Utbrändhet

Jaha, så kom det en medievåg igen; den här gången har alla medier – och bloggare och insändarskribenter och krönikörer gått igång på de nya riktlinjer som säger att den som gått i väggen inte alls bör få vara sjukskriven.

Jag läser och begrundar – och funderar på om jag ska orka ge mig in i debatten; när den är färsk.

Eftersom jag ju har ett slags journalistreflex i ryggmärgen så känner jag en antydan till yrkesmissnöje med mig själv.

Men jag gitter inte följa med i mediesvallet; det svall som säger att en fråga är aktuell bara just idag; möjligen imorgon; eller möjligen hela veckan ut.

Debatten blossar upp; och sedan är frågan borta igen.

Nä, det får vara. Jag har massor med argument och kunskaper i ämnet; men det får bara vara just nu; hänvisar hellre till det jag redan skrivit; som ligger i mina tidningsartiklar; i kategorierna hälsa, forskning, genus….

Av det som nu sagts i den pinfärska debatten.  Allt är ju redan så sagt; och så många gånger….

Men visst för all del; visst vore det bra om debatten kunde leda till att det blev tydligare vad diagnosen utbrändhet/utmattningsdepression egentligen innebär.

Den har ju blivit en slaskdiagnos som människor använder för att beskriva snart sagt alla symptom.

Alltifrån allvarligare psykiska problem – som inte alls hör hemma i diagnosen utmattningsdepression – till kärlekssorg.

För övrigt erinrar jag mej en vad en klok kvinna – som blivit utbränd – och som sökte jobb konstaterade vid ett tillfälle:

Att vara utbränd tycks vara detsamma som att ha blivit dömd till livstid. 

Somliga ömkar kollegor och vänner; och talar vitt och brett om ”ja, stackarn gick ju väggen”.

Ja, somliga ömkar riktigt mycket för att försäkra sig om att riktigt många kommer att  höra. 

Därmed går det att med ryktesspridningens effektivitet - och ansvarsfrihet –  medverka till att den som en gång var sjuk aldrig någonsin får chansen att bli erkänd som frisk igen.

Jo, kanske av doktorn, men inte av ryktesspridningen.

Och därmed har de som ägnar sig åt substanslöst  skvaller  ” i sann kollegial anda” bidragit till att den som en gång gick in i väggen riskerar att aldrig mer få några möjligheter till arbete och inkomst och personlig utveckling och framgång.

Här har vårt samhälle verkligen hittat det idealiska glastaket för kvinnor; diagnosticera alla kvinnor som fått stressymptom av något slag som utbrända – och därmed effektivt ta dom ur spel.

Sätta dom under glastaket!!

De som ömkar kollegor – eller underställda - bör helst i så fall göra det i mycket slutna rum.

För de som blivit utbrända skulle inte ha blivit det på arbetsplatser med goda och stödjande kollegor.

De som blivit sjuka skulle inte ha blivit det i en god psykosocial arbetsmiljö.

De skulle kanske inte ha bli sjuka om inte fackliga representanter suttit i knät på ledningen; jo, det finns faktiskt de som är klubbordförande ena månaden; och chefer nästa.

Istället för att förödmjuka med att ömka, erbjud istället de som blivit sjuka ett arbete och en inkomst.

Ömkandet blir liksom mindre ihåligt då!! 

Eller för att påminna om vad den här kloka kvinnliga vännen till mig sa; utbrändhet är ingen livstidsdom.

I dessa dagar är det en annan debatt som är ruggig att höra; att socialstyrelsen nu slutgilitigt slagit fast definitionen av hur vi  människor bör vara.

Maskinmänniskorna har nu sett dagens ljus – det slags människor som jobbar på utan att hota BNP – företagets bokslut – och därmed inte heller högsta chefens karriär.

Maskinmänniskan har inga besvärande känslor och svagheter.

Maskinmänniskor har dock tillstånd – givetvis inom vissa strikta ramar – att betraktas som sjuka om de har sömnproblem. 

Det förundrar mig faktiskt lite; för maskinmänniskor stängs väl av och på bara med en knapp; och detsamma måste väl gälla för sömnen.

Den som vill sova behöver ju bara dra ur kontakten.

Är det någon fler än mig som får associationer till tidigare skeden i historien där somliga ledande gestalter ville att världen bara skulle befolkas av vältränade elitmänniskor.

Jag försöker skaka av mig de kusliga associationerna.

Så jag försöker tänka på något helt annat. Den ständigt koketta, piffiga och uppklädda Maud Olofsson.

Varje gång jag ser henne offentligt så slås jag av hennes mycket genomtänkta; och överkoketta klädstil.

Dyr ser den definitivt ut.

Hennes garderober påminner lite om drottningens, pyschig, ryschig, elegant – och mer eller mindre väl anpassad till hennes olika entréer, framträdanden och utspel.

Månne vad hon och hennes allianskollegor vet om utbrändhet.

I verkligheten, vill säga.

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>