Skogsliv

Det är någonting med Kerstin Ekman som gör att känslorna närmast hisnar.

I sin bok ”Händelser vid vatten”  formulerade hon insikter om byaliv som jag efter att ha vistats många somrar i en liten by försökt men inte förmått uttrycka. Vare sig känslomässigt eller i ord.

Samma hisnande känslomässiga upplevelse av att ha hamnat rätt; av att ha fått de praktiska kunskaperna förankrade i hjärtat får jag vid läsningen av hennes senaste tjocka bok, ”Herrarna i skogen”.

Eller rättare sagt; hon förmedlar den förankringen redan i bokens förord.

När jag läste förordet hade jag just varit ute på en avslutande utflykt i en skogskurs för kvinnor.

Jag har deltagit i två kurser för kvinnliga skogsägare under våren.

Det har inte varit helt lätt att få alla bitar på plats.
 
Nåja, mina skogskurser innebar nu inte att alla dörrar som varit stängda vad gäller skogsbruk plötsligt slogs upp på vid gavel.

Däremot upplevde jag vid just den här sista utflykten att jag äntligen började förstå svaren på många av de frågor som besvarats tidigare.

Förutom känslan av aha!!! – så var den här sista skogslektionen en social upplevelse.

I vårt nischade samhälle blir ofta även umgänge och sammankomster snävt nischade.

Människor umgås med likasinnade; med de som har gemensam eller likartad bakgrund; utbildning, arbete,  boende…

Men kvinnliga skogsägare  - är en fantastiskt brokig samling.                    

Ibland är det slumpen som styr; men det kändes som att alla kvinnor som deltog i den här gruppen inte bara var helt olika – utan också starka kvinnor.

Lite av norrbottniska furor.

Efter dagen i skogen kom jag hem; närmast lite omtumlad, av de nya kunskaper jag fått; men även av de många olika livsberättelser - den ena mer spännande än den andra – som förmedlades så där apropå medan vi gick under träden.

Under kvällen började jag än en gång bläddra i Kerstin Ekmans tegelsten – den boken är inte någon lättläst kioskdeckare.

Där i hennes bok fick jag ytterligare en bit till min skogskunskap. 

Inte bara det att jag nu förstår det skogsvokabulär hon använder.

Skogs-och naturbegrepp känns plötsligt hemtama – eller åtminstone bekanta – efter att jag varit ute och pratat skog en hel dag.

Orden är bekanta när hon skriver om hur ”dofttickan gräddgul spricker ut i stammens skrovligheter”.

Eller om hur skogar med boträd och bäckfall förvandlas till föryngringsytor.

Läser i mitt hem som ligger vid en landsväg där timmerbilarna ständigt dundrar förbi och gör att huset skakar.

Med Kerstin Ekmans förord faller ett nytt ljus över timmertransporterna.

Hon skriver om bygder som erövras av turister och lövsly och om timmerbilar på väg till massafabriker, sågverk och arbetstillfällen.

Hon skriver om hur hon legat vaken och lyssnat på dundret av timmersläpen som år efter år, dygnet runt, fraktar bort skogen.

Och så skriver hon något som stannar i mina tankar.

Hon skriver att hon under trettio år bara mött folk i skogen sex gånger.

Hon undrar om det är sant, som det sägs, att vi svenskar står skogen så nära.

Och så skriver hon om skogsrädslan.

Än en gång sätter hon ord på något jag upplevt när jag gått ensam i skogen.

Vad rädslan innerst består i vet jag inte.

Om den beror på otillräcklig hemtamhet i skogen. Om det är en rädsla för björn eller älg. Om det är en rädsla för ensamhet eller om det är uråldriga instinkter av medvetenhet om skogens faror som väcks till liv.

Men jag vet att jag upplevt skogsrädslan.

När jag läser Kerstin Ekman får jag direktkontakt mellan praktisk kunskap, egna erfarenheter och känslor.

Något som hon också gör tydligt är att begreppet författare används alltför slarvigt – och generellt.

Många tycks anse att författare i första hand är de som har en gudabenådad gåva för att skriva.

Det finns väl för övrigt alltför många som kallar sig författare – utan att ens vara varken skribenter – eller gudabenådade sådana. 

Men att endast betrakta författare som skickliga skribenter innebär att bara se en strimma av vad sant författarskap är.  

Författande handlar lika mycket om att ha insikter i levandet och människors känslomässiga irrgångar och svårigheter med levandet.

Inte minst handlar det om att ha modet att visa upp sådant; som andra inte vågar.

  

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>