Mamma har flyttat in på äldreboendet i Luleå

En vecka har jag arbetat intensivt. Fysiskt för all del – men ännu mer psykiskt och emotionellt.

För vi bor i ett jämställt land – Sverige.

Här i Sverige tippar vi av våra gamla i äldreboenden – så att vi kvinnor ska kunna fortsätta att förvärvsarbeta och vara jämställda.

I många andra länder – tvingas de gamla bo kvar i sina familjer.

Jag frågade nyligen en rysk journalist hur man gör med de gamla i Ryssland.

Hon svarade att de gamla ofta tvingas bo kvar hos sina anhöriga; vilket innebär att de anhöriga – jag utgår från att det är de kvinnliga anhöriga – knappt har möjligheter att arbeta.

I vissa länder är det självklart att de gamla blir boende kvar tillsammans med sina barn.

I det jämställda landet Sverige har vi en offentlig sektor; så där antas de anhöriga vara fria att fortsätta med sina liv.

Men så här kan jag tänka.

I de länder där de gamla bor kvar med sina anhöriga – där är för all del – arbetet med att ta hand om de gamla relativt osynligt.

Men frågan är om inte det omvårdande arbete som anhöriga gör i jämställda land som Sverige är ännu mer osynligt.

För här är den officiella versionen den att det finns en äldreomsorg.

Det kan vara en äldreomsorg som består av en hemtjänst – där kvaliteten, omvårdnaden och engagemanget varierar stort mellan de personer som gör hembesöken.

Medan vissa kan visa ett äkta intresse; så är hembesöken för andra helt enkelt ett jobb som ska stökas undan snabbast möjligast.

Där det bara handlar om att kunna pricka av sitt hembesök på tidsrapporten.

När det ser ut så då är det självklart anhöriga - d v s anhöriga som bryr sig om sina gamla föräldrar – som gör de ständiga utryckningarna för att mildra stötarna när en offentlig omsorg haltar.

Utryckningar som inte skrivs in på några tidskort; utan som är ännu mer osynliga än det arbete som görs i de länder där de gamla bor kvar hos sina anhöriga.

Här i Sverige finns det osynliga arbetet – och den omsorgen inte ens på samhällskartan – eftersom den officiella bilden är att vi har en äldreomsorg som fungerar väl.

Det finns hårresande exempel på en offentlig sektor och omsorg som inte fungerar.

Min mamma fick en stroke.

Hon fick stanna ganska länge på sjukhuset.

Vi anhöriga var ju för övrigt tacksamma över att hon överlevde sjukhusvistelsen.

När jag lämnat henne på Sunderby sjukhus akut – den första natten – så kände jag en instinktiv tvekan för att lämna henne.

Det kändes slafsigt.

Det visade sig att mina inre varningsklockor stämde.

Den första natten på sjukhuset hade mamma påverkad av sin stroke; av att vara på en främmande plats; försökt gå upp ur sängen.

Och ramlat och slagit huvudet i golvet.

Så när jag kom till sjukhuset nästa dag där jag lämnat mamma  – för att hon fått en stroke – så var hon full av blåmärken.

Under flera veckor gick hon med stora blåtiror i ansiktet; efter att ha lämnats utan tillräcklig tillsyn på det sjukhus där jag lämnat henne för att omhändertas.

Här i Sverige har vi en offentlig vård som kräver stridbara anhöriga.

Jag vågar inte ens tänka tanken på hur livet kan gestalta sig för åldrade eller sjuka människor som inte har anhöriga som vakar över dom.

Nåja, den senaste veckan har jag ägnat åt att söka i min mammas historia.

Att välja ut – och välja bort – kära ägodelar från ett hem med fem rum – för att de ska få plats i ett enda rum kräver mycket kärlek, omtanke, inlevelseförmåga – och minne.

Så då har jag försökt och komma ihåg vad min mamma upplevt under olika skeden under sitt liv.

Tavlan som hon fick en gång som ung – av konstnären som var så förälskad i henne – den fick följa med.

Pokalen hon fick när hon blev bland de främsta när hon deltog i ett lopp i längdskidåkning; skulle den med?

Dukarna hon vävt.

Det vackra örngottet hon sytt; det måste bara finnas på en kudde i hennes säng.

Sjävklart någon av de många vackra trasmattor hon vävt.

Lika självklart de dagböcker hon sparat och skrivit på finska som ung flicka hemma i Finland – eller som nygift ung kvinna i Sverige.

Det vackra snidade bordet hon köpte när hon reste runt världen som sjöman.

Nålen hon fick när hon läste hälsovård.

Studentmössan hon fick när hon som vuxen äntligen fick uppfylla sin dröm och läsa på Komvux.

Den vackra kopparlampan som hon hittade på en antikaffär i Göteborg; och som hon alltid älskat.

Någon av böckerna om trädgårdsskötsel?

Eller river sådana böcker månne bara upp sorger över att tvingas lämna sitt hus – och därmed sin älskade trädgård – och trädgårdskötsel.

Samtidigt ser jag flaskorna och målarburkarna och verktygslådorna.

Och tänker; åh, så skönt; äntligen slipper hon det hårda arbete hon lagt ner i åratal på att vårda och rusta sitt hus.

Hennes nermålade arbetsbyxor slänger jag med lättnad.

Nu slipper hon äntligen det hårda arbetet.

Hennes rum blev så vackert.

Så vackert som ett rum kan bli bara om det inreds med stor kärlek.

Ett vackert rum; det är viktigt för en skapande och skönhetsälskande person som min mamma.

Men - lika viktigt är det med en empatisk; humoristisk; kännande personal.

Och jodå; jag har redan mött några; som jag tycker bra om.

Fast somligt har jag reagerat på.

När mamma bjöds på kaffe i köket; så tycker åtminstone jag att det ingår i vanligt folkvett att man ställer fram en kopp kaffe även till en anhörig som är på besök.

Åtminstone är det så min mamma alltid gjort.

Hon är uppvuxen med att man alltid bjuder en gäst på kaffe; och självklart mår hon illa av att personalen ställer fram en kopp kaffe till henne; bjuder henne på en kaka; men inte erbjuder hennes dotter som sitter i stolen intill på en kaffetår.

Nog borde väl anställda som sett en anhörig slita och jobba och möblera för att göra flytten in till ett äldreboende så välkomnande som möjligt; åtminstone kunna bjuda på en kopp kaffe när mamman just flyttat in.

Jag har svårt att tänka mej att kommunen har så snål budget att det inte är tillåtet att bjuda de anhöriga på kaffe.

Eller är den möjligen så begränsad?

När min mamma bodde på det tillfälliga boendet på Fyren då bjöd personalen inte bara på kaffe; det hände till och med flera gånger att de bar in en bricka med kaffe och några kakor till mammas tillfälliga rum; men inte bara till min mamma ; utan även till mig som besökare.

Något som väl borde ingå i normala umgängesformer.

Jag tror inte jag någonsin inom den offentliga sektorn har mött en sådan professionell och empatisk och inkännande personal som de kvinnor som tog hand om min mamma på Fyren.

Tack och lov för dom kvinnorna.

Efter att ha tvingats kommunicera med den handläggare på kommunen; vars bemötande skulle ha resulterat i omgående uppsägning om det hade varit ett privat företag; är jag som anhörig så tacksam över den vänlighet och omtanke som Fyrens personal visade min mamma – men även mig som anhörig.

För övrigt är det fortfarande ett faktum att mamma inte har haft något som helst inflytande var hon vill bo. 

Min mamma satte upp ett boende på sin önskelista; senare fick vi veta att det boendet var reserverat endast för särskilt vårdkrävande personer; vilket innebar att min mamma inte kunde få ett rum där.

Men den informationen fick vi först efter att mamma bott närmare två månader på sitt tillfälliga boende; och då fick vi informationen i form av ett dekret.

Mamma erbjöds plats i ett boende som vi inte ens visste att det fanns; hon fick heller aldrig någon möjlighet att sätta upp sig som sökande till något annat boende.

Det enda val hon fick var; antingen tar hon det här boendet; eller så skickas hon hem till sitt hus; med maximal hemtjänst; som sades vara 35: eller om det var 45 timmar per vecka. 

Ett alternativ som även handläggaren ansåg vara en olycklig lösning.

Eller i realiteten; en omöjlig lösning.

För övrigt undrar jag ju fortfarande vad man menar med vårdkrävande.

På det boende och den avdelning där mamma fått plats bor åtta personer; tre av de gamla sitter i rullstol; kan inte prata, kan inte äta….

De är helt säkert lika vårdkrävande som de som bor i det äldreboende; där mamma inte ansågs passa in.

Men visst är det viktigt att ta hänsyn till vilka gamla som bor i samma boende.

Så att de gamla får en stimulans som svarar mot just deras behov och vitalitet.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>