aldrig hört henne säga det.

Så vad han egentligen säger till mej är att mammas önskemål om att jag skulle ta över hennes hus är en lögn från min sida.

För övrigt har hans kontakter med mamma varit så sparsmakade att han överhuvudtaget inte har hunnit lära känna henne som person.

Tack och lov avsade sig den här gode mannen sitt uppdrag.

Det tillsattes en ny.

En lika hänsynslös person som dom tidigare.

Bara på ett annat sätt.

Jag har talat med både gode män, med överförmyndare och kommunens jurist om att jag var intresserad av att köpa mammas hus.

Men jag har konstant blivit överkörd.

Genom framforcerade beslut; och total brist på hjälp i hur jag ska kunna hävda min rätt.

Jag gick till banken och fick ett lånelöfte; men det spelade ingen roll.

Den första gode mannen – som satt i min systers knä – från det att han tillträdde – gjorde allt för att försvåra möjligheterna för mej att ta över min mammas hus.

För min syster hade ju gudbevars bestämt att det skulle säljas till marknadspris.

Och då var det hennes önskan som gällde.

Så var det dags för nästa gode man.

Mitt första möte med honom innebar att han kom hem till mej.

Vilket jag tyckte började bra.

Men det som tycktes bra det varade inte länge.

Egentligen var inte heller det här första besöket bra.

Han ställde egentligen mest en retorisk fråga; du vill möjligen inte ta över huset.

Det här visste han så klart redan att jag uttryckt önskemål om.

Men han ställde främst frågan för att få torrt på fötterna; och kunna säga att jag gett mitt medgivande till att sälja huset.

För då hade jag gett upp.

I samband med att jag skulle fatta dom här besluten; plus alla andra rättsvidrigheter som pågått sedan mamma fick god man; var jag själv fullt uppe med att välja lägenhet; och hitta mäklare och köpare till mitt hus.

En kvinna på överförmyndarna pratade om att det fanns någon lösning som innebar att jag skulle kunna skriva en skuldrevers till min mamma.

Det här fick jag aldrig någon hjälp att lösa; och få förklarat för mej.

Så jag gav alltså upp.

Men jag hade önskat ta över mammas hus, och det är också vad min mamma uttryckt många, många, gånger att hon skulle ha önskat.

Men nu är huset i alla fall sålt.

Till ett exceptionellt lågt pris vad avser husets läge – och beskaffenhet.

Vad är då nästa steg.

Vid mitt första möte med gode man nummer 2 så säger jag att jag ju inte kan godkänna att ha en god man om jag inte får rett ut en händelse som jag råkade ut för med gode man nummer 1.

För en tid sedan så tog jag kontakt med sköterskan på min mammas äldreboende.

Vid ett tidigare möte med personalen på mammas äldreboende – där endast jag var närvarande – jag vet inte om gode man kallats eller min andra syster kallats.

Men jag anser att det var adekvat att jag blev inbjuden att vara den som deltog i mötet – eftersom min systers kontakter med vår mamma blivit alltmer sällsynta – och jag under flera års tid varit den som haft tillsyn över mamma som varit allvarligt sjuk flera gånger.

Vid ett tillfälle räddade jag henne – ja, jag fick tvinga henne, eftersom hon själv inte förstod vad som hände med henne.

Hon hade fått stroke; och jag körde henne till sjukhus.

Vid ett annat tillfälle ringde hon mej och var helt virrig och borta; den gången bodde jag redan i byn – tre mil bort från Luleå – och jag ringde ambulans.

Sedan ringde jag hennes grannar och bad dom bistå och se till så att mamma klarade av att förstå att hon måste öppna ytterdörren så att ambulanspersonalen inte skulle stå utlåsta när de väl kom dit.

Tack och lov lyckades jag från min plats i Smedsbyn nå fram till henne när jag sa att hon måste se till att klara sig fram för att hon ytterdörren.

Det var en oändlig tur att hon kom till sjukhus så fort. Den natten stannade mammas hjärta när hon låg på sjukhuset.

Om hon inte varit på sjukhus hade hon dött.

Så småningom fick min mamma god man nummer 1.

Jag ska så småningom berätta mer – allt – vad jag fått uppleva sedan min mamma fick god man.

Alla brister, all rättslöshet som gamla och deras anhöriga kan bli utsatta för. Alla kränkningar av mej som anhörig.

Det är mitt livs värsta upplevelse.

Jag har själv farit så illa av de här avtrubbade människorna som bara kan tänka utifrån regler – men som glömmer vad som väl borde vara grundbultarna i överförmyndares och gode mäns uppdrag.

Etik – och respekt för andra människors värdighet.

Både vad gäller de åldrande – men också för deras anhöriga.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>