Leif Silbersky hjälpte mej att gråta

Häromdagen lyssnade jag på programmet Sommar med Leif Silbersky.  (För att lyssna på podradio, klicka HÄR mp3-fil 33mb. Sommarbonusen finns HÄR 3 mb).

Jag blev oerhört imponerad av  honom som människa.

Efter  mer än ett års tid har jag upplevt det råttbo vad gäller rättssäkerhet som drabbar människor som får gode män.

Jag har upplevt människor med en etik som är så degig och skitig att den måste strida mot allt vad det som var syftet när FNs deklarationer om mänskliga rättigheter skrevs.

Jag har mött människor inom vården, socialförvaltningen, överförmyndarnämnden med en så nerskitad etik att både deras själar och hjärtan måste se ut som ett äng söndergnagd av sorkar.

Men så lyssnade jag på Leif Silberskys sommarprogram.

En man som tycks brinna för att alla människor har rätt till ett försvar.

Verkligen brinna!!

Bara en sådan sak.

Hur många är det som brinner så för det han tror på idag – för rättvisa - åt alla!!

Det skulle behövas en Leif Silbersky för att rensa i alla de humanitära och rättsliga övergrepp som begås mot gamla människor i Sverige idag.

När jag lyssnade till honom blev jag bekräftad i min önskan om mer civilkurage.

Denna brinnande man talade just om vikten av civilkurage.

När jag lyssnade till det här sommarprogrammet var hela mitt inre närmast demolerat.

Jag sliter med att tömma mitt eget hus; jag har burit hundratals lådor och gått omkring i ett fullständigt kaos av saker.

Samtidigt så har min mamma en god man som gång på gång talar om för mej att nu måste vi jobba på; och se till att tömma mammas hus.

Nu måste vi jobba på!!!

Jag har gång på gång förklarat för honom att jag själv håller på att flytta; att jag inte kan dela mej i tre delar.

Men han har drivit på och drivit på; om att det nu är bråttom att tömma mammas hus.

Jag förväntas rensa bort ett helt liv – på endast några dagar.

Så nu fanns det lite grejor kvar i mammas hus som jag ställt undan i ett rum; för att jag eventuellt är intresserad av att ta hand om dom.

När vi pratades vid i telefonen så säger han: Då tar du allt som är kvar.

Nu har jag lärt mej hur han kör över; så jag insåg att redan innan jag kommit till huset att det skulle vara mer än jag räknade med.

Vilket också stämde!!

Jag hade packat mina saker i mitt eget hus under dagen; och hade bagageluckan full; och försöker att spara in på resorna eftersom varje resa tur och retur från Smedsbyn till Luleå är på 7,5 mil.

Det är mycket pengar för en person med tanke på att jag förra året minskade min årsinkomst till en tredjedel – för att jag under föregående år fick göra ständiga göra larmutryckningar till min mamma.

Då talar jag bara om tiden – som jag inte kunde använda för att arbete och skaffa inkomst – kostnaderna för alla resor finns inte med.

Enligt dokumentet från överförmyndarna skulle mammas hus överlåtas 14 juli.

Det har stått tomt i ett halvår men nu räknades dagarna.

Förra veckan fick jag besked om att husköparna skulle in redan den här veckan.

Så jag tillhölls att även lämna nycklarna i min mammas hus.

När jag kommer till huset finns inte bara de saker kvar som jag sagt mej vara intresserad av – utan också annat.

Och jag har fått besked av gode mannen att jag ska lämna nycklarna i huset den här kvällen; jag förväntas tömma resten som är kvar.

Inte bara de saker jag själv var intresserad av.

Alla saker skulle jag sedan köra bort till mammas äldreboende; eftersom jag själv håller på att flytta mina saker från Smedsbyn till Luleå; så tyckte jag inte gode mannens tanke att jag skulle köra ut dom till mej var särskilt briljant.

Jag kommer till mammas hus vid 7-tiden på kvällen. Där finns endast två lådor som jag förväntas packa ner allt i.

Det finns inget att slå in porslinet i.

Jag ringer gode mannen och talar om att om jag ska tömma allt det här så får jag hålla på hela natten.

Jag talar om att han är en skithög.

Det tycker jag att han är – liksom den förra.

Som åtminstone hade den goda smaken att säga ifrån sig sitt uppdrag.

Det här är den kväll när jag ska ta avsked av min mammas hus.

Ett hus med en mamma som varit min ständiga tillflykt.

Hit har jag kommit och mamma har tyckt att nu vi tänder oss en liten brasa och tar en liten rök.

Här har mamma stått på knäna i rabatterna och sett lycklig ut när hon fått arbeta med sina blommor.

Här har mamma på sensommaren brutit av blommor så att jag kunnat ta med buketter hem.

Här har mamma stått och målat bänkar.

Har har mamma bott och alltid strålat upp och blivit så lycklig när jag kommit på besök.

Även om jag besökt henne dagen innan.

I det här huset bodde min mamma som alltid, alltid, alltid tog emot mej – även alla de gånger jag kom dit och kände mej förtvivlad, rådlös och tyngd av bekymmer.

Den här kvällen skulle jag slutgiltigt ta avsked av min mammas hus och min tillflykt  - men nu hade mamma fått en god man som mer fungerade som en slavdrivande arbetsledare – och nu fick jag inte ens ta mitt avsked av min mammas hus utan att vara förtvivlad över andra saker.

Jag talade om för honom att jag har ganska mycket tunga lådor att bära, jag skulle först bära upp mina egna flyttlådor på vinden; och sedan bära bort mammas saker.

Att jag skulle göra allt det är ensam.

Jag sa att jag tyckte att det var hänsynslöst.

Och framför allt – manipulativt.

Och respektlöst. Inte minst när jag gång på gång informerat om att jag själv håller på att flytta ut ur mitt hus.

När jag gång på gång säger att jag inte mäktar mera; så fortsätter han att driva på; forcerar fram beslut om vilka saker vi vill behålla.

Och jag säger jag vet inte när han undrar om jag vill behålla några stolar – vilket jag senare kom fram till att jag ville – då hade dom redan körts till soptippen.

Jag var så ledsen som någon kan bli som slutgiltigt ska lämna ifrån sej nycklarna till en plats som varit ens trygga plats och tillflykt.

Och framför allt den plats där min mamma levt; där jag upplevt hennes livs skiftande skeden.

Det är inte bara ett hus – i det huset vilar min mammas personlighet, berättelser, själ och hjärta.

Jag går i alla fall runt i mammas hus; och minns allt vi gjort där tillsammans, alla kloka samtal vi haft, alla kloka råd hon gett mej.

Hennes slit – hennes svåra tid när hon slogs för sin rätt mot villaföreningen – och blev så exempellöst illa behandlad.

Nåja, den här kvällen så ville jag ta något slags avsked av det här huset tillsammans med mamma.

Jag bestämde mej för att plocka en jättelik bukett blommor ur de rabatter som hon lagt ner hela sin själ och sitt hjärta i.

Samlat frön, släpat hem 25 kilos jordpåsar med sina 1.53 centimeter; lusläst frökataloger,  köpt lökar….

Så jag samlade ihop en stor stor bukett med lupiner, prästkragar….

Och gladde mej åt att få ge dem till min mamma.

Jag hade burit upp mina egna flyttlådor till min vind, jag hade ägnat ytterligare timmar åt att packa ner och försöka få plats med mammas saker i min bil.

Jag skulle köra till mammas boende, stuva in dom i hennes förråd; och samtidigt ville jag ge henne den här stora och hennes sista blombukett från den trädgård hon vårdat med hela sin själ under alla år hon bott där.

Jag ville att vi skulle kunna ha ett slags gemensamt avsked över ett hus som vi båda sörjer. Ett hus som hon inte hade velat lämna – och inte heller jag.

Men där blev ju både hon och jag överkörd av myndigheterna – och av min syster som var den som önskade att mamma skulle få en god man.

När jag kommer till mammas äldreboende möts jag av en personal som talar om för mej att mamma sover; att hon numera sover så bra på nätterna.

Ja, det tro fan det; nu har det vad jag förstått lagts till ytterligare en medicin, sömntabletter, så att mamma inte ska vara uppe på nätterna och plocka.

Hon har alltid tyckt om att stöka på nätterna; och att sova lite längre på morgonen.

Men när man blir gammal och kommer in på ett äldreboende då förväntas alla människor vakna sju och gå och lägga sig klockan nio.

Den här personalen ville inte att mamma skulle väckas; hon tänkte mest på vad som var bäst för mamma.

Sa hon.

Personligen tror jag att mycket av det här drogandet av de gamla mer handlar om att personalen själv vill ha nattro och slippa alltför tunga nattskift.

Nåja, hon öppnade nådigt dörren till min mammas rum; så jag kunde ställa dit min gigantiska skål med blommor.

Hon stod där som en jävla vakt – för att kontrollera att jag inte företog mej något som var mot hennes önskan.

 Jag hade velat se mammas glädje över blommorna.

Jag hade också velat krama henne, smeka henne på kunden, där hon låg hoprullad som ett litet barn.

Men den här nattpersonalen stod som en jävla arrestvakt vid dörren och väntade på att snabbt få låsa dörren till mammas rum igen.

Jag ägnade resten av kvällen åt att försöka att ljudlöst ställa upp de saker som skulle till mammas förråd.

När jag skulle därifrån var samma kvinna ytterst angelägen om att få tillbaka nycklarna till mammas förråd.

Dom skulle hängas in i ett nyckelskåp.

Tidigare har mamma själv haft sina förrådsnycklar runt halsen.

Tydligen har hon inte längre rätt till det.

Allt sedan de gode männen kom in i mammas liv så kan jag alltså inte som jag alltid kunnat förut gå och hälsa på mamma när jag vill.

Jag förmenas att ge en bukett blommor till min mamma – hon ska inte störas eftersom hon ligger nerdrogad av sömntabletter.

Och det är väl säkert bekvämare för personalen.

Den här nattpersonalkvinnan tog ifrån mej rätten att tillsammans med min mamma ta avsked av något som varit mycket viktigt i bådas våra liv.

Jag frågade kvinnan vad hon själv skulle ha tyckt om hon gick för att besöka en person för att lämna blommor; och en annan person plötsligt talade om för henne att du får inte lov att lämna över dina blommor personligen.

I takt med att jag som en dotter som är oerhört fäst vid min mamma har blivit utsatt för den ena kränkningen efter den andra så har jag blivit hårdare och hårdare inombords.

På natten halvtvå var jag hemma igen.

Då hade jag fått veta att personalen skulle tala om för mamma att jag varit där med den stora blombuketten.

Men jag hade förmenats att själv ge den till henne.

Så jag ringde den här kvinnan för att ställa frågan:

Vad tror du hade gjort min mamma gladast?

Att hennes dotter hade kommit på besök med en jättelik blombukett – eller att hon fick fortsätta och sova för att du förbjöd mej att väcka henne.

När jag råkar ut för så många övergrepp; så många händelser som strider mot allt vad jag lärt mej om mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet; och inte fått något stöd; så har jag blivit bottenfrusen.

Jag blir så förtvivlad så att jag inte ens kan gråta.

Men Leif Silbersky fick mej att gråta.

Han talade – med rörelse – om sina barn och barnbarn.

Han talade med sådan kärlek om sin fru – som han levt med vill jag minnas mer än 40 år.

Och så spelade han för henne Stewie Wonders ”I just call to say I love you”.

Och då äntligen tack vare det han visade upp av godhet, civilkurage; brinnande tro på rättvisa – och inte minst – samma mod igen – att uttrycka sin starka kärlek till sin fru.

Äntligen, tack vare Leif Silbersky kunde jag gråta.

För lika mycket älskar jag min mamma.

Han visade upp att stor och stark kärlek är normalt.

Jag grät länge.

Min lilla kissekatt märkte att här pågick något ovanligt; hon sträckte sig, granskade mitt ansikte; och jamade. 

Även om jag grät så var det egentligen bara var en kaffekopp – jämfört med de oceaner av sorg som finns kvar i mej efter de otaliga rättsliga och mänskliga övergrepp som jag upplevt sedan myndigheterna började sticka sönder min mammas mänskliga värdighet.

Och min rätt att vara en anhörig som vill umgås med mamma på det sätt som döttrar normalt vill med en kär anhörig.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>