Lantliv

Nog finns det potential.

Det sa en vänlig själ till mig när jag frågade till råds om vad i all sin dar jag kan göra med yttermiljön runt mitt hus på landet.

Människor brukar säga att man ska bo in sig i sitt hus - något som gäller i ännu högre grad för en trädgård.

Där går det av naturliga skäl också långsammare att bo in sig – eftersom häckar och träd ju faktiskt vill styra över sin tid själva.

Nog har jag många gånger undrat om jag gjorde ett misstag som flyttade från stan och ut till landet.

 Inte minst under min första vinter; med en mycket oregelbunden väderlek; och vägar så spåriga att det bara var att acceptera att bilen satt fast i spåren.

Och då talar jag ändå bara om E4.an.

Då har jag inte ens nämnt den vänstersväng som måste göras från E4.an för att ta sig in på vägen till byn.

En vänstersväng som innebär att ha bilar som kör i E4.hastighet i ryggen; och samtidigt veta att det korta körfält som avsatts för de som ska svänga vänster många gånger är blixtrande halt.

Då har jag inte ens nämnt de vägförhållanden som råder på vägen som går till byn – och som är 8 kilometer lång.

Vänstersvängen och vägen som går till byn måste någon gång ha varit skälet när någon myntade uttrycket – med livet som insats.

De som säger sig värna landsbygden kan aldrig ha kört en bil i vinterföre på sträckan till just den här byn.

En sträcka som förutom ett vådligt före – innebär ständiga möten med timmerbilar - tillsammans med en vetskap om att det bland träden som kantar vägen finns rikligt med älg. 

Så när jag låg längs de vägarna i vinterväglag - fast att kalla det väglag är närmast en förskönande omskrivning – så undrade jag nog om jag ändå inte gjort ett misstag som flyttat ut på landet.

En speciell morgon undrade jag mer högljutt än vanligt över om jag ändå inte gjort ett riktigt stort misstag när jag flyttat ut till ett hus på landet.

Det var en morgon när jag vaknade tidigt – runt sextiden – sträckte på mig i sängen och plötsligt hörde ett slags piskande ljud från fåtöljen intill min säng.

Jag vände blicken mot fåtöljen och såg en mus – som piskade med svansen – mot kläderna i fåtöljen.

Jag flydde ur mitt sovrum – och stannade skräckfrusen i köket.

 När jag står där ser musen komma nonchalant promenerande över köksgolvet för att sedan försvinna in någonstans under min diskbänk.

Som sagt, just den här dagen var en dag, när jag uttryckte mina tvivel ovanligt högljutt.

Följande natt flydde jag huset.

Sedan dess har jag vant mig vid att titta noga efter var jag sätter mina fötter.

Men visst finns det potential som den här vänliga själen sa när jag pratade om trädgårdsskötsel.

Det finns dagar av stilla lycka.

Som den dag för någon vecka sedan när en kvinna i byn gett mig en snabblektion i trädgård.

Det här är liljekonvaljer sa hon stillsamt; och visade på det som stack upp runt stenarna i slänten.

I takt med att det börjat grönska har jag sett fler och fler liljekonvaljer.

Och blivit rent berusande lycklig.

Den som har så många liljekonvaljer växande strax intill sin altan – för att inte tala om de många storspovar – som promenerar lika nära – glömmer både möss och vinterväglag.

Och väntar bara i spänning på att liljekonvaljerna ska slå ut.

Jag tror det börjar närma sig.

För sommaren har ju bara varit här en vecka.

Den kom – lika chockartat plötsligt – som den alltid gör här i Norrbotten.

Idag körde jag ett par tvättmaskiner – och hängde kläderna på tork inomhus.

Plötsligt slog det mig; nu är det ju hänga-tvätt-på-tork-utomhus-tid.

Kommentarer (2) »

  • Leif skriver:

    Förut bodde jag i ett hus med en stor jasminbuske ute i trädgården. Där bredvid brukade jag hänga upp kläderna till tork.

    Jag kallade jasminen för ”summerfugletrædet” pga att fjärilarna gillade att samlas i den stora busken. Det doftade säkert gott men jag tänkte inte så mycket på det förrän först ett par år senare när jag hade flyttat och en höst plockade fram nedpackade kläder som jag hade stuvat ned i en kartong. De var rentvättade men som de doftade! Det var som en vägg av blommande jasmin som slog upp mot mig. :)

    Att bo på landet i ”syvende kartoffelrække” har sina fördelar men kan ibland även här vara hamrande opraktiskt. Dock väger fördelarna upp det med råge. Mössen får katten ta hand om.

  • Helena skriver:

    Ljuvligt, att få gå in i en vägg som doftar jasmin; särskilt i dessa dagar när så många pratar om att de går in i alla andra möjliga väggar.
    Ungefär vad innebär det när du liknar att bo på landet, med att bo i sjunde potatisfåran.
    Jag antar att det är ett danskt uttryck; roligt.
    Eller förresten, nu tror jag att jag förstår. Sjunde potatisfåran; det syftar på att potatisfåran ligger långt bort i potatislandet.
    Eller?
    Danska är ganska vackert; om man översätter ordagrant; sommarfågar; det är ett väldigt vackert ord för fjärilar.
    Dom är ju som minisommarfåglar.

Lämna en kommentar

XHTML– Allowed tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>