Sommarbiennal i Luleå – om ondska och våld

Fotograf: Gunnar Svedenbäck Stein Henningsen invigde Luleås sommarbiennal med sin performance Agnus Dei.

Som en kommentar till Israels angrepp på Libanon sommaren 2006 – då många civila kvinnor och barn dödades.

Stein Henningsen vill göra oss uppmärksamma på det våld vi har omkring oss – våld i krig, i hem och på gator.

Jag skulle också vilja tillägga – det ekonomiska våld som blivit alltmer skärande påtagligt för många människor – eller kommer att bli det inom kort – på grund av den högerpolitik som nu förs i Sverige.

Och jag skulle också vilja tillägga – det psykiska våld som kan förekomma inte bara i relationer och familjer utan också på arbetsplatser.

Vid sin performance lyfter Stein Henningsen den ena svarta duken efter den andra – och blottlägger blodiga avhuggna fårhuvuden.

De ligger under de svarta dukarna på vad som ser ut som högstubbar i rad.

Det är suggestivt

Senare tar Stein Henningsen på en svart huva som döljer hans huvud och ansikte.

Mina tankar går till nyhetsbilderna av hur fångar i svarta huvor förnedrades av amerikanska soldater i fängelser i Irak.

Samtidigt – visst är det förledande lätt – att förenas i en moralisk avsky för ett våld som pågår långt borta – som varken kräver något av oss i vår vardag – eller som vi saknar makt att påverka i våra vardagsliv.

Vi kan förenas i en stund av avsmak för våldet – och i en stund av inlevelse och vrede för våldets offer.

Det kan vi göra utan förpliktelser; utan att känna några krav på att vi ska ta ansvar för vårt ställningstagande.

Visst kan vi förenas i ett avståndstagande gentemot Bush; honom kommer vi ändå aldrig att möta ansikte mot ansikte; gentemot honom kommer vi aldrig att avkrävas modet att stå för ett personligt ställningstagande.

Vi kan förenas i ett befriande ansvarsfritt fördömande – känna något för en stund – och sedan fortsätta som om ingenting hänt.

Och medan vi gör det – så kan vi samtidigt känna en fläkt av vår egen godhet.

För visst måste vi väl vara goda – när vi blir så upprörda och äcklade när vi ser Stein Henningsens symboler för våld och övermakt?

Vid sommarbiennalens sorlande invigning mötte jag några personer som jag vet utövar våld i vardagen.

Genom ett ledarskap ”by terror”, genom assisterande till ett oetiskt ledarskap, och genom lojhet, feghet – och medlöperi.

Jag såg den lilla trion delta den kväll när sommarbiennalen invigdes i Kulturens Hus – och när Stein Henningsen senare avtäckte sina blodiga fårhuvuden – för att få oss att SE de som blir offer för våld.

Senare på kvällen reflekterade jag och en annan person vidare kring våld; men också kring det som brukar kallas underhållningsvåld.

Eller snarare; ett våld som jag upplever som underhållningsvåld; och reagerar starkt emot när förnedringen gör skriande ont.

Funderar vidare kring hur den som använder våld i konsten – i förhoppningen att leda människor till att bli motståndare mot våld – kan veta att ett våld som används som verktyg verkligen väcker insikter.

Om de konstnärliga verktygen väcker en motvilja mot våld – är månne det konstnärliga våldet då berättigat?

Om det inte väcker en motvilja mot våld – är det då i så fall bara underhållningsvåld?

Hur kan en kulturutövare som hoppas kunna leda människor mot ett mer etiskt handlande veta att hon eller han lyckas?

Var och en av oss tolkar det vi ser – utifrån oss själva

Bortsett från kulturkotterier-och svansar som endast tillåter vissa tolkningar såsom varande politiskt och kulturellt korrekta så har vi alla en individuell förmåga – eller begränsning – till att tolka och uppleva saker på just vårt eget sätt.

När Stein Henningsen – eller andra kulturutövare – använder sina redskap för att uttrycka sig kulturellt och politiskt – så blir mottagarens upplevelse ändå alltid personlig.

Även om budskapet är opportunt och övertydligt som i Stein Henningsens performance så prövar jag en annan tanke.

Jag prövar tanken att se hans avhuggna; såriga, blodiga fårhuvuden som symboler för andra offer; offer för psykiskt våld – på arbetsplatser.

På platser där vi befinner oss så nära att vi kan agera – i vår vardag – istället för att bara titta på!!

Där ett ställningstagande kräver mer av oss – för att vi då måste stå upp och ta avstånd i ett direkt möte med de som utövar våldet.

Fast att bara titta på är väl egentligen också ett ställningstagande.

Så tänker jag efter att ha sett den lilla trion i vimlet vid sommarbiennalens invigning.

För så kan våldet omkring oss också se ut.

Vi kan möta förövare som går fritt på sorlande invigningar av sommarbiennaler – och blir hälsade på med vänliga och respektfulla handskakningar.

När jag funderar över de övergrepp och det våld som uttrycks i Stein Henningsens Agnus Dei och hans avhuggna blodiga fårhuvuden – så kan jag inte låta bli att fundera över de som mottar hans och andra konstnärers budskap.

Jag undrar lite över den lilla trio jag såg vid invigningen av sommarbiennalen.

Och jag är övertygad om att dessa tre klappade händerna lika ivrigt som den övriga publiken – när sommarbiennalens konstnärer presenterades.

Kommentarer (2) »

  • Kristoffer skriver:

    ”Vi kan förenas i ett befriande ansvarsfritt fördömande – känna något för en stund – och sedan fortsätta som om ingenting hänt.
    Och medan vi gör det – så kan vi samtidigt känna en fläkt av vår egen godhet.”

    Det är nog av den anledningen jag värnar om våldet, jag tycker om våldet. Konceptet om våld är något som präktiga människor samlas i grupp för att spotta på. Och konformitet, oavsett mot vilket mål, är ingenting jag vill delta i. Därför kan jag också se en viss tjusning i mobbning eller svaghetshat. Inte för att jag tycker att det gör världen bättre på något sätt, utan för at det utmanar normer som tvingar goda människor att tänka och agera. Dessutom kan både våld, mobbning och hat vara mycket underhållande i konsten.

    //Peace

  • Helena skriver:

    Klokt, klokt, klokt….Och du visar ett stort mått av tilltro till människors godhet; dvs tilltro till att det finns goda människor som tänker och agerar.
    Ja, låt oss tro att det är så.
    Jag läser i en av mina gamla böcker om socialpsykologi. Här talas om forskning – om den auktoritetsbundna personligheten – som gjordes efter andra världskriget.
    Ett skäl var just lärdomarna från nazismen – och att man ville förstå den socialpsykologiska dynamiken; för att förebygga en ny omgång av nazism/fascism.
    Man ville helt enkelt ta rätt på vilka personlighetstyper som kan vara potentiella fascister.
    Forskarna fann att auktoritetsbundna personligheter har vissa kännetecken:
    Anpassning och auktoritär underkastelse inför starkare personer.
    Auktoritär personlighet; dvs en tendens att leta upp, anklaga och bestraffa avvikande personer.
    Motstånd till konstnärlighet och ömhet.
    Beundran av makt, kraft och hårdhet.
    Cynisk attityd mot människonaturen och mänskligheten
    Överförande av egen omedveten rädsla på yttervärlden.
    I den här goda boken finns ett annat kapitel som är minst lika intressant – och som väl kan sägas beskriva ett slags motsats till den auktoritära personlighen.
    Det handlar om vägen till olydnad.
    Bengt Bratt beskrev sin väg mot olydnad i boken ”Mot rädslan” som handlar om hans avslöjanden om Bofors.
    Så processen och vägen mot olydnad beskrivs så här:
    1. Undvikande. Personen undviker problemet, för att slippa se vad som egentligen sker.
    2. Förnekandet. Personen intalar sig själv att det inte kan vara så här illa. För att lättare stå ut; och tränga bort sin inre konflikt. Personen kan också intala sig att hon inte har något ansvar för att göra något åt det hela.
    3. Personen tar till knep, fuskar och låtsas göra ngt åt problemet, men gör mycket lite; eller ingenting alls.
    4. Personen upplever fysiska och psykiska symptom. Om personen väljer att gå vidare i sin – olydnadsprocess – kan hon känna olika symptom, magont, stress, svettning. Det här sker innan personen beslutat sig för att öppet uttrycka att något är fel och måste förändras.
    5. Inre tvekan. Det handlar om den tvekan en person kan känna inför om hon ska uttrycka att hon tycker att något är fel – eller låta bli. Den perioden kan vara ganska lång; en period då personen överväger olika handlingsalternativ och dess fördelar och nackdelar.
    6. Opposition innebär att personen uttrycker sin avvikande åsikt.
    7. Olydnad är det radikala medlet att göra slut på den olust och press personen känner.

    (Det här tycker jag är bra skrivet:
    ”Olydnad innebär inte bara vägran att utföra en viss befallning. Den innebär också en omformulering av förhållandet till den auktoritet du lyder.)

    8. Ensamhet. Olydnadens pris kan kosta på i form av sorg och ensamhet.

    Ingvar Bratt möttes i Karlskoga av kompakt förakt. Han fick visserligen stöd, men sympatisörerna var svagare än den mäktiga Boforsandan.

    Bratt upplevde störst stöd hos grupper utanför Karlskoga; bland miljö-och fredsvänner.
    Ett riktigt hoppingivande påstående i den här boken – ” Introduktion till socialpsykologi” – säger följande.

    För att människor ska kunna bli mindre lydiga och mer olydiga så behöver de inse att makt vilar på vanmakt. Makten är beroende av att de som makten utövas emot fortsätter att vara vanmäktiga.

    Vanmakt definierar de som att inte se någon utväg, några medel eller möjligheter till förändring.

    Och så säger dom:
    Det är viktigt att vanmakten ersätts med en motmakt; möjligheter till förändringar och möjligheter att nå resultat vad gäller orättvisor och negativa tendenser i samhället.

    Jo, det är värt att tänka på.

    De som har makt – och missbrukar den – kan inte fortsätta att göra det om människor går samman och vägrar att vara vanmäktiga.

    Kram

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>