Träd, barn, bok

Någon har sagt att en människa bör göra tre saker under sin livstid:

Plantera ett träd, ge liv åt ett barn och skriva en bok.

Jag födde min son – som är det käraste i mitt liv.

Jag har planterat ett träd.

Men de böcker jag började planera att skriva – redan som ung flicka – de har fastnat.

För att världen är så full av ord; så full av välformulerade artiklar; så full av underbara böcker, så full av begåvade bloggar…

Världen är så belamrad av kloka tankar som andra redan tänkt – eller så indränkt av undersköna formuleringar som andra redan vävt.

Den är så belamrad och indränkt med visdom att mina egna ord och tankar drar sig tillbaka innan jag ens vågar börja simma ut för att möta vågen.

Å andra sidan är den också så nergeggad av klyschor och modeformuleringar av de som lever på att skriva – eller åtminstone har månadslön för att göra det - men saknar respekt och känsla för språkets rytm och ordens musik.

Söker jag möjligen bara undanflykter?

Är jag månne helt enkelt alltför lat?

Eller alltför odisciplinerad?

Eller blev de många årens omväg över journalistiken alltför tröttande?

Så tröttande många att jag inte hittar igen det språk som var mitt alldeles egna när jag var ung flicka?

Eller är jag alltför orolig för att klara min ekonomi – eftersom jag gudbevars aldrig någonsin under mitt liv kunnat luta mig tillbaka mot tryggheten i att ha delstöd till försörjningen av en partner.

För visst är ekonomin en viktig möjliggörare – eller omöjliggörare – i skapandet. 

Är det någon som anser att människor skapar bättre när de lever under ekonomisk osäkerhet? 

Läser en bok – är inne på andra varvet nu – Maria och Artur av Jan Arnald.

Den som någonsin ens snuddat vid tanken att skrivandet är en lek bör läsa den här boken.

Den förmedlar djupa insikter om skrivprocessen.

Jag citerar lite ur boken för att åskådliggöra våndor jag inte klarar av att formulera själv:

”Det är här i gräset en insikt når honom. Ännu så länge är den inte medveten, och definitivt inte formulerad. Men den skrapar redan på den sårskorpa som hans nuvarande skrivande är. Den kommer att fortsätta skrapa och skrapa tills den lossnar. Och det som kommer ut då är åratal av infekterat var….”

Så formulerar sig endast den som har insikter i skrivandets process.

Nåja, någonting rör sig inom mig.

Upptäcker att jag fått ett återuppväckt behov av att läsa dikter.

Läs bara den här strofen av Edith Södergran…

”Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg; jag lämnade den på en klippa vid havet och naken kom jag till dig och liknade en kvinna………..”

Kommentarer (3) »

  • Imanja skriver:

    Om du inte redan har det, så kanske du kan läsa Patricia Tudor-Sandahls ”Ordet är ditt” som motvikt.

    (fast med det inte sagt att det är något fel med gammalt var som väller ut… det är så gammalt var ska behandlas!)

    citat av Seneca ur ovan nämnda bok:

    ”It is not because things are difficult
    that we do not dare,
    it is because we do not dare
    things are difficult”

    Du har säkert något unikt att berätta som bara du kan berätta och på ditt sätt.

  • Helena skriver:

    Faktiskt så sparade jag en tidning som kom från Svenska kyrkan – Kyrknyckeln – för att jag tyckte att en kyrkoherde – Ulla-Lena Bäckman – skrev något där som tål att påminna sig om.
    Och som passar in även i det här sammanhanget:

    Så här skrev hon:
    ”DU ÄR NÅGON. Ditt människovärde är absolut. Du kan inte förtjäna ditt människovärde. Det kan inte bestämmas av någon annan, inte betygsättas av någon annan, inte godkännas av någon annan och inte heller av dig själv. Du är inte mer värd – men inte heller mindre värd än någon annan människa. Du kan vara särskilt mycket värd för någon som håller av dig. Det är gott. Men ditt människovärde är ett och detsamma och det gäller till ditt sista andetag. Du är en gåva, en unik gåva inte lik någon annan…..”

    Det där borde kanske envar sätta upp på sitt kylskåp; värt att komma ihåg även om vi blir dumpade i kärlek, vänskap eller arbetsliv.

  • Helena skriver:

    Hej Imanja.

    Jag läste ditt citat igen; om att våga eller inte.
    Jo, det ligger nog väldigt mycket i det; men det svåra är ju just att våga,
    Fast ibland kanske det är så att man ska handla först och tänka sedan; förändra först; istället för att planera för att förändra.
    Fast det var väl egentligen så när jag lämnade min arbetsplats.
    Det var mina ben som tog beslutet åt mig; det var mina ben som gick ner med mig till chefen.
    Det var min kropp som tog kommandot över mitt huvud; jag har aldrig upplevt något liknande.
    Fast det finns ju ett uttryck som heter; det man inte har i huvudet får man ha i benen. :)

    Jo, jag har läst Tudor-Sandahl bok; den var fantastiskt inspirerande.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>